Sverige

Niklas blev slagen - och fråntogs barnen

Här är första delen i Sydsvenskans
serie "När förövaren är kvinna".

De börjar prata på en mötesplats på nätet. Tjejen berättar för Niklas att hennes kille behandlar henne illa. I flera veckor chattar och ringer de varandra. När hon en dag hör av sig och säger att hon måste fly, tvekar han inte.
– Hon sa att hennes kille gjorde henne illa, så jag körde till stan där hon bodde. Sen följde hon med mig hem.
Hon stannar. Det är för att han tycker synd om henne, säger Niklas, men snart börjar han tycka om henne. När några veckor gått förstår han att allt inte är okej. Niklas är på väg ut genom dörren för att mecka med bilen en förmiddag när hon, som han uttrycker saken, får sitt första spel. Hon sliter tag i honom, skakar honom och skriker att han inte får gå.
– Jag blev mest förvånad den gången, säger Niklas.
Ganska snart blir flickvännen gravid. Ganska snart kommer nästa utbrott.
– Jag skulle på anställningsintervju. Hon kastade sig över mig i hallen, vrålade att jag inte fick gå och rev stora sår i ansiktet på mig. Jag försökte prata med henne, men det gick inte. Hon brände mig med sin cigarett och var helt galen.
I ett annat rum finns Niklas son. Pojken är fem år gammal och bor hos sin pappa efter en segdragen vårdnadstvist. Niklas tänker att han inte kan lämna sitt barn ensam med flickvännen. Men han måste iväg. Han ringer sin mamma som skyndar dit.
Sen ger han sig av, med blodiga rivsår i ansiktet och en stor beslutsamhet.
– Hon ska ut härifrån, var det enda jag tänkte.
När han kommer hem några timmar senare är lägenheten nystädad. På spisen puttrar middagen. Flickvännen är ångerfull. Hon fattar inte själv vad som flugit i henne.
– Hon lovade att det inte skulle hända igen.
Men det gör det. Det går någon månad mellan utbrotten, sedan kommer de oftare. Niklas får ingen förvarning. En telefon som lags på fel ställe kan väcka ett raseri och knytnävslag i ansiktet. Flickvännen skriker på honom i affären, en gång slår hon honom i ansiktet med knytnäven när han står och pratar med grannarna.
– De var helt chockade. Sa att jag måste göra slut med henne. Men hon var ju gravid. Och jag trodde faktiskt att det skulle bli bättre.
Att slå tillbaka är aldrig ett alternativ. Det har med hans uppfostran att göra, säger han. Niklas har fått lära sig att våld inte löser något. Det är bättre att backa.
Han känner sig dum inför grannarna. Och alla andra också, för den delen. Han har ofta märken i ansiktet. Ändå försvarar han flickvännen. De ska ju bli föräldrar tillsammans.
När sonen föds lugnar det ner sig. Niklas jobbar, flickvännen tar hand om barnen. Efter ett tag brakar det loss igen. Det är december och Niklas kommer hem vid sjutiden en kväll. I köket berättar äldste sonen att flickvännen knuffat omkull både honom och lillebror. När hon hör pojken berätta för sin pappa sliter hon sönder köksskåpen och skäller på pojken. Han skriker att hon ska ut ur huset och tar sedan Niklas tar med sig barnen till ovanvåningen.
– Jag kunde ta slagen. Men barnen, de skulle inte behöva ta det.
En halvtimme senare knackar det på dörren. Utanför står två poliser. De säger till Niklas att följa med.
– Min flickvän hade ringt sin syster och sagt att det var bråk. Systern ringde polisen. De ställde inga frågor, de bara tog med mig.
En åklagare anhåller honom. Niklas är misstänkt för grov kvinnofridskränkning och hålls i arresten i fyra dagar. Sen släpps han. Samtidigt utfärdas ett besöksförbud, han får inte närma sig flickvännen.
– Jag gick och köpte en massa korv med bröd, jag hade inte ätit på 72 timmar. Sen ringde jag min mamma. Hon tog hand om min äldste pojke.
När Niklas öppnar sin mobil har flickvännen skickat flera sms. Hon har åkt till sin tidigare stad med minsta barnet, men vill komma hem. I sms ber hon att han ska hämta dem. Hon skriver att hon saknar honom och vill komma tillbaka. Niklas går till polisen och visar sms:en. Polismannen skriver i sin promemoria att flickvännen ringer just när Niklas sitter i hans tjänsterum och att Niklas då förklarar för henne att han inte kan ha kontakt med henne på grund av besöksförbudet.
