Basset hound är en hundras, framavlad i Storbritannien under 1800-talet. Dess egenskaper gör den särskilt lämpad att spåra kaniner. Många hade nog varit glada om den hade hållit sig till den aktiviteten. Sedan 1963 är nämligen ett exemplar av denna ras också föremål för en tecknad serie.
”Fred Basset”, eller ”Laban” som serien heter på svenska, har i snart femtio år brett ut sig på tidningarnas seriesidor.
Med tiden har skotten Alex Grahams fåniga hund kommit att bli en tacksam symbol för tillståndet inom dagsstrippgenren. Poänglös och utan tecken på utveckling eller vilja till förnyelse, hånad både vid frukostborden och på Facebook.
Medan ”Laban” biter sig fast i tryckplåtarna, till synes ovetande om sina egna brister, har både seriekonsten och synen på serier utvecklats. Det som tidigare avfärdades som ett tecken på kulturell förflackning betraktas numera som ett eget litterärt och konstnärligt uttryck.
En utveckling som sällan speglas på tidningarnas seriesidor.
Fredrik Strömberg är ordförande i Seriefrämjandet och lärare på Serieskolan i Malmö. Enligt honom har seriestrippen som form inte genomgått några större förändringar på sextio år.
– På sätt och vis kan man säga att formen har stagnerat. Idag är det mer i serieromanen som utvecklingen av seriekonsten finns, inte i strippen tyvärr, säger Fredrik Strömberg.
Återväxten är också dålig. I varje årskull på Serieskolan är det bara en eller två av studenterna som säger sig vara intresserade av att teckna dagsstrippar.
– Jag brukar försöka sälja in formen till dem någon gång om året. Men det är inte många som är intresserade. Att göra en seriestripp är som att skriva en haikudikt. Det är extremt begränsade former att hålla sig inom. Ska man dessutom bli publicerad i en bred dagstidning tillkommer en massa innehållsrestriktioner. Det är en svår form, men är man duktig kan man göra stor konst.
Få tidningar, om någon, har råd med ensamrätt på en serietecknares produktion. Istället är de hänvisade till syndikat.
Syndikaten förvaltar serieskaparnas rättigheter och fungerar som en mellanhand mellan ritbordet och tryckpressen.
På den svenska marknaden konkurrerar bara en handfull aktörer. Bulls Press är den största. Företaget företräder ett nittiotal serieskapare, både svenska och utländska. ”Fantomen”, ”Kalle Anka” och ”Blondie” är några av de mest klassiska titlarna i företagets portfolio. Men även svenska titlar, som ”Elvis” och ”Medelålders plus”, förvaltas av syndikatet.
Företagets försäljningschef, Hedley Grönquist, har sett en förändring i efterfrågan över de senaste tio åren. Allt fler tidningar efterfrågar serier av svenska och nordiska serieskapare.
– Samtidigt är de oerhört restriktiva med att ta bort serier. De vet att serier har ett högt läsvärde och vill helst inte oroa läsarna. Det har med tradition att göra. Folk vill få sig ett gott skratt innan de går till arbetet.
Han håller inte med om att formen har stelnat, men medger att utvecklingen går långsamt.
– Det handlar mycket om sidan som serierna publiceras på. De ska samsas med horoskop och korsord och tilltala både yngre och äldre läsare. Då får det inte vara för fräckt. Det får inte väcka anstöt. Och väcka anstöt i det här fallet kan vara någon som dricker sprit.
När Kwok-Hei Mak hade gått ut serieskolan i Hofors fick Bulls Press upp ögonen för hans arbete. ”Rocky” hade öppnat för urbana vardagsskildringar, och berättelsen om den unge, bisexuelle Keigo, tecknad i mangastil, publicerades under 2009 och 2010 i City och på Svenska Dagbladets internetsajt.
Men sedan blev det stopp. Och när både City och Svenska Dagbladet efter mindre än två år valde att inte längre köpa in serien backade även Bulls Press ur. Sedan årsskiftet saknar serien syndikat, och Kwok-Hei Mak har övergett dagsstrippen som form.
– Tidningarna har svårt att ändra innehållet på seriesidorna. De har alltid kört ”Laban” eller ”Fantomen”, och plockar de bort någon av dem blir läsarna upprörda. Så istället för att ta in något nytt och fräscht tvingas tidningarna tillbaka till det gamla. Därför är det väldigt få som lyckas slå igenom.
Kwok-Hei Mak arbetar nu som frilanstecknare i Stockholm.
– Det känns skönt att ta en paus. Sedan serien började publiceras jobbade jag i två år utan semester. Varje dag, till och med över julhelgen. Det är ganska mycket jobb bakom en seriestripp som ska publiceras varje dag.
Seriestrippen omgärdas av konventioner. Det ska vara roligt, men inte elakt, underhållande, men inte provocerande. Det begränsade formatet och de stränga produktionskraven gör också att innehållet kan upplevas som urvattnat och schablonmässigt.
Dessutom har den urgamla uppfattningen att serier framför allt riktar sig till barn fått ett envist fäste just på tidningarnas seriesidor.
