Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sverige

Fängelsetiden fick Eva att sluta slå

Här är del två i serien "När förövaren är kvinna".

I transporten till kvinnofängelset Hinseberg bultar hjärtat. Eva har ingen aning om vad som väntar. Det är första gången hon ska sitta i fängelse, trots att hon begått brott många gånger i sitt liv. Stölder, narkotikabrott, olovliga körningar och våld. Nu funderar hon på hur hon ska presentera sig. Tufft eller ödmjukt? Ska hon hälsa eller gå direkt in i sin cell?
Efter tre och en halv månad i häktet med fulla restriktioner har hon dömts till fängelse för att grovt ha misshandlat en kvinnlig bekant i en konflikt om knark och pengar.
– Fram tills den gången klarade jag mig alltid undan med skyddstillsyn, säger hon.
Kvinnorabatt kallas det för i en av Åklagarmyndigheten publicerad rapport. Kvinnor som begår brott bemöts på andra sätt än kriminella män, det är forskare och aktörer i rättsväsendet överens om. I samhällets föreställningar ingår inte att kvinnor av egen fri vilja kan ta till våld och göra sig skyldiga till andra kriminella handlingar. Därför söks förklaringar till varför det blivit som det blivit. Utgångsläget är att kvinnor är offer, även när de är förövare.
– Man säger att man ångrar sig, att man blivit tvingad, att man egentligen har ordnade förhållanden. Man försöker se oskyldig och osäker ut, säger Eva.
---
På kvinnofängelser står de som dömts för våld och narkotika högt i rang, lägst står de som gett sig på barn och gamla. Risken att bli utfryst på Hinseberg är därför inte så stor, tänker Eva. Men hon föreställer sig att det är en hård mentalitet som råder. Kvinnor som sitter inne för grova brott är vana att behöva försvara sig och klara sig själva. När hon kommer fram går hon med famnen full av fängelsekläder mot avdelningen. Hon har bestämt sig.
– Fast jag var fruktansvärt rädd gick jag bestämt runt och skakade hand med alla.
På anstalten finns oskrivna regler interner emellan. Inte som på fängelser för män, säger Eva, där den som står lägst får tömma papperskorgar och städa andras celler. Inte heller går man med i gäng som kräver livslång lojalitet och tatuerade emblem. På kvinnofängelser är det utfrysning som drabbar den som passerar gränser.
– Att dricka kaffe hos plitarna på deras expedition är till exempel inte lämpligt.
Eva lär sig snabbt. Snart är hon inne i rutinerna. Uppstigning sju, äta, jobba, äta, inlåsning klockan sju. Enligt ett arbetsschema är man då och då ansvarig för hushållsgöromålen på den egna avdelningen. Det är dagar då livet känns nästan lite normalt. Man planerar måltider, gör inköpslistor (som personalen tar hand om), lagar och serverar mat och städar undan. Till bords sitter ungefär femton kvinnor som ofta blir så synkade med varandra att alla har mens samtidigt. Om någon har haft besök gläds man tillsammans och pratar om det. Annars handlar samtalen vid måltiderna mest om vardagen och tristessen. Det blir en del snack om kriminalvårdarna.
– Man behövde tillfredsställa sina behov och fanns där manliga plitar såg man dem som sexobjekt. Man utnyttjade dem om man kunde, relationer var inte helt ovanliga. De kvinnliga plitarna hävdade sig mer mot oss. Kanske är det svårare för tjejer att se tjejer som kriminella. Det är ju en gammal syn att kvinnor ska ta hand om barn och hem, inte vara tuffa och slå folk på truten.
Vid ett tillfälle åker Eva in på torken, det vill säga placeras i isoleringscell. En av kvinnorna på avdelningen har retat upp henne. Eva säger att hon fjäskar för plitar, missköter sin hygien och har gjort sig förtjänt av hot, eftersom hon dömts för att ha gett sig på gamla människor. Kvinnan begär kort därefter förflyttning.
– Jag satte mig i respekt på det sättet.
