Den dubbelt dömde

Han dömdes för barnpornografibrott – på grund av sin japanska seriesamling. Sedan dess har livet rasat samman för Simon Lundström, 37.

Galleri: 4 bilder

Det är den 12 oktober 2009 när Simon Lundström kommer gående upp mot sitt hus, en gård utanför Uppsala. Han har just varit och handlat mat.

Då ser han två polisbilar parkerade utanför, och hans första tanke är att det måste ha varit inbrott.

– Sedan såg jag att de kånkade ut mina datorer. En av dem kom fram till mig och sa att jag var anhållen som misstänkt för grov våldtäkt av barn. Jag frågade om de skämtade.

Simon Lundström frågade en sak till: om han fick ställa in maten i kylen innan han var tvungen att sätta sig i polisbilen. Det fick han.

Och han började förstå.

Simon Lundström är förmodligen Sveriges ledande kännare av japansk seriekonst. Sedan tidiga tonåren har han läst, samlat på och översatt manga. Bland hans uppdragsgivare finns – eller fanns, rättare sagt – förlaget Bonnier Carlsen.

I hans bokhyllor finns minst 4 000 serieböcker. Några tiotal av dem innehåller erotiskt material, berättar han.

– Fler är det inte, och det är eftersom erotiska serier i sig sällan är konstnärligt intressanta, på samma sätt som porrfilmer inte är så betydelsefulla ur filmvetenskapligt perspektiv.

Manga är en naivistisk tecknarstil, som ofta kan anspela på sexualitet. Det är inte alltid självklart vilken figur som är ”vuxen”. I en del av Simon Lundströms böcker är den stilen sådan att man lätt kan få intrycket att materialet är barnpornografiskt. Det tycker i alla fall både tingsrätt och hovrätt, som har dömt Simon Lundström till åttio dagsböter för ringa barnpornografibrott.

Men allt är tecknat.

Inget barn har farit illa då bilderna har kommit till.

Det finns personer som anser att Simon Lundström är utsatt för ett justitiemord. Han själv är, förstås, bland dem:

– Jag satt i häktet och läste den bok jag hade råkat få med mig, det var ”Ship of Magic” av Robin Hobb, en fantasybok. Och så tänkte jag. Först och främst gick det ju upp för mig varför polisen alls hade kommit.

Det var Simon Lundströms exflickvän som hade anmält honom, eftersom de låg i vårdnadstvist.

Alla misstankar om barnvåldtäkt lades snabbt ner och Simon Lundström har vunnit rätten att umgås med sin sexåriga dotter. Parterna har dock svårt att komma överens, och Simon Lundström har inte sett sin flicka på flera månader.

– Och det är naturligtvis värre i sig än något annat jag har råkat ut för, säger Simon Lundström.

Rättsfallet kom i stället att handla om något annat. Nämligen det som polisen vid gripandet hade hittat i Simon Lundströms bokhylla.

I februari 2010 åtalades han för barnpornografibrott vid Uppsala tingsrätt, och på försommaren dömdes han, trots att han försvarades av den kände advokaten Leif Silbersky.

– Det var prästen i min kyrkokör som tipsade mig om att anlita Silbersky. Jag fick mycket stöd och råd av prästen under hela den här tiden.

Simon Lundströms huvudsakliga arbetsgivare, förlaget Bonnier Carlsen, sa då upp allt samarbete med honom.

Han valde tidigt att offentligt berätta om vad som hände:

– Jag är kulturvetare, och Sveriges ledande expert på japanska serier. Jag är översättare med lång erfarenhet, jag är ingen sliskig pedofil som sitter och försvarar något oförsvarligt. Det borde vara uppenbart för alla.

Inte för rätten i Uppsala.

– Så här i efterhand känner jag att något var fundamentalt fel då polisen tittade i min bokhylla i jakt på brottsligt material. Jag trodde vi var överens om att böcker inte skulle vara brottsliga.

