Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

På lätta versfötter

Malte Perssons resa genom Hades ger Eva Ström mycket glädje.

Underjorden

Author: Malte Persson. Publisher: Albert Bonniers Förlag.
MALTE PERSSON. I höstas överraskades litteratursverige av Magnus William-Olssons ”Ingersonetterna”, och nu ger Malte Persson ut ”Under­jorden”, sonetter om Stockholms tunnelbana. Det kan kallas åtminstone en tendens till en sonettvåg. 14 rader i femtakt och massor av rim: en sonettist har mycket att hålla reda på i det slitstarka versmåttet med stolta italienska anor. Men hur göra levande dikt? Lindegren sprängde sonetten, Sonnevi rimmade inte alls, Forssell lät dikten skrovligt sjunga och Magnus William-­Olsson lät inspirationens stormvind blåsa genom formen med alla rimmen mirakulöst i behåll.
Malte Persson går en annan väg. Som en av de mest formmedvetna unga författarna roar han sig rejält med versmåttet, ironiskt, kvickt och stilsäkert. Han får mig att tänka på den legendariska Lundaskolan med namn som Majken Johansson och Göran Printz-Påhlson som kunde konsten att koka villanella på en spik. Malte Persson har något av samma ironiska lätthet som aldrig utesluter allvar eller kunskap.
Ner i underjorden beger sig Malte Persson rent bokstavligt nämligen till Stockholms tunnelbana, där han som en flanör på hjalmarsöderbergskt vis iakttar sin stockholmska verklighet och själens obotliga ensamhet:
Ett kompisgäng. Ett äldre par. En mamma.
En som bär bandyklubba och en bag.
En tjej som talar högt om kvällens ragg.
Ett telefonsamtal: ”Snart är jag hemma!”
Allt det som påminner oss ensamma
om sammanhang vi aldrig ingått i;
att världen, dumt glad är en symfoni,
vari vår egen klagan saknar stämma.
”De andras dumma symfoni av ring-
signaler, vigselringars kling-klang, kläng
och sängars gnissel... Det är ingenting!”
Kan man ju säga sig. Men det är mer.
När sång osjungen ohörd dör. Jag ser:
En mor. Ett äldre par. Ett kompisgäng.
Sonetten har en förmåga att framkalla monotoni om den blir alltför taktfast, men Malte Persson steppar elegant ur fällan med ett och annat dansant snedsteg. Sonetten brukar även förleda poeter till ett högtidligt ordval. Lyckligtvis inte så hos Malte Persson vars avspända vokabulär är lika uppdaterad som ett sms. Här rimmar pommes frites med genomsnitt, Zinkensdamm med söderslang. I underjorden finns Iphones, Chanel-handväskor, tajta jeans och en del annat man inte får med sig till Hades.
Men denna besjungna underjord är inte oväntat också ett Hades, där figurer ur den grekiska mytologin drar förbi, liksom andra skuggor ur världslitteraturen. Här ekar Ezra Pounds berömda metrodikt : The apparition of these faces in the crowd; Petals on a wet, black bough. Här planteras ett träd i örat som hos Rilke, här bleknar både Beatrice och Laura. Den omvände halvguden i korsordsgåtan torde vara den Orfeus som sjöng i underjorden och morgonrodnaden är lika rosenfingrad som hos Homeros. När färden är slut stiger ett ljud från underjorden, som låg Orfeuslyran kvar på ett säte, och fortsatte att avge sin sång.
Malte Perssons djupdykning ner i den stockholmska tunnelbanan som korsats med grekisk mytologi har blivit en fräsch och kvick diktsamling, där sonettformens pentameter utgör diktens levande hjärtslag. Den har fyllt mig med stor glädje och räcker betydligt längre än en färd mellan Norsborg och Ropsten.
Eva Ström
författare
Gå till toppen