Reaktorn är osårbar! Den kan inte explodera! En sovjetisk partichef vrålar ut denna orubbliga sanning under ett krismöte medan han handgripligen ger sig på en av sina underordnade. Katastrofen är ett faktum.

Scenen är hämtad ur den ryske regissören Alexander Mindadzes film ”På lördag”, en rysk-tysk-ukrainsk produktion som för någon vecka sedan hade biopremiär i Ryssland. Det är i samband med det stundande 25-årsminnet av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl som filmen nu går upp på biograferna i före detta Sovjetunionen, dock inte i diktaturen Vitryssland som fick ta emot 70 procent av det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl. Myndigheternas motivering är oklar, men en tänkbar anledning är att hjältemotivet lyser med sin frånvaro i filmen.

Filmen utspelar sig det första dygnet efter Tjernobylolyckan, lördagen den 26 april 1986. Den nyblivne partifunktionären Valerij Kabysj får av en tillfällighet veta att det lokala kärnkraftverkets fjärde reaktor nyss har exploderat. Hans parti tvingar honom till tystnad och Valerij försöker tillsammans med flickvännen Vera fly från den osynliga radioaktiviteten som bara kan förnimmas i form av en olycksbådande metallsmak i munnen. Men något kommer i vägen för deras flyktförsök. En klack går av då de springer till tåget, nya skor måste inhandlas, ett bröllop ska firas, konflikter redas ut, ett par flaskor rödvin drickas ur ...

Då filmen visades på Berlins filmfestival i februari fick den överlag ett positivt mottagande, men några kritiker utanför rysktalande områden kunde inte dölja sin frustration över denne anti-hjälte, oförmögen att fly. En amerikansk kritiker menade att filmen skulle ha blivit ett framgångsrikt tävlingsbidrag i Berlin, förutsatt att filmkaraktärernas banala reaktioner på fara – förnekelse, handlingsförlamning, irrationalitet – hade tonats ner.

Men är det verkligen en handlingskraftig hjälte vi behöver för att kunna fördjupa vår förståelse av det som hände i Tjernobyl denna ödesdigra lördag i april för 25 år sedan? Nej, snarare tvärtom. Då den osårbara reaktorn exploderade förintades också en av de viktigaste symbolerna för den högteknologiska sovjet­utopin. Detta öppnade för ett nytt sätt att se på sovjetsystemet och ett viktigt inslag i det postsovjetiska minnet av Tjernobylkatastrofen är just upp­görelsen med den sovjetiska hjältemyten och tanken om att individen ska vara beredd att offra sig för staten och kollektivet.

De japanska hjältar som den gångna månaden har utsatt sig för mycket höga strålningsdoser under försöken att mildra konsekvenserna av haveriet i Fukushima ska hedras på alla tänkbara vis. Samtidigt är det viktigt att också påminna oss om hjälte­rollens baksida. I varje hjälte ryms ett offer – en ensam individ som offrar sig för kollektivet, för samhället. Och oavsett om olyckan sker i ett högteknologiskt sovjetsystem på väg att haverera eller i ett högteknologiskt Japan med ett av världens mest påkostade säkerhetssystem, ser vi att människan står precis lika liten och hjälplös inför sin skapelse då någonting väl har gått snett.

”På lördag” är en existentiell katastroffilm som handlar om att hitta hem till sig själv efter det att en storslagen teknikutopi har exploderat och en sovjetisk hjälteretorik gått i graven. Men det är inte bara människorna i ett förlorat sovjetiskt ingenjörsparadis som måste rannsaka sig själva. Med skakig handkamera port­rätteras människor i extrem närbild som dricker, väsnas, bråkar, försonas, gråter och dansar, ständigt på randen till sammanbrott. De enda tillfällen åskådaren befrias från detta kaos av ansikten, skor, knytnävar och okontrollerade känslor är då blicken får vila i en stabil panoramabild av den havererade reaktorn, detta högteknologiska monster som suckar och fräser i sina livsfarliga ångor.

Man undrar; är dessa skakiga människoliv som flyter fram i livets malström verkligen i stånd att parera konsekvenserna av sin egen fruktade skapelse? Uppenbarligen inte. Samtidigt tänds en gnista hopp då Valerij mot slutet av filmen går i psykologisk närkamp med döden och i ångest knyter sin näve mot reaktorn. Valerij varken flyr eller kämpar. Han är ingen hjälte. Däremot väjer han inte med blicken utan skådar rakt in i reaktorn, rakt in i sin egen dödlighet.

Bilden av människans hjälplöshet inför sin högteknologiska skapelse är nyttig att framkalla inför 25-årsminnet av världens hittills största kärnkraftsolycka då den osårbara reaktorn i Tjernobyl exploderade. I ljuset av det som nu händer i Fukushima påminns vi dessutom om att detta inte är en uteslutande sovjetisk erfarenhet. Igår uppgraderades kärnkraftsolyckan i Fukushima till en sjua på den internationella Inesskalan och befinner sig härmed på samma nivå som Tjernobyl. Man kan fråga sig vad som nu händer när mänskligheten på nytt ställs inför de monstruösa konsekvenserna av sin egen skapelse.

Johanna Lindbladh
forskare i rysk litteratur vid Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet

Härdsmältan i Tjernobyl inträffade den 26 april 1986 som en följd av att flera säkerhetssystem stängts av i strid med reglerna.