Förra året valde Dagens Nyheter att dra tillbaka två av Martin Kellermans ”Rocky”-strippar. Skämt om antisemiter och skämt om fördomar mot romer var för magstarka. I det senaste ”Rocky”-albumet kommenterar redaktören Rolf Classons seriestrippens status med anledning av de två händelserna:
”Den ska liksom inte handla om något seriöst. Man förväntar sig inte att en gulligt tecknad serie ska vara rå i tonen. Då skär det sig i våra huvuden och vi blir upprörda och ropar på polis.”
Resultatet blir ängsliga tecknare som lägger band på sig själva. Fredrik Strömberg på Seriefrämjandet:
– Man är rädd för att något ska upplevas som stötande. Därför finns det enormt mycket självcensur, på alla nivåer. Tecknarna är fullt medvetna om att om de skulle säga något politiskt så skärs det bort. Och då låter man bli, säger han och fortsätter:
– Personligen är jag mer intresserad av ett innehåll med intressanta åsikter och konstnärliga kvaliteter. Men jag är inte säker på att det är önskemålet hos den allmänna läsaren.
Seriesidan är en institution och en av de mest lästa delarna i en dagstidning. Om någon bara får dra sina skämt länge nog kan en redaktörs beslut att stuva om väcka starka känslor. Att plocka bort en trogen långkörare kan av läsarna upplevas som att skiljas från en kär vän.
Även om vännen är en fånig basset hound utan komisk tajming.
När Vestmanlands Läns Tidning för bara några år sedan bestämde sig för att ta bort ”Laban” uppstod läsarstorm. Två veckor höll redaktionen ut. Sedan tvingades man be läsarna om ursäkt, och ta tillbaka serien på sidorna.
Idag har tidningen lagt ned den dagliga seriesidan. Inga serier annat än på helgerna. Med två undantag.
– Vi har ”Dilbert” på ekonomisidorna varje dag. Och så har vi lagt ”Laban” på en kalendersida, säger Mårten Enberg, VLT:s redaktionschef.
1982 fattade Sydsvenskan ett liknande beslut. Ut med ”Laban”, in med ”Mandrake”.
– Det var inte två tre som ringde eller skrev insändare. Det handlade om veckor med oavbruten kritik, säger tidningens dåvarande serieredaktör Anders Hammarqvist.
”Laban” återinfördes med rubriken ”Vi ger oss” på tidningens förstasida.
Listan över redaktörer som kallats för ”seriemördare” kan säkert göras längre än så.
Sydsvenskans nuvarande serieredaktör, Martin Andersson, säger att läsarnas föreställningar om vad en serie ska vara i kombination med att få av den nya generationens tecknare intresserar sig för formen gör att det är svårt att förnya seriesidorna.
– Läsarna förväntar sig konventionella saker. Det är ett dilemma. Jag vet inte hur många samtal jag har fått från äldre läsare som ringt mig angående ”Rocky” och påtalat att det är förskräckligt språk, säger han.
– Det finns en konservatism som jag tror gäller bland alla människor som läser serier, både äldre och yngre.
En av dem som trots det satsar på en karriär som stripptecknare är Malin Biller. Hennes serier publiceras just nu i ett femtontal tidningar genom det lilla uppstickarsyndikatet Birchfield Comics. Men kampen om platsen på tidningssidorna är hård, framför allt när innehållet bryter mot den traditionella strippens konventioner.
– Det är lustigt att just seriesidan är så laddad. De gånger jag gjort någon svordom eller något snusk har jag fått arga gubbar efter mig. De kollar upp mitt nummer och min mejladress. Det har till och med hänt att de har ringt mitt i natten, säger Malin Biller.
Hon är ändå försiktigt optimistisk, och menar att Kellermans succé med ”Rocky”, liksom Tony och Maria Cronstams framgångar med ”Elvis”, har skapat ett utrymme som tidigare inte fanns för förnyare av formen.
– Vissa äldre serier får gärna vara kvar, men man måste ge de nya serierna en chans att bli populära, säger Malin Biller.
Kwok-Hei Mak.
1900. Seriestrippar börjar publiceras i amerikansk dagspress. De tidigaste stripparna var enkel slapstick, riktad till en invandrad amerikansk läsekrets. ”Mutt and Jeff” (”Storklas och Lillklas” på svenska), skapad 1907, nämns som den första dagligen publicerade serien.
1930-talet. Äventyrsserierna slår igenom med bland annat ”Tarzan” (1929) och ”Fantomen” (1936). Samtidigt börjar nu ett mer familjetillvänt innehåll synas på seriesidorna.
”Herr Knatt” från 1929, skapad av Ruben Lundquist, brukar betraktas som en av de första svenska dagsstripparna.
1950-talet. ”Snobben” och ”Knasen”, båda från 1950, blir milstolpar när dagsstrippen blir mer underfundig och intellektuell.
Från 1960-talet. Enligt Fredrik Strömberg på Seriefrämjandet har strippen härefter haft svårt att förnya sig. ”Kalle och Hobbe” (1985) är ett av få undantag. Utvecklingen flyttar till andra arenor, som undergroundmagasin och serieromaner.
1 Cecilia Torudd, ”Ensamma mamman”, start 1985.
2 Martin Kellerman, ”Rocky”, start 1998.
3 Tony och Maria Cronstam, ”Elvis”, start 2000.