”Ett tu tre sa han ’ta av dig allt’. ’Nej’, sa jag. ’Jo’, sa han. ’Ta av dig allt, annars blir det inget jobb.’”

Roger ska få sommarjobb, tre månader på Klostergårdens vaktmästeri. Löftet kommer från Staffan Holmqvist, Lugis störste ledargestalt inom handbollen, ordförande för Svenska handbollförbundet och på väg mot toppositioner inom europeiska- och internationella handbollsförbunden.

Roger har en skadad rygg, som Holmqvist redan undersökt. Men innan det kan bli klart med jobbet vill Staffan Holmqvist göra ännu en undersökning. Roger, sjutton år gammal, kallas en söndag till en träff i den gula tegelbyggnad vid västra station som 1989 tillhör fritidskontoret. Staffan Holmqvist har samma år gått från jobbet som fritidskonsulent till att bli informationschef i Lunds kommun. Han har nyckel.

De går till andra våningen, till ett rum med en ensam stol. Det är där han säger till Roger att ta av sig allt.

”Jag skulle lägga mig över hans ben. Han smiskade mig i gumpen. Jag fick en sådan jävla ångest, men tänkte på jag att jag måste ha jobb.

Jag vågade inte säga nej. Han var inte aggressiv, bara övertygande på ett lugnt sätt. Han tog mig på könsorganet, på pungkulorna. Jag var så jävla rädd. Allt höll på i tjugo minuter från att vi gick in där. Efter det fick jag mitt jobb.”

Kollegerna på nya jobbet är äldre än Roger. Han blir en i gänget, snacket och jargongen bygger upp en självkänsla han tidigare saknat. När Staffan Holmqvist några månader senare söker upp Roger är han starkare inombords.

Det var januari 1990, Sverige mötte Danmark i idrottshallen. Spelarna bodde på Grand och Staffan sa jag skulle köra dem i en hyrd minibuss till Finn Inn på Tuna. Jag hade Pierre Thorsson och alla jag såg upp till i bilen. När vi kom fram sa Staffan ’Du ska med här’. Jag fick äta med laget som blev världsmästare. Det var en stor känsla. Efteråt skulle vi lämna bussen, jag och Staffan. Han körde sin vita Volvo bakom mig ner till Bilmo. När vi körde där­ifrån började vi prata jobb och så sa han: Jag får kolla din rygg igen. Vi körde hem till hans lägenhet. Jag tänkte för mig själv att du får gärna titta på min rygg, men säger du kläderna så pryglar jag dig. Vi gick runt i lägenheten, han visade sina priser. Det var mörkt, allt var nedrullat. Han tyckte att jag uppfört mig bra på Finn Inn, jag tackade för att jag fått vara med.

”Sedan sa han att han ville kolla min rygg. Jag tog av tröjan. Nej, alltihopa, sa han. Då gav jag honom fingret. Fuck you, liksom. ’Det kommer jag aldrig mer att göra’, sa jag. Han blev ställd och sur och sa att ’då kan vi lika bra gå härifrån igen.’”

De lämnar lägenheten. Några dagar senare dyker Staffan Holmqvist upp på Rogers arbetsplats och säger att det inte kommer att bli mer jobb för hans del.

Roger är inte den enda Lugispelaren som vittnar om smisk. Mikael Akkes berättelse är från 1977. Han och hans lag är på turnering och i en paus värmer spelarna upp inför nästa match. Det är första året i pojkallsvenskan, killarna går i nian och ettan på gymnasiet, Staffan Holmqvist är deras tränare.

”Vi var några som flamsade och stimmade om en boll. De andra höll fast mig nere på golvet. Då var han snabbt framme, där jag låg, för att ge mig smisk som bestraffning för oredan. Jag krånglade mig ur det och stack iväg. Det var välkänt att han gav killar smisk. Ibland helt öppet på träningarna. Jag såg det själv många gånger. Jag hörde andra vuxna säga att han borde lägga av, men jag vet inte om de konfronterade honom.”