---
Åklagarmyndighetens rapport visar att kvinnor dömda för misshandel, grov misshandel och grov fridskränkning i högre grad får skyddstillsyn och villkorlig dom än män, som får fängelse. Också vid olaga hot får kvinnor rabatt. När straffet blir fängelse är det dock ingen skillnad på strafflängden. Umeå Universitet publicerade 2009 en studie där man jämför hur män och kvinnor döms och straffas, och orsakerna till detta. Studien tar, utifrån 77 domar om misshandel och stöld, upp hur föreställningar om kön påverkar i domstolarna. Forskning om kvinnor och brott analyseras också. Slutsatsen är att fokus främst riktas mot kvinnor som offer för andras kriminalitet, exempelvis våld mot kvinnor. Men även när kvinnor själva är förövare definieras de ofta i termer av offer för sådant som kan förklara en kriminell handling; hon är offer för våld, social utsatthet eller psykisk sjukdom. I det ljuset får kvinnor lägre straff.
Det känner Malmöbaserade brottmålsadvokaten Magnus Lundh igen.
– Vi söker oftare efter förklaringar till varför en kvinna begått en handling och försöker lindra ansvaret genom att se möjligheten att hon varit redskap för någon annans kriminalitet.
Tilltro, känslor och bättre uppförande tror han är några orsaker till kvinnorabatten.
– Om en bil kommer över bron med narkotika med en kvinna på passagerarsätet som säger att hon inte haft en aning, då är det lättare att tro på henne än om hon sitter vid ratten och en man i passagerarsätet säger att han inte haft en aning.
Också känslor styr hur brottsmisstänkta kvinnor bemöts. Magnus Lundh menar att en kvinna med två barn och 3 kilo heroin i bilen leder tankarna till vilka omständigheter som drivit henne till att handla med knark, och vad som kommer att hända med barnen.
– Synen på kvinnor som mammor har en omedveten påverkan, tror jag.
Under sina 25 år som brottmålsadvokat har Magnus Lundh bara haft två kvinnor som dömts för våld mot sin man. Bedrägerier, narkotikabrott och skimning är de vanligaste brotten bland hans kvinnliga klienter. Idag har han 90 pågående ärenden, sex av dem med en kvinna som misstänkt eller dömd förövare.
– Rent allmänt beter sig kvinnor bättre än män under rättsprocessen. De är sällan dumma och tykna under förhör, såvida de inte är missbrukare som tänder av. Därför blir de mer välvilligt behandlade.
---
Sista delen av sitt straff avtjänar Eva på ett annat kvinnofängelse, Sagsjön utanför Göteborg. Det är ett litet fängelse. Mer familjärt, säger hon. Där finns flera unga tjejer. Eva tar på sig rollen att stötta några av dem, och mår bra av det. När straffet är avtjänat har hon varit knarkfri länge. Hon vill aldrig mer sitta inlåst, säger hon.
– Andra öppnar din dörr när de vill, aldrig när du vill. Andra bestämmer över varje steg du tar, aldrig du själv. Det är fruktansvärt.
Men vad gör man, efter att ha levt ett helt liv som kriminell och missbrukare? Eva har hört talas om Kris, kriminellas revansch i samhället, och tänker att där kanske hon kan hitta fotfäste. Kris är en kamratförening med före detta kriminella och missbrukare som hjälper varandra. Eva går på föreningens invigning i kommunen där hon bor. Idag, 1,5 år senare, är hon anställd som verksamhetsansvarig för föreningen. Hon visar runt. Golvet behöver målas, säger hon på väg ner till fikarummet i källaren. Folk kommer och går, tar en kopp kaffe och försöker slå Eva i Yatzy. Hennes rekord står med stora bokstäver på en whiteboard. Någon sitter vid en av datorerna och gungar i takt med en låt på YouTube. Runt bordet kretsar samtalet kring vilken smärtlindring en före detta missbrukare kan få, en av killarna ska opereras några dagar senare. Det är nolltolerans som gäller, kommer man fram till. Så är det också inom Kris.
– De som är här får inte ha tagit alkohol, droger, metadon eller minsta lilla pilla. Och folk ska vara schyssta mot varandra. Vi håller hårt på reglerna.
Eva hinner knappt säga det sista innan några röster höjs i ett rum intill. Hon gör sig beredd att ingripa, men det lugnar ner sig. Eva säger att bråk är sällsynta, och att reglerna är tydliga. Den som bryter mot dem får gå. Den som inte går självmant blir ledsagad.
– Människor ska känna sig trygga här. Vi accepterar inget tjafs och inget kåksnack. Det är så lätt att falla in i det gamla snacket men vi avbryter det. Vi är ju här för att inte hålla på med sånt.