Hans kamera beslagtogs också, och telefoner, datorer och externa hårddiskar. Simon Lundström berättar med drypande ironi om polisens tekniska inkompetens, och hur han själv fick radera en del av det förbjudna materialet när en av hårddiskarna returnerades:

– Annars döms jag väl en gång till. Och de ville ju egentligen förstöra hela maskinerna, vilket hade betytt tio förlorade år av arbete och privata minnen. Vi har hittat ett pornografiskt foto i din byrålåda, så därför bränner vi ner hela ditt arbetsrum. Det är logiken.

I dag har Simon Lundström fått tillbaka mycket, men två hårddiskar har förstörts av polisen. På en del böcker finns en klisterlapp med texten ”Beslagtaget föremål”.

– Jag har inte haft hjärta att ta bort dem. De får sitta kvar som en påminnelse om att något är fel i vårt rättssystem.

Simon Lundströms familj hjälpte så gott de kunde. Simons pappa är pensionerad rådman.

– Och han reagerade ... jävligt mycket. Inte minst på hur sträng domen var. Åttio dagsböter för innehav av totalt 37 teckningar är ett mycket hårt straff. Det finns domar på fyrtio dagsböter som handlar om hundratals fotografier.

De överklagade till hovrätten.

– Vi hade förberett oss in i minsta detalj. Jag hade min marinblå kostym och vit skjorta och en slips med matchande blåa ränder. Man blir inte tagen på allvar om man inte är välklädd.

Simon Lundström höll ett brandtal för yttrandefrihet i rätten, det var den 17 januari 2011, och han kritiserade den lag som användes för att döma honom. Han menar att den har kommit till i strid mot god lagstiftningssed, eftersom den lyfter ut något från yttrandefrihetsgrundlagen och alltså är en grundlagsändring, utan att den har behandlats som en sådan, och att den mest av allt är reklam för politikerna, och aldrig haft som syfte att hindra övergrepp.

– Jag gick i gång så mycket att jag nästan kände mig töntig till slut. Det blev som en Hollywood-plädering.

Hovrätten lyssnade inte på honom, utan fastställde tingsrättens dom. Lyssnade gjorde däremot Svenska PEN-klubben, Författarförbundet, Journalistförbundet och Seriefrämjandet, som alla har uttalat sig till stöd för Simon Lundström.

Nu väntar han på prövningstillstånd för att få försvara sig i Högsta domstolen. Men HD tar bara upp fall som kan antas vara principiellt viktiga, och det är alltså inte säkert att den blåa kostymen kommer fram igen.

Om han frias vill han gärna fortsätta med sitt gamla arbete, i stället för det vikariat han försörjer sig på just nu.

– Ja, jag vill översätta serier i manga-genren. Jag hade ju hittat språket. Men det är klart att jag är arg och sårad av Bonniers. Jag står på barrikaderna och försvarar yttrandefriheten och deras utgivning av serier och får sparken som tack.

Skulle domen stå sig överväger Simon Lundström att flytta till Japan.

– För då kan jag ju ändå glömma att få arbete i min nisch i Sverige igen. Samtidigt kan jag ju inte överge min dotter.

Simon Lundström

Född: 1973 i Järfälla.

Familj: Sexårig dotter, mor och far och fyra syskon. Två av systrarna är barnläkare, en är psykiater.

Bor: På en gård utanför Uppsala.

Aktuell: Serieexperten som dömdes för barnpornografibrott på grund av sin mangasamling.

Yrkesliv: Arbetslös. Livnär sig på korta vikariat, tolkarbete och reseledaruppdrag för japanska uppdragsgivare.

På fritiden: ”Jag är stor sällskapsspelsfanatiker!”

Läser just nu: ”March comes in like a lion” av Chica Umino, som fick 2011 års ”Cartoon Grand Prize” i Japan.

