Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Himma

Livet på landet är en idyll - också

Romantiskt, jordnära och enkelt. Tänkte de. Men flytten från stan till det lilla torpet stack rejäla hål på myten.

Björnstorp.
– Påta i jorden. Billigt och enkelt. Sådär puttinuttigt.
Det var så det skulle bli, tänkte Monika Maté. Att bo på landet. Lägre kostnader, mindre stress, mer natur och fritid. Hon hade närt drömmen i minst tio år. Letat hus om kvällarna, fantiserat och tjatat på sin man och de tre sönerna. Själv hade hon aldrig bott på landet, som hennes man Fransesco Albi gjort, uppvuxen på ett jordbruk i södra Italien. Men hus kostar och de ville helst inte flytta långt utanför Malmö eller Lund. Till slut dök stugan i Björnstorp upp. Med en definitiv puttinuttfaktor. 73 kvadrat, de tre små genomgångsrummen på vinden har så låga v-formade tak att man bara kan gå upprätt precis mitt i rummen och räknas därför inte in.
– Många hakar upp sig på att vi bor så litet. Men de flesta människor på jorden har det faktiskt inte särskilt stort. Och jag trivs när det är lite trångt, säger Monika Maté.  Men en hantverkare som kom hit sa att ”här får man ha hjälm på sig”. Och då syftade han bara på takhöjden här nere. Undrar vad han skulle ha sagt där uppe.
Fransesco Albi skrattar.
– Ja nu får barnen sluta växa.
Huset är från 1862, byggt av lersten, med rejäla takbjälkar och trösklar nötta av familj efter familj. Utanför de spröjsade fönstren öppnar sig vida åkrar och en skymt av Romeleåsen. I vardagsrummet sprakar kaminen och hunden Puma sover på en fårfäll under fönster fulla av rosenpelargoner.
Nog känns det som en idyll.
– Ibland får man påminna sig om det, att det är idylliskt. Trots allt slit, säger Monika Maté.
Det första året var lite av en chock. Kaminen fungerade inte, det var en spricka i murstocken, mögel på toaletten, huset behövde dräneras och det fanns bara dusch i uthuset.
– Barnen sa att det stack i duschen där ute, men vi förstod inte vad de menade. Så en dag fick jag en stöt mot kinden. Som tur var hade vi då redan börjat bygga badrummet här inne, säger Fransesco Albi.
Av ren noja såg de mögel överallt. De frös och saknade tiden då det fanns en vaktmästare att ringa. Bottenveckan var när den enda innetoaletten skulle byggas om och de drabbades av vinterkräksjuka.
– Vi satt med hinkar ute i trädgården. Folk i byn som kom förbi, ja, de måste ha tyckt att vi var lite annorlunda, säger Monika.
Snart 12-årige Maximilian Albi serverar espresso vid det rustika slagbordet.
– Det var också äckligt med det där mögliga luddet under toan, säger han.
– Allvarligt talat hade jag panik. Det första halvåret ville jag sälja till varenda en jag mötte, säger Monika.
I dag, en hel del jobb och ryggont senare, är hon glad att hon inte lyckades.
– Det finns en semesterkänsla med att bo här. Det är så nära till naturen. Visserligen kan jag få lite lappkänsla ibland, men det är mest för det sociala. Tystnaden njuter jag av. Jag tror faktiskt att man blir friskare av att bo så här.
Torpet har börjat bli som de önskat. Köket är utbytt, en tegelbucklig originalvägg har plockats fram och i vardagsrummet har en vägg satts upp, så att föräldrarna nu sover i ett eget rum.
Fasaden har delvis klätts med grön panel, 25 kubikmeter jord har gjort den sluttande backen till en användbar trädgård och i söderläge slutar tomtgränsen numera med en stenmur, som Fransesco Albi byggt själv. Liksom i princip allt annat.
– Jag är uppvuxen med att man gör saker själv. Gäller det något man inte har gjort tidigare frågar man runt, är kreativ, säger han.
Sönerna har var sitt rum på den gamla vinden. Eget rum var lockbetet för att få dem positiva till flytten från stan. Det kraftigt sluttande taket gör det trångt och flera möbler har fått monteras ned, sågas av och sättas samman igen för att passa in i prången. Samma sak med skohyllan på verandan som också är husets hall. Runt matbordet är det pallar som gäller, de är mind­re skrymmande, och familjens dator finns i ett nedfällbart skåp precis intill.
Samtidigt som huset med dagens mått känns romantiskt dockskåpslikt är det på samma gång rustikt, gediget och just sådär lantligt harmoniskt.
– Att flytta ut hit var dyrare än vad jag hade tänkt mig, med all bilkörning och barnskjutsning, med värmepumpar och elektriker och annat som ska betalas. Och slitigare. Men jag ångrar det inte. För samtidigt är det ju faktiskt romantiskt och lugnt, säger Monika.
Fransesco stampar lätt i golvet.
– Det bor en råtta här under, säger han enkelt.
Monika skrattar:
– Förr skulle det ha blivit fullt pådrag. Men nu, efter tre år på landet, har man börjat lära sig att saker fixar sig även om det inte är helt perfekt och ordentligt. Det är mer: råttan är där nere, vi är här uppe. Det är okej.

För dig som vill flytta ut på landet Torp från 1862

1. Ha en generös budget.
2. Gå på magkänslan.
3. Var naiv – annars vågar du inte!

Torp från 1862

Vem: Monika Maté och Fransesco Albi, 38 och 52. Alex, Maximilian och Bruno Albi, 13, 11 och 9 år.

Vad: Bor i ett torp på 73 kvm från 1862, i Romele­åsens dalgång.

Varför: För att de drömt om ett enkelt, jordnära liv på landet. Och i dag vet hur svårt det är att uppnå.

Gå till toppen