Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ur ilskan växte årets stora succé

Durmaz är den i MFF som gjort årets stora lyft.

– När jag kom ut mot Spartak Moskva i Spanien, så kändes det plötsligt så bra i kroppen, touchen på bollen var där. Allt exploderade, jag fick ur mig alla aggressioner. Det enda jag hade i huvudet var att spela ut allt jag kan, att visa att de gjort fel.
Det är svårt att se Jimmy Durmaz så arg, men samtidigt är engagemanget och känslorna så påtagligt starka när orden sprutar ur honom, när han beskriver det som kanske blir ett avgörande steg i hans karriär.
– Jag blev petad i de sex sista matcherna i höstas och jag blev riktigt förbannad. Samtidigt kunde jag inte visa känslorna i omklädningsrummet, på planen, under träningarna. Det gällde bara att ge allt och hjälpa laget.
– Grina fick jag göra hemma. Min fru och min pappa stöttade mig. De pushade mig och fick mig att tänka på vårt bröllop i stället.
Vi träffas på den restaurang som stadionområdet har att erbjuda, mellan ett fotbollspass och styrketräning. Jimmy Durmaz övertalar lätt personalen att få den pasta med kyckling och chili, som inte alls står på dagens meny, men som han nästan alltid väljer.
Plötsligt slutar MFF-mittfältaren att äta tvärt.
– Jag kan bara inte äta ordentligt mellan två pass, säger han och vi återgår till att prata om petningen, känslorna – och framför allt vad som kom därefter.
När vi gick in i 2010, var Roland Nilsson tydlig med att hålla fast vid spelarnas positioner. Till vänster slogs Jimmy Durmaz och Jeffrey Aubynn och Durmaz fick mycket speltid.
Men mot Göteborg valde MFF-tränaren plötsligt Jiloan Hamad till vänster.
– ”Rolle” förklarade att det var för att tänka lite mer defensivt. Det var väl okej. Men sen blev jag bänkad mot Trelleborg också, mot dem som jag gjort ett drömmål i första matchen, och då kunde det ju inte handla om defensiven.
Jimmy Durmaz bet ihop.
– Det gällde att ge allt de där fem minuterna jag fick i matcherna också, för det handlade om att spela hem guldet.
Ilskan fick ny näring efter jul.
– Jag kom inte med på januariturnén med landslaget, eftersom jag inte spelat på slutet. Ändå hade jag varit en av de bästa vänsteryttrarna under året.
– Jag sa till mig själv att jag skulle göra allt för att ta tillbaka min plats i MFF. Den var min och ingen annans. Jag vill alltid vara bäst.
Vändningen var monumental. Jimmy Durmaz gjorde en drömmatch mot Spartak Moskva i Spanien, inför ögonen på Erik Hamrén och några dagar senare under lägret fick han veta att han blivit uttagen i landslaget som skulle till Cypern.
– Det var mycket större än januariturnén. Jag gjorde bra träningar och fick beröm av Hamrén, fick göra min debut. Nu står det en etta i den raden och ingen kan ta den ifrån mig, säger Jimmy Durmaz.
Och på den vägen är det, skulle man kunna säga. Durmaz är vinterns lirare i MFF. Guillermo Molins och Jiloan Hamad har fått slåss om platsen till höger.
– Klart att vi måste rotera, jag har inga problem med det, bara tränaren motiverar det. Det är inga problem mellan oss spelare, jag och ”Jille” är bästa kompisar och det kan inget ändra på.
Nu väljer han också att öppet berätta att det var riktigt hett i Spanien, det var inte bara rykten:
– Juventus tittade på mig mot Spartak Moskva och de har tittat minst en gång till. Vet att Milan också har tittat på några av oss och Glasgow Rangers. Det är inte klokt, det finns klubbar som hör av sig hela tiden – jag skulle kunna gå vilken dag som helst.
Men ...?
– Det har blivit nej rakt av. Jag skulle aldrig gå före Champions League-kvalet och vill ha ett guld till. Sen får vi se. Skulle allt kännas rätt, jag skulle känna en fortsatt utveckling – att stå still är inte bra – och Malmö fullföljer den satsning man pratar om, då kan jag stanna längre.
