Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Lund

Forskare med fokus på Parkinson

Möt en av världens främsta Parkinsonforskare.

Patrik BrundinBild: Foto: Ingemar D Kristiansen
I januari fick Lundaprofessorn Patrik Brundin och hans forskarlag stort genomslag i pressen. De hade visat att Parkinsons sjukdom verkar sprida sig i hjärnan som en smitta från cell till cell.
Häromdagen var det dags igen – tillsammans med kollegor vid Sevillas universitet och Karolinska institutet har Lunds Parkinsonforskare upptäckt att ett ämne i hjärnan styr inflammation i nervsystemet. Resultatet kan bli nya behandlingar av bland annat Parkinson och Alzheimer.
Resultaten presenterades i Nature, en av världens tyngsta vetenskapliga tidskrifter, och spreds bland annat i Nigerias Daily Independent. Den förra nyheten hamnade i Ethiopian Review.
– Det var helt otroligt! Man kunde tycka att en etiopisk tidning skulle ha annat att oroa sig över. Många etiopier lever ju inte ens så länge att de hinner få Parkinson, säger Patrik Brundin.
Parkinsons sjukdom drabbar 1–2 procent av alla människor över femtio år, lika ofta kvinnor som män. I dag har omkring 15 000 svenskar sjukdomen. Den förstör celler i hjärnan som producerar signalämnet dopamin. Efter hand får patienten allt kraftigare symtom, bland annat skakningar och stelhet.
Patrik Brundin var tretton år när hans pappa fick diagnosen.
– Han levde i tjugotvå år till, så han hann bli väldigt sjuk. Att förlora min pappa i en långsam, kronisk sjukdom har påverkat mig jättemycket. Min far är tveklöst drivkraften i det jag gör.
Sjutton år gammal tog Patrik Brundin sitt första steg in i forskningen, genom ett specialarbete i gymnasiet. Sedan dess har mycket hänt, men fortfarande går Parkinson inte att bota.
Främst behandlas den med ämnet levodopa. Tyvärr avtar effekten efter några år och medicinen börjar ge kraftiga biverkningar. Det finns ett stort behov av nya behandlingar.
– På åttiotalet var vi i Lund först i världen med att visa att Parkinson kan behandlas genom att friska celler transplanteras till hjärnan. Det var en jättestor upptäckt. Den nya upptäckten om spridningen av det sjuka proteinet gjorde mig nästan lika exalterad, säger Patrik Brundin.
Forskarna har sett att ett förändrat protein förflyttar sig mellan hjärnans celler, och tvingar andra proteiner att ändra form. Spridningen kallas ”prion-liknande” eftersom den påminner om hur galna ko-sjukan sprids. Vid Parkinsons sjukdom handlar det inte om en prion utan om proteinet alfasynuklein. Den nya kunskapen kan förhoppningsvis leda till mediciner som bromsar sjukdomen mycket tidigt.
Att nå ut i massmedier ingår i forskarnas samhällsuppdrag, konstaterar Patrik Brundin. Men det är lätt att feltolkas. För några år sedan anställde han därför en informatör som sköter pressreleaserna.
– Nu blev rubrikerna inte ”Parkinsons är galna ko-sjukan” – det är jag glad för. Lyckligtvis har ingen heller kommit och frågat ifall man kan bli smittad om ens mormor har Parkinson. Det finns inga som helst belägg för något sådant.
För sex år sedan hamnade Patrik Brundin i mediefokus på ett helt annat sätt. Han och hans sambo Lena gifte sig i thailändska Khao Lak i december 2004. När den första tsunamin slog in den 26 december var Patrik och Lena på stranden. Mirakulöst hann de undan vattenmassorna, men de skildes åt och trodde i över ett dygn att den andra var död. Den senaste veckans bilder från Japan väcker många minnen.
Patriks och Lenas fem släktingar som var på plats i Khao Lak klarade sig också, även om Patriks mamma bröt benet och hamnade på sjukhus. Därifrån mejlade Lena ett nödrop till svenska tidningar: Det behövdes hjälp och avlastning, snabbt.
Hemma i Sverige blev historien om paret Brundin ett ljus i mörkret. Samtidigt plågades de själva av ”survivor’s guilt”, skuldkänslor över att inte ha gjort mer efter katastrofen, och över att vara vid liv.
Senare kritiserade Patrik Brundin öppet de svenska myndigheternas och regeringens agerande. I dag säger han att han kände att statsmakten försökte mörklägga sitt misslyckande. Genom att han hade fått en kanal i medierna kunde han förmedla vad många drabbade tänkte.
Patrik och Lena Brundin har två barn i dag. I somras förlorade de sitt tredje vid förlossningen. Det blev en svår sommar och höst, men Patrik säger att de kände nästan genast att de skulle klara sig igenom detta också.
– Självklart önskar vi att vi hade sluppit tsunamin och att vi inte förlorat vår son. Men prövningarna har lärt oss något värdefullt och vi ser kanske annorlunda på livet. Nu tänker vi ofta på att värdera nuet och det vi har. Vi är lyckliga i dag, även om sorgen finns kvar.
