Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Mats Skogkär: Ström mot strömmen

Pär Ström har förmodligen föresatt sig att för evigt vara en sten i feminismens foträta sko – om nu ideologier har behov av fotbeklädnader.

I sin nya bok Sex feministiska myter (Den nya välfärden) vill han motbevisa några vanliga feministiska teser, att kvinnor får sämre sjukvård, dubbelarbetar, har svårare att göra karriär, får lägre lön för samma jobb och stryk av sina män.
Och först men inte minst: att kön är en social konstruktion.
Lyckas han?
Delvis.
Det genusindustriella komplexets problemformuleringsprivilegium behöver utmanas. Eller för att tala svenska: det behövs fler som säger emot Gudrun Schyman och andra feministiska initiativtagare.
I Visby i somras eldade Schyman upp hundra tusen kronor.
”Summan motsvarar vad kvinnor förlorar i lön varje minut jämfört med män”, sade hon.
Om man får tro Pär Ströms beräkningar hade det räckt att lägga några tusenlappar på grillen. Men det hade förstås inte blivit lika spektakulärt.
Ström går igenom forskning och statistik och sakta krymper det där omtalade lönegapet. Från 14,8 procent till nästan ingenting. Men det sluts aldrig helt.
Han skriver:
”Den viktigaste faktorn är att det föreligger mycket stora skillnader i yrkesval – män väljer oftare än kvinnor yrken med höga löner, medan kvinnor ofta väljer yrken med låga löner.”
Men är det en slump att de yrken män väljer ger högre lön? Eller beror den högre ersättningen på att det är yrken som domineras av män?
Ström problematiserar, och det är bra, men även hans svar kan problematiseras.
Att män, som Ström påpekar, allmänt är mer utsatta för våld än kvinnor, att kvinnor också kan vara den som tar till våld i en relation, förändrar inte kvinnomisshandelns brutala verklighet.
Låt oss för en stund lämna Ström och hans bok.
Idag är nästan alla politiker feminister, begrepp som ”könsmaktsordning” och ”patriarkala strukturer” används med självklarhet långt in i borgerliga led. Men debatten har sin särskilda könsmaktsordning. Och den gynnar kvinnor.
Om kvinnor är förfördelade förklaras det närmast reflexartat med diskriminering. Åt andra hållet blir reaktionen en axelryckning.
Till exempel konstateras år efter år att pojkar presterar sämre i skolan. Den självklara förklaringen lyder då att flickorna pluggar hårdare. Grabbarna får skylla sig själva när de nu är så lata och oansvariga.
Låt gå för det. Fast om det varit flickornas betyg som år efter år släpat efter pojkarnas hade den förklaringsmodellen knappast rosat marknaden.
Men genusteoretikerna blir förstås inte svarslösa – det blir inte genusteoretiker: pojkarna vet att de inte behöver plugga, eftersom de tack vare sitt kön ändå kommer att få toppjobb med topplön.
Sim sala bim vänds könsmaktsordningen åter på rätt köl. Det fina med dessa genusteorier är att de inte kan kullkastas. ”Krona och jag vinner, klave och du förlorar.”
Åter till Ström. På omslaget till boken syns två händer. Den ena håller en uppblåst ballong, den andra en spik. Budskapet går knappast att misstolka.
Någon riktig smäll blir det inte. Bara en pyspunka.
Men det kan vara nog så irriterande för feminister som är ute och cyklar.
Gå till toppen