Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sverige

Potatisforskaren om kärleken till en knöl

Potatis är passion. För Kerstin Olsson är det självklart. Hon har ägnat fyrtio år av sitt liv åt att få fram potatisar som kan väcka passion också hos andra. Nu prisas den filosofie potatisdoktorn för de spår hon har satt på våra tallrikar.

ALNARP. – Folk undrar hur jag kan hålla på. Jag förstår det. Men potatis är oavbrutet spännande, säger hon.
Svenska potatisakademien undrar inte det minsta över hennes hängivenhet.
Akademien bildades för några år sedan för att fungera som kunskaps- och inspirationskälla kring potatisen.
Nu ger den Stora potatispriset till Kerstin Olsson för hennes jobb som förädlare och forskare, först på Svalöf Weibull AB, sedan på Nordgen i Alnarp.
– Det är roligt att potatis har fått en ny gastronomisk roll i Sverige. Och all forskning jag och mina kolleger lagt ner har ju framför allt ett slutmål: att potatis ska smaka gott, säger Kerstin Olsson.
Men det är en lång väg dit.
Få ägnar en tanke åt att tiotusentals arbetstimmar i laboratorier, försöksodlingar, växthus och jordfåror ligger bakom ett av våra vanligaste livsmedel.
Utan allt det jobbet skulle potatisen kunna bli både besk och angripen, rutten och grådaskig, svår att odla och omöjlig att lagra.
– Inom växtförädlingen kunde vi utgå från sjuttiotusen fröplantor per år för att prova oss fram till de allra bästa egenskaperna att odla vidare på. Ett himla pusslande, men roligt och spännande.
Kerstin Olsson började 1971 som biokemist på dåvarande Sveriges Ut­sädesförening i Svalöv. Snart kom den första stora utmaningen i potatis­vetenskap: mörkkokning.
– Hos många sorter var det då ett problem att kokt potatis blev grå­daskig. Det gjorde den oaptitlig för konsumenterna, även om smak och näringsvärde var som de skulle.
Intensivt detektivarbete ledde till att Kerstin Olsson hittade boven. Klorogensyra.
Den finns naturligt i potatis, men i höga halter reagerar den med järnet i potatisen när den kokas. I kombination med luft mörknar potatisen.
Det gällde att hitta varianter där halten klorogensyra var låg. Kerstin Olsson hittade på en metod där hon och hennes kolleger tog ut kulor från en oändlig mängd potatisar, kokte dem och analyserade.
– Vi kunde ju inte ta hela potatisar,­ för vi skulle ju odla vidare på dem som hade låga halter. Det var ett väldigt pillande. Men vi lyckades. Vilken tillfredsställelse!
En riktig rysare i labbet ledde till Kerstin Olssons doktorsavhandling. Grundproblemet bestod i varför så många potatisar började ruttna när de lagrades.
Problemet uppstod först när man började ta upp allt mer potatis med maskiner.
– Vi kom fram till att den mekaniserade hanteringen i olika led gjorde att en potatis föll sammanlagt tio meter från jord till bord. Det är rätt frustrerande om man är potatis.
Skadorna öppnade för svampar och röta. Potatisen behövde alltså bli slagtåligare. Och nu blev det riktigt finlir.
En del av lösningen var ökad halt av magnesium i gödslingen. Det stärker cellväggarna. Ämnet lägger sig som små bryggor mellan molekylerna.
– Ett nät är ju starkare än en tråd. Och då får de skadliga svamparna svårare att angripa. Förstår du nu hur spännande det här jobbet kan vara?
Och välsmakande, mer eller mind­re. En vanlig människa orkar knappt ens tänka på hur många tusentals testsmakningar Kerstin Olsson gått igenom. Själv tröttnar hon aldrig.
– Och jag äter potatis till middagen varje dag, som alltid. Det är så gott.
En oundviklig fråga är förstås favoritsorterna hos en av Sveriges främsta potatisexperter som dessutom själv har varit med om att ta fram flera av dem.
Det blir som väntat ett nyanserat svar som innehåller fem av de runt etthundrafemtio sorter som är godkända för den svenska marknaden i dag.
– Färskpotatis: Silla. Längre fram på sommaren: Maria. Bakpotatis: Rosamunda. I övrigt blir det mest Matilda och Superb.
På Nordiskt genresurscenter – som jobbar med genetisk mångfald inom bland annat lantbruksväxter – forskar hon vidare och håller inför pensionen på att sammanfatta sina erfarenheter för kommande generationer forskare.
Deras främsta utmaningar är framför allt fortsatt kamp mot potatisbladmögel, tror hon. Branschens mesta fiende har nu börjat komma i nya varianter på de svenska potatisåkrarna.
– Därför hoppas jag kunna fortsätta här ideellt efter pensioneringen. Utmaningarna tar aldrig slut.
Gör: Forskare på Nordiskt genresurscenter Nordgen i Alnarp.
Ålder: 64.
Kommer från: Helsingborg.
Bakgrund till forskningen: Jag är nyfiken på samspelen i naturen.
Inspireras av: Duktiga forskarkolleger.
Oväntat: Har undervisat i folkdräktssömnad.
Lästips: ”The Potato Treasure of the Andes”, utgiven av International Potato Center, Lima, Peru.
Lyssnar gärna på: Gershwin.
Njuter av: Natur och trädgård.
Viktigt budskap: Var nyfiken och tänk i nya banor.
Gå till toppen