Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Skolk i två olika världar

Min äldsta spände ögonen i oss frilansande föräldrar när hon fyllde sju år: ”Hör ni, nu har jag fakt…

Det var ord och inga visor, vi skulle gärna fortsatt att ta det ganska lugnt och forma fritiden efter våra uppdrag – men nu anpassar vi oss till hennes och brorsans lov, helger och eftermiddagar. Nu längtar vi som galningar till sommarlovet.
Jag har en kompis, en finsk fyrabarnsmor, som bestämt hävdar att allt barn behöver är ”food and love”. Jag avundas hennes enkla inställning till föräldraskapet och håller med om att det är det viktigaste, men jag skulle inte våga göra som hon. Hon skickar nämligen inte sina ungar till skolan, hon menar att det är skadligt för dem och bedriver istället ”unschooling” hemma.
Här i Sverige har vi inte ens ord för fenomenet, men ”unschooling” är en globalt växande trend som handlar om att följa barnets vetgirighet istället för att undervisa. Med sin naturliga nyfikenhet som kompass får hennes finska ungar införskaffa fakta och kunskap i sitt eget tempo. Min kompis svarar på frågor, utmanar, stöttar och inspirerar – men hon driver ingenting aktivt som i den traditionella skolan eller vid olika former av hemundervisning. Ungarna är underbara och hon och andra förespråkare menar att unschooling ger fritänkande, ansvarstagande människor med lärdomar och kunskap som verkligen stannar kvar.
Jag håller med om det där med ”food and love” men skulle aldrig våga ta det så långt. Barnen skulle döda mig om jag ens försökte. Och vi vuxna skulle inte hinna försörja oss om vi trampade runt 24 timmar om dygnet, jag skulle inte hinna skriva så mycket som jag vill och hur skulle det gå för barnen sen – ute i samhälle och arbetsliv utan gängse referensramar och betyg?
”Utan tvivel är man inte klok”, sa Tage Danielsson och jag suger åt mig det som en tröst. Jag tycker det finns brister i skolan och att vi lever i ett sjukt högt tempo här i väst, jag tror det kan stöka till det för barn ibland, men för den skull vill jag inte hoppa av tåget. Jag tror att vi är flockdjur, så jag går en svensk medelväg istället. Lagom. Kanske för att vår skola är bättre än min kompis skola i Finland, för att vi saknar det finska folklynnet – sisun – eller för att vi bara har andra ungar?
Man kan ju ha samma paroll ändå. Inför sommarlovsplaneringen känner jag hur de där små orden får mina axlar att sjunka behagligt och mungiporna att höjas. På skolan säger lärarna att det ungarna längtar mest efter när terminen är slut är att skrota runt. Bara vara. Fika. Sova. Pyssla och hänga ute. ”Food and love”, med andra ord. Och varför krångla till det då?
Gå till toppen