Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Per T Ohlsson: Åter till Ådalen

En våg av kokande raseri sköljde över landet och ingenting skulle någonsin mer bli sig riktigt likt.

Den 15 maj, dagens datum, hölls en hetsig riksdagsdebatt, där statsministern, den frisinnade Carl Gustaf Ekman, gjordes personligt ansvarig för mord. Stämningen blev så uppjagad att talmannen tvingades avbryta debatten.
Året var 1931 och det som utlöste ursinnet var händelserna i norrländska Ådalen ett dygn tidigare. Då, på Kristi himmelsfärdsdagen, dödades fem människor när militär öppnade eld mot ett demonstrationståg med arbetare som protesterade mot att strejkbrytare kallats in för att lasta pappersmassa för Graningeverken.
Tragedin Ådalen har med tiden etsat sig in i vårt kollektiva medvetande och har inom arbetarrörelsen fått en mytisk ställning som fångas i Erik Blombergs dikt vid gravstenen vid Gudmundrå kyrka:
Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig!
Att Ådalen spelar en central roll för arbetarrörelsens historieuppfattning bekräftas inte bara av gårdagens minneshögtid i Lunde, där skotten avlossades, utan även av att Dagens Nyheters kulturdel förra söndagen ägnade sex sidor åt en betraktelse över Ådalen, signerad Göran Greider, poet, chefredaktör på socialdemokratiska Dala-Demokraten och stridbar vänsterdebattör. Ådalen har, skrev han, ”format oss alla” som platsen ”där ett svenskt inbördeskrig utspelade sig inom loppet av några minuter”.
Greider är en utsökt och passionerad skribent, fast ibland så passionerad att hans blick grumlas.
Övergreppet den 14 maj 1931 blev epokgörande, men inte på det sätt som vänstern numera tror. Ty den som besvärar sig med att gå till källorna, till exempel riksdagsprotokollet från andra kammaren den 15 maj, upptäcker något som liksom inte stämmer:
”Jag vågar göra gällande, att hela den trafik, som från kommunistiskt håll bedrives, och hela detta sätt att utnyttja upprörda stämningar gör, att när man skall söka de ansvariga, man måste ställa kommunisterna vid arbetsgivarnas och strejkbrytartransportörernas sida.”
Talaren var Per Albin Hansson.
En man som hade för vana att gå till källorna var journalisten och författaren Anders Isaksson, god vän, föredöme och intellektuell mentor under nästan tjugo år.
I måndags, den 9 maj, skulle Anders ha fyllt 68, men hans liv fick ett abrupt slut i januari 2009. En grupp vänner och kollegor till denna gigant i svensk journalistik bildade då det informella Anders Isaksson-sällskapet med målet att träffas den 9 maj varje år för att minnas Anders.
I år blev det mer än så:
Institutionen för kommunikation, medier och IT vid Södertörns högskola anordnade seminariet Anders Isaksson (1943-2009). Journalist, historiker, vägvisare. Alf W Johansson, historieprofessor emeritus, den politiske reporterveteranen Anders Jonsson och undertecknad föreläste om Anders. Och ingen som berättar om honom kommer förbi hans storverk Per Albin, biografin i fyra delar över folkhemmets skapare. Med sina drygt 1 500 sidor, som det tog Anders tjugo år att fylla, står denna levnadsteckning i en klass för sig, en väldig fresk över tiden och gestalten.
Anders, uppvuxen i Piteå, var socialdemokrat, men var ändå, eller kanske just därför, kritisk mot stora delar av partiets politik, inte minst på välfärdsområdet. Fast det var framför allt böckerna om Per Albin som gjorde honom närmast persona non grata i Rörelsen. Han begick inte minst ett slags helgerån när han i den fjärde delen, utgiven år 2000, korrigerade historien om och kring Ådalen.
Arbetskonflikten som ledde till dödsskjutningarna hade börjat 1930 med en lönestrid som följdes av sympatistrejker. När arbetsgivarna kallade in strejkbrytare höjdes temperaturen mot kokpunkten. Men det var inte socialdemokrater som exploaterade situationen. De pådrivande var Hugo Silléns Moskvatrogna kommunister, som under dessa majdagar uppträdde uniformerat och med armbindlar; en följd av händelserna blev för övrigt ett politiskt uniformsförbud.
Strejkbrytare krokades fast och vinschades upp i lyftkranar och några av dem fördes som fångar till torget i Kramfors, där de förevisades som klassförrädare och blev förhörda under rättegångsliknande former, allt under överinseende av den lokale kommunistledaren Axel Nordström, utbildad vid en sovjetisk partiskola.