Men han vill att hon ska komma.
– Jag ville få tillbaka min son.
Ett halvt dygn senare har en åklagare hävt besöksförbudet. Familjen samlas igen. Niklas säger att flickvännen är lugn när hon kommer. Han är lycklig att få se sin son. Och han blir glad att se henne. De pratar om det som hänt, han förlåter.
Men hon mår inte bra, det märker också personal på barnavårdscentralen. De skickar henne till psykiatrin som diagnosticerar en personlighetsstörning och ger henne mediciner. Med det faller många pusselbitar på plats, tycker Niklas. Ett informationsmöte på sjukhuset ger förklaringar till flera av hennes sidor. I och med medicinerna börjar Niklas sakta tro på deras relation igen. De flyttar till ett hus. Misstankarna mot Niklas om misshandel läggs ner. Han får skadestånd för de fyra dygnen han suttit inlåst.
– Det var den bästa tiden vi hade.
Efter tre-fyra månader kommer det mörka i flickvännen tillbaka. Hon börjar ringa honom på jobbet och tjafsa. Det blir ofta bråk. Niklas försöker blidka henne genom att köpa sådant hon vill ha. En plasma-tv, till exempel. Det hjälper inte. Hon får utbrott, kastar saker på honom. Snart är också slagen tillbaka. Hon använder knuten näve och slår i ansiktet. Flera gånger när han kör bil. Efter utbrotten vill hon ha sex.
– Mitt självförtroende åkte ner i botten. Jag jobbade över för att slippa åka hem. Det var inte bra för barnen, men jag orkade inte. Min mamma var ofta hos dem.
En kväll när Niklas letar efter en sak lyfter han på madrassen i deras säng. Där får han förklaringen till kaoset. Han hittar en hög med tabletter som flickvännen borde ha tagit men istället gömt.
– Jag skällde och skrek. Sa att hon måste flytta. Hon svarade att hon lyckats få mig frihetsberövad en gång och lätt kunde göra det igen. Hon hotade ofta att ta barnen ifrån mig.
Kort därefter blir det så. En vårdag 2009 hämtas det ena barnet hemma och det andra i skolan av socialtjänsten, med hjälp av polis. Flickvännens mamma har larmat om pågående misshandel i hemmet.
– Jag var inte ens hemma. Det står i polisens rapport.
Ändå blir Niklas än en gång misstänkt för misshandel. Båda barnen omhändertas och placeras på hemlig ort. Först långt senare får han veta att de är hos sina mammor. Sedan november 2010 har Niklas begränsat umgänge med yngsta pojken. I sitt beslut skriver Hovrätten att det är angeläget att få igång umgänget mellan fadern och sonen. Rätten konstaterar att de senaste misstankarna mot Niklas om misshandel är nedlagda, besöksförbudet är hävt.
Socialtjänsten daterar också ett beslut samma månad. Skola och polis har anmält att äldste sonen far illa. Men det är hos mamman, slår myndigheten fast, och skriver: "Det finns ingenting som tyder på att pojken skulle fara illa hos pappan". Socialförvaltningen beslutar därmed att inte öppna utredning mot Niklas. Hans äldste son bor nu åter hos honom på heltid.
– Jag har kontakt med flera män som tar emot smällar, för de vet att kvinnorna kan ta barnen ifrån dem, säger Niklas.
----
Peter Widerström och Per-Erik Olofsson möter män i liknande situationer. De är socialarbetare på Kriscentrum i Mellersta Skåne och träffar både män och kvinnor i destruktiva relationer.
– Våra könsroller säger oss att en man ska kunna sätta stopp för en kvinna, därför upplever de flesta män det som skamfullt att bli slagna, säger Per-Erik Olofsson.
Redan som pojke får man lära sig att ta för sig och att inte lipa, menar socialarbetarna. Många drar sig för att prata om sin situation. Att gå till polisen är sällan ett alternativ.
– Hos oss börjar de ofta prata om annat, våldet kommer fram senare. Män som systematiskt blir utsatta för misshandel ser vi inte så ofta, säger Per-Erik Olofsson.
