Kultur & Nöjen

Väckarklockan är ställd

Thomas Millroth finner samhörighet mellan vacker bildkonst och helvetiskt bröl.

Catrin Anderssons tema är Arktis.
Men först ser jag bara informell konst. De stora svarta eller vita ytorna bär lätta, rörliga spår i gult och rött. Abstrakta, olästa tecken som ekar av Rune Jansons eller Eddie Figges 50-tal. Det är vackert.
Ljuset talar till mig, där det glider från djupaste mörker till bländande vitt. En sådan poetisk läsning stöds av en rad flaskor på golvet, innehållande vätska som gradvis går från klarhet till svärta, ”Days End”.
Sedan skymtar jag Arktis landskap fotograferat från hög höjd. Det informella linjespelet övergår till upptäcktsresor i det förflutna och framtida exploatering av kontinentens naturtillgångar. Tänk om flaskorna med sitt allt mörkare innehåll demonstrerar nersmutsning? Så lägger sig miljöförstöringen och klimatfrågan över bildpoesin.
Kanske är övergången till ett angeläget ärende så vag att den knappt märks, men det kan vara en styrka. De moraliska frågorna smyger sig på: Vad skiljer min subjektiva uppfattning från den vedertagna, i vad mån är jag en del av en allmän acceptans av sakernas tillstånd utan att ha gjort det klart för mig?
Andersson tecknar i ljus frågor om skuld och ansvar.
Uppsåtet förenar henne med Henrik Rylander. Men när hon flimrar försiktigt, använder han ljud uppskruvat till max.
Några orglar har forcerats till ett helvetiskt oväsen med hjälp av skruvtvingar. I rummet intill alstrar elektriska impulser dova ljud i en naken högtalare. Det är en ljudinstallation som skär in i märgen.
Utställningen ekar av övergrepp och tortyr. Det finns ingen noise-estetik som förmår ställa sig i vägen. Makten är i fokus, understruket av titlar som ”Power Model (White Power)”.
Rylanders moraliska frågor påminner om Anderssons: Hur långt påverkas mina åsikter av den allmänna opinionen? Var går gränsen för acceptans?
Det är två konstnärer, som ställt väckarklockan på ringning. Elin Wägner invände visserligen på sin tid, att väckarklockans ”kamp är ojämn, dels mot sömnen, dels mot andra och mäktigare oljud än dess eget som uppfyller atmosfären”. Men precis som hon tycker jag det är befriande med samtidskonst, som vågar ta sig på allvar.
Thomas Millroth
författare och konstkritiker

KONST

Catrin Andersson
”New Lights”, Elastic Gallery, Malmö, t o m 30.4.
Henrik Rylander
”Moratorium”, Martin Bryder Gallery, Lund, t o m 2.4.
Gå till toppen