– Ja, jag skulle inte tacka nej om Barcelona ringde förstås ...
Däremot var det nära att det i princip inte blev någon karriär i Malmö. Jimmy Durmaz kom till MFF sommaren 2008, ett år senare var han inte nära laget.
– Då var jag riktigt sur och var i princip överens med Twente, som höll på att vinna holländska ligan. Jag pratade med pappa och det var något som höll mig tillbaka, en känsla. Något sade mig att jag var för ung, att jag skulle utvecklas här. Och jag kände snart att jag gjort rätt.
I stället utvecklades en kärlek till Malmö – och MFF.
– Så som de tagit hand om mig, arenan, fansen, laget – det har gett mig mycket känslor för klubben. Känslor jag kanske inte alls fått i andra klubbar. Tror inte det varit samma sak om jag till exempel gått till Örebro SK, för där är Forward mitt lag, min moderklubb.
– Som till exempel nu inför HIF-matchen, då vi hade en massa släktingar hemma hos oss och klubben direkt fixade ett hotellrum till mig för att jag skulle kunna få bra sömn natten före match.
Vi pratar mycket om familjen. Eller snarare familjerna, för det känns som att Jimmy har flera stycken. Med pappa pratar han fotboll, hustrun Gabriella är stödet bredvid.
– Det kändes så rätt när vi gifte oss. Allt stämmer mellan oss.
Men laget är också en familj.
– Vi har fantastiskt roligt ihop. Bara jag sätter mig i bilen på morgonen, fast det är tidigt, tänker jag ”yes, jag ska träffa grabbarna”.
Och så finns det en syriansk familj. För Jimmy Durmaz är syrian, fan av Syrianska, var på plats när laget gick upp i allsvenskan och fick ett generöst erbjudande på guldfesten.
– Özcan (Melkemichel, tränaren) lade ett blankt papper framför mig och sa ”skriv vad du vill ha”. Men sen sade han att han innerst inne inte ville det, han vill se mig lyckas i Malmö och Europa först. Men någon gång vill jag spela där.
– När vi mötte dem i cupen i fjor, var det så mycket känslor. Jag ville visa upp mig, att jag var den bästa syrianen. Nu har jag nog mognat. Jag håller på dem i alla matcher utom mot oss, när vi möts är det som att möta HIF eller någon annan.
Ur sitt ursprung har han också sin religion. Jimmy Durmaz är ortodox kristen och ni har säkert sett korstecknet när han går in på planen – och när han går av. Men har ni sett hans egen ritual precis före avspark?
– Jag ställer mig vid mittlinjen med händerna upp och ber några ord. Jag tackar för chansen att spela fotboll och så lite annat som jag vill hålla för mig själv.
Han har alltid gjort så, det är bara platsen som blev ny i fjor. Den uppmärksamme kanske noterade Jimmys bön inför hemmamötet mot Trelleborg.
– Innan gjorde jag det alltid i omklädningsrummet, men just inför TFF-matchen gjorde jag det ute på planen. Det kändes mer rätt. Och jag gjorde mål ...

Jimmy Durmaz

Ålder: 22 år.
Bor: Lägenhet på Gamla Väster i Malmö.
Familj: Hustrun Gabriella, hunden Nasse.
Klubb: Malmö FF.
Meriter: 1 A-landskamp, 8 U 21. 49 allsvenska matcher med MFF, fyra mål. SM-guld 2010.

Jimmy Durmaz om vad han gör på fritiden

Filmer. – Jag älskar film, älskar att gå på bio. Ibland går jag tre dagar på rad. Nu senast såg jag ”Ritualen” med en av mina favoritskådespelare Anthony Hopkins (en annan är Denzel Washington). Dagen före såg jag ”Min låtsasfru”.

Stan. – Jag är mycket i stan, ute och går. Det är inte bara snack, jag fikar mycket. Antingen med polare eller med frun. Så vill man se mig, hittar man mig i stan.

Hunden. –  Just nu tränar vi hunden vi precis skaffat att vänja sig vid stan. Det är en chihuahua pomeranian och alla människor och hus är så stora för honom. Nasse heter han och jag var precis inne på MFF-shopen och frågade om de hade några hundkläder. Det hade de inte.

Gå till toppen