På hans arbetsrum finns foton av familjen, inklusive hunden Zelma. Hon är en viktig del av alla forskningssamarbeten. Det är under tysta promenader med Zelma som de bästa idéerna kommer.
– I Japan, om någon sitter tyst, förutsätts det att den tänker och inte bör störas. I USA och Sverige fungerar det tvärtom. Om jag sitter tyst vid datorn tolkas det som att jag inte är upptagen. Men man måste ha tystnad ibland för att kunna vara kreativ! Jag har lekt med tanken på att blockera internet en dag i veckan här på avdelningen för att vi skulle bli mer fokuserade, men det är kanske lite för mycket toppstyrning, säger han leende.
Mycket av Patrik Brundins arbete handlar om att samordna de forskarnätverk han ingår i, och planera för nya. Han handleder sina medarbetare, skriver artiklar och håller föredrag. Dessutom bedömer han andra forskares rapporter för att avgöra om de håller måttet för finansiering eller publicering.
Något som han däremot inte jobbar med är att forska. Inte på det där klassiska viset, i vit rock.
– Det är nog tio år sedan jag gjorde något praktiskt laboratoriearbete. Jag hinner inte det. Dessutom ändras tekniken så fort, är man ute ur labbet några år får man gå tillbaka som lärling, konstaterar Patrik Brundin.
Han saknar det inte precis. Att mikroskopera lite hade väl varit kul, men om han hade tid över skulle han hellre läsa. Han är hela tiden sugen på att läsa ännu fler forskningsartiklar och känner sig aldrig helt uppdaterad.
Många forskare lägger en stor del av sin tid på att söka pengar. Det gör Patrik Brundin också, men mindre än han kunde gjort. Redan för tio år sedan anställde han en person på heltid som arbetar enbart med detta.
– Många sa att det var korkat när jag rekryterade den första anslags­administratören, jag kunde ju använt pengarna till en forskare istället. Men för mig har det varit jättesmart. Vi har fått fler stora anslag och jag har fått mer tid att göra sådant som jag vill: handleda och skriva.
Patrik Brundin vet inte på rak arm hur mycket forskningspengar han hjälpt till att dra in, utöver anslagen från universitetet. Han börjar räkna på ett ungefär och landar på närmare 300 miljoner kronor sedan 2005. Men långtifrån allt hamnar i hans labb. Sammanlagt får i dag över tjugo forskargrupper i Lund del av pengarna, alltifrån etnologer och teknologer till sjukhusläkare.
– När jag sitter sent på kvällen och tragglar med det här säger min hustru ibland att jag är för snäll, att jag sliter ihop pengar åt andra. Men ska vi göra framsteg måste vi ha en forskningsmiljö med olika kompetenser så att vi kan angripa frågorna på olika sätt. Jag vill verkligen lösa Parkinson-gåtan, det är mitt livs kall.
Kommer du att lyckas?
Han skrattar lite.
– Det verkar ju rätt svårt. Jag har hållit på i trettio år och inte lyckats än.
1987 deltog Patrik Brundin i de första transplantationerna av dopaminproducerande celler, från aborterade embryon till Parkinsonsjuka. Resultatet blev bra och metoden testades på fler ställen. Totalt gjordes 400 opererastioner innan bakslaget kom: Studier i USA visade inga positiva effekter och vissa patienter fick okontrollerade rörelser. Försöken stoppades.
I dag tror forskarna att de har förstått vad som gick fel och hur man ska undvika det. Nu planerar forskarna i Lund nya operationer tillsammans med kollegor i bland annat Cambridge.
Om du ser tjugo år framåt i tiden – vad hoppas du har hänt i Parkinsonforskningen?
– Att vi har kommit på ett sätt att upptäcka Parkinsons sjukdom innan den brutit ut, och att vi hittat ett läkemedel som stoppar sjukdomsutvecklingen. Då skulle vi inte behöva cellterapierna så småningom. Vi skulle operera alla dagens patienter och sedan skulle de ta slut. Det vore en riktig önskedröm.

FAKTA/ Patrik Brundin

Född: 26 december 1961.
Bor: I Lund.
Familj: Hustrun Lena Brundin, psykiater och forskare. Barnen Theodor och Samuel. Zelma, spansk vattenhund.
Jobb: Professor och forskningsledare vid enheten för nervcellsöverlevnad, Lunds universitet. Forskar sedan trettio år kring Parkinsons sjukdom.
Fritid: Promenerar med Zelma. Spelar volleyboll varje vecka.

Några av Patrik Brundins forskningsprojekt

NeuroFortis, om embryonala stamceller och reparation av hjärnskador.

Bagadilico, en så kallad Linnémiljö vid Lunds universitet med fokus på Parkinsons och Huntingtons sjukdom.

MultiPark, Parkinsonfokuserat samarbete mellan Lundaforskare inom neurovetenskap, nanoteknologi, kemi, fysik och datavetenskap.

Pristine-PD, projekt om prion-liknande mekanismer vid Parkinson, med stöd av Europeiska Forskningsrådet.

Gå till toppen