Polisen vågade inte ingripa. Istället tillkallades militär. Katastrofen var ett faktum.
När skotten ekade i Lunde var Per Albin Hansson en omstridd socialdemokratisk partiledare. Han hade utsetts redan 1925, efter Hjalmar Brantings död, men bara provisoriskt. Först 1928 blev han formellt vald av kongressen. Dessutom hade Per Albins bittraste fiende, Zäta Höglund, beviljats återinträde i partiet. Det var Höglund som drev fram partisprängningen 1917 för att sedan bilda ett kommunistiskt parti. Efter att ha tagits till nåder såg Höglund till att göra livet surt för Per Albin och han var ofta i maskopi med Arthur Engberg, chefredaktör för partiets huvudorgan Social-Demokraten, där Per Albin var mer eller mindre portförbjuden.
Under den första tiden efter Ådalen­tragedin gick Höglund och Engberg i spetsen för en del av socialdemokratin som i just denna fråga lierade sig med kommunisterna. Detta ville inte Per Albin och and­ra ledande socialdemokrater, däribland Rickard Sandler och Gustav Möller, medverka till.
Redan på kvällen den 14 maj författade Per Albin en kall analys som publicerades i Ny Tid. Utan att darra på manschetten när det gällde arbetsgivarnas provokationer och det militära våldet pekade han också på kommunisternas roll:
”Naturligtvis ha de kommunistiska elementen utnyttjat situationen för att hetsa upp stämningen och driva fram konflikter med ordningsmakten. Ny Tid har aldrig tvekat i att fördöma denna trafik, att visa hur oförenlig den är med den utvecklingsståndpunkt, till vilken arbetarrörelsen hunnit, och hur skadlig den är för arbetarnas sanna intressen.”
Per Albin åkte inte till offrens begravning. Det gjorde inte heller LO:s ordförande Edvard Johanson. Per Albin skickade istället dit Rickard Sandler, som var från Ådalen. Sandler, kortvarig statsminister 1925–1926, sparade inte på krutet när han efteråt beskrev ceremonin som en kommunistisk ”likplundring” och ”bolsjevikdemonstration”.
Till följd av motoffensiven vände vinden. En demokratisk arbetarrörelse kunde inte acceptera att antidemokratiska krafter utnyttjade kampen för reformer och bättre arbetsvillkor. LO:s styrelse avvisade alla propåer om generalstrejk och insikten spred sig om att fredliga och demokratiska metoder alltid var att föredra.
På sensommaren kände sig Per Albin så säker att han åkte till Västernorrland. Där sade han bland annat:
”Vilja vi inte gå våldets väg, då skola vi inte heller låta de oansvariga elementen ta ledningen i arbetarklassens kamp. Jag måste säga att i Ådalen var flatheten stor mot kommunisterna.”
Bakom detta fanns, vid sidan av Per Albins demokratiska övertygelse, en strategisk beräkning: borgerlighetens möjligheter att mobilisera måste begränsas och inget mobiliserar borgerligheten mer än en socialdemokrati som slarvar med rågången vänsterut. Det gäller än idag. Det var inte Mona Sahlin som knäckte Socialdemokraterna i valet 2010, det var samarbetet med Lars Ohly.
Året efter Ådalen bildade Per Albin sin första regering efter en socialdemokratisk valframgång. Med ett kort avbrott sommaren 1936 skulle partiet styra Sverige i fyrtiofyra år.
Betydelsen av den 14 maj 1931 var inte revolutionär. Ådalen var i själva verket början på en ordnad men genomgripande samhällelig omvandlingsprocess som leddes av en socialdemokrati som i en dramatisk och avgörande stund valde rätt väg.
Från Ådalen löper således en rak linje, inte till klasskrig, utan till kohandeln 1933, Saltsjöbadsavtalet 1938 och den strävan efter bred och uthållig enighet som långt in i vår egen tid har präglat en sällsynt anständig och öppen samhällsmodell.
När Socialdemokraterna radikaliserades på 1970-talet – och efter Bo Widerbergs film Ådalen 31 från 1969 – upphöjdes Ådalen till mytisk status även hos dem. Därför uppfattade många socialdemokrater Anders Isakssons grundliga genomgång av vad som faktiskt hände som ett oerhört tilltag. De förlät honom aldrig.
Men Anders, lika illojal mot makten som han var lojal mot sina vänner, tände pipan, ryckte på axlarna och gick vidare. Stor sorg att hans väg inte blev längre.

MER ATT LÄSA:

Per Albin. IV. Landsfadern (Wahlström & Widstrand) av Anders Isaksson. Sveriges statsministrar under 100 år (Albert Bonniers Förlag) red. Mats Bergstrand och Per T Ohlsson.
Gå till toppen