Första gången jag läste Birgitta Trotzigs poetiska roman ”Dykungens dotter” 1985 blev jag tvungen att sjukskriva mig. Hur gjorde författaren? Utan publikfrieri och banala knep fick hon mig som läsare att nå mörkrets kärna och identifiera mig starkt med den ensamstående yllefabriksarbeterskan ”Mojan”, med sin levnadsglada men av omgivningen snart kvästa ”tattar­onge”. Hur visste Trotzig hur fattigdomen, klassförtrycket och rasismen påverkade psyket och kroppen ”i en tungt långsamt sugande rörelse nedåt”? Vad visste hon om bullret, monotonin, stanken och smutsen i ”Fattigsveriges” fabriker. Få arbetarförfattare har lyckats förmedla det slavliknande liv många levde under lika detaljrikt som Birgitta Trotzig. År 2000 fick hon Ivar Lo-Johanssons personliga pris.

Hur visste hon?

Hon såg fattigdom och algeriernas utsatthet i Paris under tidigt 60-tal och fick ett särskilt öga för lidande, ja hennes inlevelseförmåga var nästan bisarr. Trotzigs författarskap präglas av katolsk lidandemystik, hon välsignade sina psykiskt sjuka, smutsiga och underkuvade karaktärer med ett bibliskt ljus. Ibland är utsattheten så ymnigt skildrad att den tippar över och blir smått parodisk. Särskilt när författaren klär av karaktärerna och blottar deras skavanker så pass ingående att det liknar ett övergrepp i sig. Exempelvis i berättelsesamlingen ”Dubbelheten” från 1998 där titelnovellen skildrar en svagsint och fattig kvinna som föder en hoper ungar med okända fäder. En ”liten ful, glad människa med nästan ständigt putande mage” ... ”Nästan inga bröst, skinnlappar som regelbundet svällde och fylldes, livnärde och åter torkade ihop.”

Det här gäller däremot inte ”Dykungens dotter”, där alla karaktärer har sin integritet gentemot författaren bevarad. När jag nyligen läste om denna, författarens mest kända roman, inför ett temanummer om Birgitta Trotzigs poetik i tidskriften Kritiker blev jag återigen hårt drabbad. Men nu såg jag i högre grad maktanalysen, samhällsförändringen. Hur det moderna rationella samhället byggdes där det inte fanns utrymme för ”undermåliga element i befolkningsmassan” som det hette då i den politiska retoriken. Där ”zigenare”, ”tattare” och ensamstående fattiga mödrar steriliserades. Där den arbetande befolkningen fick det materiellt bättre, men slavmentaliteten hade etsat sig fast.

Var poeten, essäisten och romanförfattaren Birgitta Trotzig vår tids största författare? Hon skapade i alla fall ett eget universum med ett romanspråk som trotsade vår kulturs konstnärliga ideal om måttlighet och strukna adjektiv.

Hur många författare står under påverkan? Utan Trotzig hade inte Mare Kandres mörka, adjektivrika sagor kommit till. Utan Trotzig hade vår litteratur varit mindre intellektuell och mindre lidelsefull – mycket, mycket tråkigare.