Kultur & Nöjen

Blodsbilder

Revolutionen har i väst urartat till ännu en lukrativ industri, konstaterar Maria Küchen.

”Vi får tårgas från USA, vi får Coca-cola från USA, äntligen något användbart från USA.” Coca-cola kan användas för att skölja ögonen efter en tårgasattack, ”det fungerar!”.
Det är lördag kväll i Malmö och den egyptiska skådespelerskan Donia Massoud står på teatern Bastionens scen i röd klänning och svart scarf och talar till mig.
Först när föreställningen är slut fattar jag vidden: dansandet och sjungandet sedan Mubarak fallit pågick på film projicerad på en fondvägg men också i själva scenrummet. Det var mer än ordinär teater. Massoud förmedlade sina egna pinfärska erfarenheter från ett hemland i omvälvning, jag vet inte om ”generöst” är ett tillräckligt starkt ord för det men jag hittar inget bättre.
Tillsammans med egyptiska kolleger skulle hon ha agerat i Malmö i Teater Foratts uppsättning ”The Tail City Show”, en föreställning som på grund av revolutionen fick ställas in. Skådespelarna kunde inte lämna Egypten. Men Donia Massoud bestämde sig för att resa till Sverige ändå och Teater Foratt satte upp en annan föreställning än den planerade. ”Inifrån revolutionen” är ett kollage av filmklipp, ögonvittnesskildringar och musik.
Och vi i publiken? Varför kom vi? Vad ville vi se? Vad ville vi ha?
Föreställningen konfronterade oss, mig, jag som på sistone med bultande hjärta har slukat Al-Jazeeras live­streambilder från Egypten i solidaritet med dem som vågar sina liv, med inlevelse i deras sorg, glädje, desperation och hopp. Just de fina orden – ”sorg”, ”glädje”, ”desperation”, ”hopp” – studsade mot mig från Bastionens scen som från en skrattspegel, en man i cowboyhatt tog från scenen till de djupaste amerikanska brösttonerna för att säga å mina vägnar: ”Give me some real people who have suffered!”
Ge mig bilder av sår, blod, ge mig en revolution att konsumera, som vilken annan realityteve som helst. Ge mig ett tappert rättrådigt folk som vill ha ”frihet” och ”demokrati”, de där missbrukade slagorden. Det är vad jag vill ha, det vore fånigt att inte erkänna det, men det tappra rättrådiga egyptiska folket självt, vad vill det?
Vad det egyptiska folket vill, nu när revolutionen är ett faktum, kan knappast besvaras entydigt. En sak är dock säker, våldet fortsätter. Med den påminnelsen slutar föreställningen. Verkligheten, den rullar på. Jag går ut i den svinkalla svarta kvällen i Malmö, en plats så långt från revolutionära omvälvningar som tänkas kan, funderar på kollaget av bilder och röster och ljud som just strömmat mot mig, försöker producera en åsikt om det men kan inte.
Åsiktsproduktionen i de västerländska demokratierna har urartat till bara ännu en lukrativ industri, ett sätt att bygga identitet: alla tycker fritt, inte lika många har några djupare kunskaper om det som ligger till grund för deras åsikter. Egypten? Vad vet jag om Egypten?
Maria Küchen
författare
Gå till toppen