”Jag försöker hejda mig ibland, det går inte”, säger Magnus Betnér ursäktande, i förbifarten under ett extranummer i sin nyligen avslutade show ”Livets ord”.

Frågan är om han inte röjde hela chiffret där. Den som vill begripa sig på en komiker som utan att tveka hädar, hånar och – värst av allt – drar ett nekrofilt skämt om Astrid Lindgren behöver kanske inte mer än så.

Alternativt söker man i barndomen. Magnus Betnér, snart 37 år, växte upp i en mycket kristen familj. Pappa Lennarth, vars namn Magnus också har fått ärva, var predikant i Missionskyrkan. Mamma och lillasyster är kvar, men Magnus och hans bror lämnade.

– Jag var 22–23 år när jag gick ur församlingen, och jag var rätt aktiv fram till dess. Jag är ju vuxendöpt, när jag var arton eller något sådant. Jag kunde ha blivit pastor, säger Magnus Betnér.

Det är inte lätt att tänka sig just den här dagen: Magnus Betnér är lite trött och hes, han har nyss rökt en cigg, han går lite vaggande och liksom lågt med hela kroppen, som en högstadieelev, och han har en träningsoverall som vrålar ”JAG ÄR LILA”.

– Det blev lättare att bryta med kyrkan när jag gjorde slut med min flickvän från gymnasietiden. Jag började röra mig i lite andra kretsar. Kyrkans största funktion är egentligen social, och bryter man med tron, då bryter man med alla sina kompisar. Det är svårt när man är sjutton år.

När tappade du tron?
– Det var väl i tjugoårsåldern. Men det hade pågått hela livet. Hela min uppväxt, alla är kristna, alla är uppvuxna så. Om vi hade vuxit upp någon annanstans hade vi inte trott på den här versionen av gud.

Var det svårt för dig?
– Ja. Det är väldigt skönt att ha en tro. Ett skyddsnät som funkar mot det mesta. För mig var det helt självklart att Gud fanns, att man skulle komma till himlen.

Vad säger mamma och pappa?
– De har inte försökt ändra på mig. Och de är väldigt stolta och glada över vad jag gör här i livet. Säger de, i alla fall. Eller ja, de kommer ju till mina gig i alla fall. De har sett allt jag har gjort.

Den som efterfrågar Magnus Betnérs syn på världsreligionerna kan utgå från det här citatet:

”Det är skönt att de tre stora religionerna kristendom, islam och judendom enas kring de viktiga frågorna: abortmotstånd, böghat och kvinnoförtryck.”

Just nu skriver Magnus Betnér nytt material. Eller rättare sagt, han pratar fram det.

– Jag gör klubbjobb. Jag tar några trådar och går upp och drar i dem på scen. Sedan kommer jag inte ihåg vad jag har sagt, jag borde spela in mig själv mer.

En del utlandsjobb har det blivit också, sedan Magnus Betnér besökte Edinburgh-festivalen i augusti.

– Det är skitkul, men inte så lukrativt. Nu var jag i Amsterdam och fick 300 euro i gage. Det täcker ju inte något. Jag får försöka tjäna pengar i Sverige så att jag kan göra sådant. Jag har gig bokade i Slovenien och Kroatien, och så England i sommar.

Magnus Betnér har under en kortare tid försörjt sig som instruktör och postorderansvarig i en butik som specialiserade sig på jonglering. I övrigt har han varit komiker.

Som sådan har han också engagerat sig för sin upphovsrätt, och mot piratbeteende.

– Folk förstår inte hur det är att jobba med något där man själv är produkten. Det är väldigt svårt att fatta om man har ett väldigt normalt jobb. Vad saker kostar, hur lång tid det tar att få fram bra material … Om vi inte betalar för vår kulturkonsumtion, då finns det bara två modeller som jag kan tänka mig: skattefinansierad kultur eller sponsring. Och inget av de två är att föredra framför att folk väljer med sina pengar.

Magnus Betnér sammanfattar sedan, och pratar nu något snabbare:

– Men hela piratkulturen handlar om en sak: att man ska få sin sak gratis. Den som säger något annat ljuger. Det finns säkert en eller annan högt upp i Piratpartiets ledning som har högre ideologiska mål, men det är ju inte deras väljarbas.

Det händer att någon hör av sig med ett mejl till Magnus Betnér och vill ge honom pengar.

– De säger typ ”jag laddade ner din dvd, kan jag betala en hundring till ditt konto”. Nej! Det är ju inte bara jag som ska ha betalt! Jag måste ha ett bolag bakom mig. Det är redigerare, det är fotografer, det är textare, det är hur många som helst. Åk på turné och tjäna pengar då, säger folk. Men vilken liten artist har råd att göra en turné? Det billigaste konserthuset kostar väl 20 000, så ska du annonsera, och ha personal … Det finns inga små artister som har möjlighet att lägga de pengarna.