Däremot träffar de många män som beskriver det vi kanske definierar som lättare våld. Att de blir knuffade, klösta och får saker kastade på sig. Vanliga berättelser av de män som söker hjälp hos Kriscentrum är att de känner sig i underläge verbalt och socialt, och upplever vanmakt över kvinnors hot, och makt över barnen. Ofta har konflikterna lett till vårdnadstvister. I sådana har män sämre utgångsläge eftersom samhällsnormen utgår ifrån att kvinnor är bättre lämpade att ta hand om barn än män.
Vad är vanligaste skälen till att männen stannar kvar i våldsamma relationer?
– Ett kan vara rädslan att mista allt och att man utifrån det förminskar det man är utsatt för, ser det inte så allvarligt som det är. Ett annat kan vara hot om att hon ska ta barnen. Jag säger till de männen att gå, trots hoten. Kampen för barnen får man föra när man kommit ur den sjuka relationen. Det går inte att leva med någon som utsätter en på det viset, säger Peter Widerström.
En man som inte slår tillbaka, och sedan inte blir tagen på allvar för att han inte slagit tillbaka, vad händer med honom?
– Han blir desarmerad och kuvad, säger Per-Erik Olofsson.
Hur hjälper ni honom?
– Genom att hitta strategier i vardagen. Män är ofta inriktade på handling och vill ha verktyg till att hantera olika situationer. Men också genom samtal, det är viktigt att prata om det. Deras maktlöshet måste tas på allvar, säger Peter Widerström.
---
Idag diskuteras våld inom parrelationer sällan utifrån perspektivet att mannen blir slagen. Det märks på flera sätt. På Malmö stads hemsida presenterar sig kriscentrum både för män och kvinnor utifrån mannen som förövare och kvinnan som offer. "Slår du? Har du problem med aggressivitet?", är de första frågorna riktade till män. Först därefter ställs frågan ifall männen själva är utsatta. Kvinnorna får enbart frågor om de är utsatta.
I stort sett alla studier i Sverige om våld i nära relationer handlar om män som slår. 2003 kom examensarbetet Slagen man vid Stockholms universitet, där män berättar om fysisk och psykisk misshandel. Sociologstudenterna som gjorde arbetet kunde inte hitta någon svensk forskning om mansmisshandel att referera till, däremot internationell. 2009 publicerade Brottsförebyggande rådet rapporten Våld mot män och kvinnor i relationer, utifrån myndighetens nationella trygghetsundersökning. Det var första gången i Sverige som männens utsatthet för våld i relationer visades, skrev Brå.
En förklaring är att kvinnors våld mot män generellt inte är lika grovt och inte vållar lika stora fysiska skador, som mäns våld mot kvinnor. Det råder ett slags acceptans för sådant som knuffar, en örfil eller ett nyp, men det borde betraktas som ett lika stort socialt problem som grövre våld. Det menar Murray A. Straus, professor i sociologi vid amerikanska universitetet i New Hampshire. Han är pionjär inom forskning om kvinnors våld mot män och har under mer än 30 år publicerat studier med fokus på våld i nära relationer. Bland annat lät han studenter i 32 länder svara på frågor om i vilken utsträckning de själva brukat våld och varit utsatta för våld. Med våld menar professorn fysisk attack, utan hänsyn till vilken skada det vållat. Resultatet visade att var fjärde man och var tredje kvinna hade utsatt sin partner för fysiskt våld.
---
Vi sitter vid matbordet i Niklas kök och dricker kaffe. Sonen är en trappa upp och surfar på datorn, han ska slippa höra sin pappa berätta. Det är svårt att veta hur man ska prata med sitt barn om sådant här, tycker Niklas. Han är orolig för pojken, men med sina erfarenheter av myndigheter vågar han inte söka hjälp, trots att han tror att sonen skulle behöva psykologstöd efter allt som hänt.
Det är också jobbigt att hantera sina känslor, säger han. Ilskan över att ha förlorat sina barn och fortfarande bara fått hem det ena. Kränkningen av att ha blivit gripen, anhållen och sedan misstänkt igen. Bitterheten över att ingen tagit honom på allvar när han sagt att det är han, inte hon, som blivit slagen, och att barnen farit illa.
– När jag berättade att hon slog mig fick jag samma reaktion från alla. De frågade vad jag hade gjort mot henne.
---
Fotnot: Niklas heter egentligen något annat.
I morgon: Del två i serien: När kvinnor misstänks för brott blir de oftare mildare behandlade än män. Efter dom blir det tvärtom.
Gå till toppen