Första gången jag läste Birgitta Trotzigs poetiska roman ”Dykungens dotter”
1985 blev jag tvungen att sjukskriva mig. Hur gjorde författaren? Utan
publikfrieri och banala knep fick hon mig som läsare att nå mörkrets kärna
och identifiera mig starkt med den ensamstående yllefabriksarbeterskan
”Mojan”, med sin levnadsglada men av omgivningen snart kvästa ”tattaronge”.
Hur visste Trotzig hur fattigdomen, klassförtrycket och rasismen påverkade
psyket och kroppen ”i en tungt långsamt sugande rörelse nedåt”? Vad visste
hon om bullret, monotonin, stanken och smutsen i ”Fattigsveriges” fabriker.
Få arbetarförfattare har lyckats förmedla det slavliknande liv många levde
under lika detaljrikt som Birgitta Trotzig. År 2000 fick hon Ivar
Lo-Johanssons personliga pris.
Läs vidare med Digital!
Läs Sydsvenskan för 8 kr/vecka i 8 veckor – därefter tillsvidare 119 kr/månad. Ingen bindningstid.
Säg upp när du vill.
Det här ingår i Digital
- Fri tillgång till alla nyheter på sydsvenskan.se och i vår nyhetsapp.
- Stjärnklubben med mängder av erbjudanden – spara tusenlappar!
- Nyhetsbrev med de senaste nyheterna – direkt i mejlen varje dag.
Den här artikeln är bara för prenumeranter
Om du redan är prenumerant: logga in! Annars kan du gå till vår sajt för att bli kund.