---
Också för Yvonne har Kris blivit en del av vägen bort från det kriminella livet. Senaste fängelsestraffet var åtta månader långt, hon muckade för sex år sedan. Sedan dess har hon varit drogfri och, som följd av det, laglydig. Idag arbetar hon som vice ordförande i KRIS i Göteborg.
Varje tisdag åker Yvonne till kvinnofängelset Sagsjön. Det är en stödverksamhet som Kris erbjuder. Ett syfte är att visa att det går att lämna ett kriminellt liv. Yvonne säger att kvinnorna har extra mycket att slåss mot när de ska ut.
– På Sagsjön sitter flera kvinnor för våld mot sina män. De har hög status på anstalten för att de vågade göra det många velat göra. Men de har väldigt låg status i samhället.
Kvinnor som döms till fängelse blir dubbelt dömda, menar Yvonne. Dels för brotten de begått, dels för att de har begått brott. När de ska avtjäna sina straff och barnen blir omhändertagna tar samhällets välvilliga förhållningssätt slut.
Viktoria Rydholm, kriminalvårdschef i Ystad, har samma bild.
– Synen utgår ifrån samhällets normer kring mäns och kvinnors ansvar, våra bilder av hur en mamma och pappa ska vara och vad som anses vara godtagbart knutet till könet. Där är samhällets dom mer negativ mot kvinnor än män, säger hon.
Innan Viktoria Rydholm blev chef för kvinnofängelset 2009 jobbade hon som kriminalvårdsinspektör på en anstalt för män. Skillnaderna för män och kvinnor är stora, enligt henne, både när de avtjänar straff och när de kommer ut.
Ett exempel är att kvinnor generellt kommer i fängelse senare i sin kriminalitet än män. Det beror dels på kvinnorabatten, dels på att kvinnor försöker hålla masken, sköta jobb och barn.
– Därför är de i sämre skick när de kommer hit. Det är också tydligt att kvinnor oftare är brottsoffer samtidigt som de själva är förövare. De har varit utsatta för våld, prostitution och människohandel, säger Viktoria Rydholm.
En annan skillnad är att kvinnors nätverk ofta är mycket mer bristfälliga. Det är sällsynt att kvinnor har män med ordnade förhållande som tar hand om barnen när de själva sitter inne. Det är inte heller vanligt att män stöttar och väntar på en kvinna som avtjänar fängelsestraff. Eller att okända män hör av sig till de intagna kvinnorna och vill rädda dem och ta hand om dem, som är ganska vanligt sker när det gäller manliga brottslingar.
– När kvinnorna kommer ut är de ofta ensamma och utsatta, säger Viktoria Rydholm.
---
I Sverige sitter idag drygt 5000 män och knappt 300 kvinnor i fängelse. Det märks på flera sätt. När säkerheten i etapper skärpts på grund av rymningar, fritagningsförsök, slagsmål, hot mot personal och gängbildningar drabbar det alla, trots att sådant i stort sett inte förekommer på kvinnoanstalter. Ett annat exempel är att kläderna är gjorda att passa manliga kroppar. Ett tredje är att yrkesutbildningarna inom kriminalvården är typiskt manliga yrken. För fem år sedan bildade cheferna på kvinnoanstalterna ett nätverk för att bli bättre på att ta hand om kvinnor som sitter inne. Ett projekt, på uppdrag av regeringen, riktar sig särskilt till kvinnor som utsatts för människohandel.
När nätverket frågade intagna kvinnor om vilka behov de har, var kläder som passar bland det första som kom upp. Sedan dess har kriminalvården infört en kvinnokollektion som sys upp på Hinseberg. Arbetet har också lett till närmare samarbete med arbetsförmedlingen för att kunna ha yrkesutbildningar som passar kvinnor. En särskild interntutbildning finns också numera, för dem som ska jobba med kvinnliga intagna.
Det finns 47 anstalter i Sverige för män och fem för kvinnor. Bara två av de fem har högst säkerhetsklass. Det är ett problem, menar Viktoria Rydholm.
– Kvinnor med mycket långa och mycket korta straff sitter tillsammans. Vi har inga specialenheter för livstidsdömda och inte heller avdelningar för kortare straff där trafiken är stor och särskilda narkotikakontroller behövs. Det skapar oro och rutinerna blir desamma för alla. Så är det inte på anstalter för män.