Magnus Betnér ger bort mycket av sitt material via Youtube och andra kanaler.

– Men poängen är: det vill jag bestämma själv. Om jag vill släppa en skiva för en miljon kronor, som ingen köper, så är det alldeles utmärkt. Det var dålig prissättning och mitt problem, men ingen ska sno materialet i stället.

Här kommer en fråga som jag redan vet svaret på: Vad tycker du om Sverigedemokraterna?
– Hahahahaha. Det var en av de värs­ta dagarna jag har haft, när de tog sig in i riksdagen. Jag hade hoppats på att de skulle göra en Ny Demokrati, men det är nog rätt liten risk för upprepning av deras interna haveri, de flesta av deras toppar är ju kassa, men Jimmie Åkesson verkar ju skärpt tyvärr. Det är nog svårt att bli av med dem, men man får väl göra vad man kan.

Du har skrivit ett antal rasande essäer på din sajt som slår omkull stora delar av deras politiska faktaunderlag. Varför gjorde du det?
– Jag sa på Twitter: Jag har inget att läsa. Någon sa ”läs Sverigedemokraternas hemsida då”. Så satte jag i gång.

Och så blev det humor av det också. Var det meningen från början?
– Njae, alltså, det är ju så jag jobbar. Jag tar grejer till scenen. Ibland är det inga skämt heller, men jag är inte så bekymrad över det. Jag pratar om sånt som intresserar mig. Men det är svårt att komma åt SD. De vinner ju bara på kritik.

Har humorn någon särskild uppgift i samhället på det sättet?
– I första hand är jag egentligen samhällsdebattör. Men jag har lite mer spelrum. Jag kan säga saker som andra kanske inte kan, jag kan överdriva och säga ”röstade ni på SD kan ni lika gärna skjuta er”, och det är ju klart att jag inte tycker. Men det blir roligare så.

Hur ser du på att folk blir arga på dig?
– Det är naturligt. Jag pratar om ämnen som är känsliga för många människor. Framför allt religion. Då får man väl ta det. Men jag är offentlig med min mejl och min telefon. Har man synpunkter är det bara att höra av sig. Fast det är ganska svårt när det gäller religion. Det blir lite av en tomgångsdiskussion, vi kan aldrig fullt ut förstå varann.

Finns det något ämne du aktivt har undvikit?
– Nej, men jag har kanske sagt något dumt när jag har improviserat. Jag fick höra att jag var antisemit för några år sedan, den biten jag gjorde då var kanske inte jättebra skriven. Den innehöll ett par ord som gjorde den hårdare än den hade behövt vara. Jag ångrar inte grejen, eller tesen, men det räcker att ett ord är fel så kan det bli väldigt mycket hårdare än vad man hade tänkt.

Publikens ilska har vi pratat om. Vad säger du om din egen ilska?
– I princip är det väl den som gör att jag tar upp olika ämnen.

Är du argsint?
– Nej, jag får väl ur mig det där på scen. Jag är ganska frustrerad över läget i världen, på alla möjliga plan. Politiken, högerextremistvågen, nationalismen, religionen …

Vad är du rädd för?
– Att folk som jag älskar ska dö. Det är väl det enda som håller mig vaken på nätterna. Annars tror jag inte att jag är rädd för någonting.

Du har en sexårig flicka därhemma.
– Ja, hon är sex år i år, och det är lite av ett problem. Jag gör liksom inte barngrejer. Jag vill inte att hon ska lyssna. Jag har snackat en hel del om henne, det är bara att hoppas att jag inte har ställt till det alltför mycket, att hon blir mobbad och så. Alla barn till kända människor får en lite sned bild av världen. ”Pappa, varför kommer folk fram och vill att du ska skriva på deras lapp?” Jag tycker själv att det är väldigt konstigt, så hur ska jag förklara det för henne?

Namn: Magnus Lennarth Betnér. ”Lennarth är från pappa, du får ta det där med h:et med farfar antar jag, det har alltid stavats så ...”

Född: I augusti 1974 i Stockholm.

Familj: Dotter på halvtid, flickvän på heltid.

Bor: I Vällingby.

Aktuell: Med nysläppta dvd:n ”Livets ord” och en ständigt pågående ståupp-turné.

Yrkesliv: Har arbetat som komiker sedan nittiotalets slut, och utsetts till Årets manliga komiker två gånger. Har medverkat i en rad tv-produktioner, där den mest spridda och sedda sannolikt är ”Parlamentet” i TV4.

På fritiden: Familjen, poker, böcker och sprit.