Brottsbalken, 16 kap, § 10a: Den som

1. skildrar barn i pornografisk bild,

2. sprider, överlåter, upplåter, förevisar eller på annat sätt gör en sådan bild av barn tillgänglig för någon annan,

3. förvärvar eller bjuder ut en sådan bild av barn,

4. förmedlar kontakter mellan köpare och säljare av sådana bilder av barn eller vidtar någon annan liknande åtgärd som syftar till att främja handel med sådana bilder, eller

5. innehar en sådan bild av barn eller betraktar en sådan bild som han eller hon berett sig tillgång till

döms för barnpornografibrott till fängelse i högst två år.

Är ett brott som avses i första stycket ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Med barn avses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under arton år. Är pubertetsutvecklingen fullbordad, ska ansvar för gärning enligt första stycket 25 dömas ut bara om det av bilden och omständigheterna kring den framgår att den avbildade personen är under arton år.

Den som i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte av oaktsamhet sprider en sådan bild som avses i första stycket, döms som sägs där eller i andra stycket.

Är brott som avses i första stycket att anse som grovt, döms för grovt barnpornografibrott till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det har begåtts yrkesmässigt eller i vinstsyfte, utgjort ett led i brottslig verksamhet som utövats systematiskt eller i större omfattning, avsett en särskilt stor mängd bilder eller avsett bilder där barnen är särskilt unga, utsätts för våld eller tvång eller utnyttjas på annat särskilt hänsynslöst sätt.

Lag (2010:1357)

4 röster om fallet

Publicisten : ”Domen mot Simon Lundström är en censurskandal. Det sociala straffet är värst. Mangaexperten fälls för några enstaka teckningar av fyra miljoner! Nyss friades en läkare som i datorn haft 250 000 barnpornografiska foton – av riktiga övergrepp. Det var preskriberat. HD måste pröva fallet. Publicistklubben kräver även att Bonnier Carlsen häver Lundströms yrkesförbud och ger honom uppdragen tillbaka.”

Ulrika Knutson, ordförande i Publicistklubben.

Förläggaren: ”Vi har pratat jättemycket om Simons läge. Man kan ju ha synpunkter på lagen i det här fallet, och det tror jag många har. Men i dagsläget är han dömd, och vi känner att vi inte kan samarbeta med en person som är dömd för det här brottet. Blir han frikänd är det en annan sak, och då är han välkommen tillbaka. Visst hade vi kunnat vänta på att domen hade vunnit laga kraft, men vi kände ändå att vi får avbryta samarbetet tills vidare. Det var inget lätt beslut, och ingen lätt situation för någon.”

Anna Borné Minberger, förlagschef och vd för Bonnier Carlsen.

Tryckfrihetsexperten: ”Den fällande domen blev möjlig genom att riksdagen förbjöd innehav av barnpornografi 1999. Det var enligt min mening en symbolhandling som gjorde våld på den grundläggande regeln om förbud mot censur och förhandsgranskning av skrifter och bilder. Ett principgenombrott som bör oroa oss alla. Domen är sannolikt korrekt, men hovrättens utslag visar vilket gungfly av rättsosäkerhet som öppnat sig genom utformningen av lagen.”

Nils Funcke, sekreterare i Yttrandefrihetsutredningen.

Åklagaren: ”Jag tycker ju att lagstiftningen är ganska klar. Detta är vad man kallar brott mot allmänheten, det finns alltså inget brottsoffer, utan bilderna anses kränkande mot barn i allmänhet. Läser man förarbetena är det ganska klart hur man ska göra, så utgången var väntad för min del. Jag kan förstå dem som har synpunkter på lagen, men domstolen har följt den. Egentligen tycker jag inte att målet behöver tas upp i Högsta domstolen, men det kan ju bli så ändå, eftersom fallet har väckt så stor debatt. Och själv tycker jag nog att lagen är rätt rimlig. Man ska minnas att det finns mjukvara som kan göra om fotografier till teckningar med automatik, och om inte tecknade bilder förbjuds på samma sätt kan man ju se det som ett kryphål i lagen.”

Thomas Bälter Nordenman, kammaråklagare i målet i hovrätten.