Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Mer än summan av bitarna

Carolina Söderholm ser två förunderligt åtskiljda målerikulturer­ stöta mot varandra på Ystads konstmuseum.

”Painterly delight”. Enbart orden får det att vattnas i munnen på mig, som frestande turkisk konfekt. Det torde inte vara någon hemlighet att nutida måleri tillhör mina främsta laster. Så när Ystads konstmuseum lämnar fältet fritt för fjorton unga målare skjuter förväntningarna i höjden. Jag blir heller inte besviken. I salarna breder en blandad mix ut sig av vildvuxen expressionism, Las Vegas-glamour, intellektuell stringens och sotig skönhet. Lägg därtill en handfull personliga temperament med kritisk sälta och bitter sötma så är karamellpåsen klar.
Men det som bjuds är nu inte enbart den visuella festen – given med ett gäng favoriter från Malmö konsthögskolas framgångsfabrik, som Ditte Ejlerskov, Viktor Rosdahl och Magali Cunico. Under det huvudsakligen figurativa måleriets lockande yta står ett kontroversiellt ämne på spel: frågan om den nationella identitetens vara eller icke-vara. Finns det en typisk dansk respektive svensk måleri­tradition? Och i så fall, hur formar den 2000-talets konstnärsgeneration? Initiativtagare till mönstringen är Ditte Ejlerskov och EvaMarie Lindahl som studerat på båda sidor av Sundet, och därmed konfronterats med skilda perspektiv och värderingar.
Förenklat uttryckt: yvig och färgstark, abstrakt expression à la danska Cobra, kontra ett intellektuellt förhållningssätt, behärskad figurteckning och naturlyrik med svenska Karin Mamma Andersson som paradexempel. För att illustrera sin tes har de valt ut sju generationskamrater från varje land.
Och det är här jag blir tveksam, inte minst på grund av de många parallella spår varje nationell konsthistoria rymmer. Visst kan man se tydliga släktdrag i exempelvis en Johan Furåkers, EvaMarie Lindahls och Patrick Nilssons finlemmade och lågmält oroande bildspråk. Men lika gärna ser jag referenser till en svensk och internationellt hållen modernism i danska Simon Lindhardts måleri, medan kollegan Ida Kvetnys kalejdoskopiska freestyle minner om svenska Lisa Jonasson (ej representerad på utställningen). Samtidigt är det intressant att se hur danska Mie Olise Kjærgaard och svenska Elizabet Thun var och en på sitt sätt tar sig an ett suggestivt, berättande motiv.
Klyftan mellan svenskt och danskt konstliv är tveklöst större än vad det geografiska avståndet motiverar. På samma sätt är kunskapen om – och vad värre – nyfikenheten på grannlandets konstnärer och uttryck ofta obegripligt liten. Men vad ”Painterly Delight” i mina ögon framför allt visar är att nutiden är så mycket mer än summan av sitt arv och sin historia.
Carolina Söderholm
konstkritiker och konstvetare
Gå till toppen