Första gången jag läste Birgitta Trotzigs poetiska roman ”Dykungens dotter” 1985 blev jag tvungen att sjukskriva mig. Hur gjorde författaren? Utan publikfrieri och banala knep fick hon mig som läsare att nå mörkrets kärna och identifiera mig starkt med den ensamstående yllefabriksarbeterskan ”Mojan”, med sin levnadsglada men av omgivningen snart kvästa ”tattar­onge”. Hur visste Trotzig hur fattigdomen, klassförtrycket och rasismen påverkade psyket och kroppen ”i en tungt långsamt sugande rörelse nedåt”? Vad visste hon om bullret, monotonin, stanken och smutsen i ”Fattigsveriges” fabriker. Få arbetarförfattare har lyckats förmedla det slavliknande liv många levde under lika detaljrikt som Birgitta Trotzig. År 2000 fick hon Ivar Lo-Johanssons personliga pris.