---
Lena trivs inte i babyrosa och ljusblått, därför har hon fortsatt använda unisexkläderna i beige. Hon tycker dessutom att hon väger för mycket, för att ha de kvinnligt designade kläderna. De flesta som sitter länge går upp i vikt, säger hon. Man rör sig för lite, en timmes promenad om dagen.
Det är drygt fem år sedan Lena började avtjäna sitt straff för mordförsök på närstående. Hon har andra erfarenheter än Eva. Så snart hon klev in i rättssalen kände hon sig dömd. Hon fick tio års fängelse. Den som är vacker, gråter och tar på sig en typisk kvinnlig offerroll kanske bemöts utifrån det, resonerar hon.
– Vi, lite äldre storväxta kvinnor med mål i mun, får ingen sympati. Vi behandlas snarare som häxor. Om jag hade vetat då det jag vet idag, tror jag inte att jag hade fått ett så långt straff.
Lena har akademisk bakgrund. Det var en stor katastrof i familjen när hon dömdes, hon hade aldrig tidigare begått brott. Det var hennes livssituation som drev henne dit hon sitter idag, säger hon. Hennes gärning var ett resultat av år fyllda av våld, hot och det hon kallar övermänsklig stress.
– Många kvinnor sitter i den sitsen. Vi har inte fått hjälp när vi vänt oss till polisen och socialtjänsten efter år av helveten. Till slut kan man inte ta mer, det bara knäcker till i huvudet på en.
Med ett så långt straff som tio års fängelse blev Lena efter ett år i häktet skickad till Hinseberg. Där satt hon i tre år. Idag är hon på annan anstalt sedan ett år. Så småningom blir det flytt till öppen anstalt och slutligen kanske till familjehem.
Hon är en av ”gamlingarna”, vilket oftast medför lugn och respekt. Lena delar inte uppfattningen att det är hårt och tufft kvinnorna emellan, eller dålig stämning mellan personal och intagna. De flesta är schyssta och beter sig väl.
Däremot är hon kritisk till kriminalvården. Det saknas resurser för att ta hand om alla som mår dåligt. Narkomaner åker in och ut, utan att det blir någon förändring. De som sitter länge blir institutionaliserade. Många är trasiga på något sätt.
– En anledning för mig att stanna länge på Hinseberg var att jag fick gå i psykoterapi. Jag anser att alla kvinnor här skulle erbjudas psykologhjälp.
---
Mer psykologhjälp och terapi står också högt på kriminalvårdschefens önskelista. Det svåraste med hennes jobb är att se vad som behövs, men sakna resurser. Viktoria Rydholm säger att pengarna som finns används för att höja livskvalitén för kvinnorna. Till exempelvis med yoga.
– Det är bra för våra intagna. Yogan skapar lugn och leder till bättre självkänsla och kroppskännedom. Med mer resurser skulle jag dubbla personalstyrkan och erbjuda alla psykologhjälp.
Ett inslag som i perioder fungerar bra är organiserade besök utifrån, exempelvis från Kris. Eva vill gärna komma in på kvinnofängelset i Ystad för att göra samma saker som Yvonne gör i Göteborg, men det får hon inte. Det har gått för kort tid sedan hon själv släpptes och blev drogfri. Hon har förståelse för reglerna, men tycker att det är synd. Själv hade hon inte ett enda besök under sina 1,5 år i fängelse.
– Då hade kontakten med människor utifrån gjort stor skillnad.
Kvinnor återfaller i brott i något mindre utsträckning än män. De som döms för narkotikabrott återfaller mest, de som döms för rattfylleri minst. För Eva blev tiden i fängelse en brytpunkt. Hon ser baksidan av den så kallade kvinnorabatten.
– Jag hade kanske kommit ur min kriminalitet tidigare, ifall jag fått fängelse istället för skyddstillsyn så många gånger.
Hon har gått program som kriminalvården erbjuder, exempelvis beteendeförändrande samtal och mot kriminalitet, för att lära sig att prata istället för att slå.
– Första gången jag såg min mamma slå min pappa var jag kanske fyra år. Hon slog mig mycket. Jag slog min första pojkvän redan i högstadiet. Det kändes bra att kunna ta för sig och inte vara rädd för stryk. Man kan aldrig säga aldrig, men jag vill inte slåss mer. Det gick överstyr den där gången. Jag hade kunnat döda kvinnan.
Fotnot: Lena heter något annat.
Den första delen i serien hittar du här.
Gå till toppen