Det görs på ett tramsigt sätt. Som ett skämtsamt disciplinstraff, säger Mikael Akke. Ändå finns en otrevlig underton som killarna tydligt uppfattar. Oftast råkar de yngre killarna ut för det.

Knattarna i tioårsåldern. De försökte förstås smita när han fick tag i dem. Vi hade känselspröten ute hela tiden. Täckte för varandra. Om man skulle göra något för laget, som att skicka ut veckobrev från kansliet, då såg man till att aldrig vara ensam. Om bara en spelare kallades, följde ändå fler med.

Staffan Holmqvist går in extra som tränare när något lag står utan. Hans spelare får veckobrev med utvärdering av senaste spelinsatserna. En del bjuds med på helgresor för att titta på landslagsmatcher. Bengt Liljegren är en. Han är med i Kristianstad och Göteborg och under matcherna ska han och de andra hålla koll på olika spelare och föra statistik.

Bengt Liljegren har hört att man inte ska bli ensam med Staffan Holmqvist. När han och två andra lovande spelare får brev hem med en kallelse till specialträning maler det i bakhuvudet.

Samtidigt ligger ett löfte om en framtida plats i A-laget i luften. Killarna resonerar att de är tre stycken och kan hjälpas åt om något händer. Det gör det inte. Några dagar senare får Bengt Liljegren en ny invit.

”Det var en vanlig träning på Tuna. Staffan kom fram och sa att jag skulle komma till ett särskilt test, ensam. I Bollhuset efter stängning. Jag var sexton år. Jag ville inte. Det måste ha varit historierna jag hört, äldre spelare som hade varnat att vi skulle se upp om vi blev inbjudna. Att ha specialträning tre stycken var okej, men vi hade hört om testerna efter stängning.”

Spelare vi talat med, alla lovande talanger, beskriver Staffan Holmqvist som en person van att få sin vilja igenom genom förmåner, resor och avancemang. Eller genom avstängning och förlorade möjligheter.

”Det var otäckt med makten. Den som inte tog sig igenom nålsögat kom inte med. Det var allmänt känt att man måste ställa upp på att mätas och vägas naken av Staffan på de där testerna. Jag vägrade. Han blev sur. ’Kommer du inte klockan åtta så är du inte lojal mot laget och då kan du betrakta dig som petad’, sa han. Det var jobbigt, vi skulle spela pojkallsvenskan. Men jag ville inte gå dit ensam. Då skiter jag hellre i det, tänkte jag. Jag stängdes av på grund av disciplinproblem. Vi pratade om det häromdagen, jag och några gamla Lugi­kompisar, att Staffan använde det ordet när man inte gick med på saker. Disciplinproblem. Han använde ofta ord som fostran, lojalitet och gott uppförande.”

Efter några veckor får Bengt Liljegren komma tillbaka. Stämningen är frostig men korrekt. Det blir inga fler helgresor. Snart byter laget tränare.

Till skillnad från det som höjdhopparen Patrik Sjöberg berättar i sin bok – att de utsatta idrottarna inte pratat med varandra – gör de runt Bengt Liljegren det. Äldre pratar med yngre. Spelare emellan, aldrig med tränarna. De till och med skojar om det.

”Vi visste ju hur han var. Han följde med in i omklädningsrummen när vi duschade. Hans blick var riktad mot våra könsorgan. Alla var medvetna om det, det kändes inte jättejobbigt. Ingen trodde att han skulle gå längre.”

Två år senare, när det är dags för ordförandeval i Svenska handbollförbundet, är Staffan Holmqvist en av kandidaterna. Valberedningen får ett brev med uppgifter om att han skulle ha ett olämpligt intresse för unga spelare. Det avfärdas som ont förtal, och han får posten. Till vardags jobbar Staffan Holmqvist som idrottskonsulent i Lund. Det ger honom tillgång till Lunds fritids- och badanläggningar. Han tillsätter vikarierande badvakter på somrarna, ett eftertraktat jobb med fri tillgång till glass och solbränna.

17-årige Tomas, han vill inte ha sitt riktiga namn i tidningen, tänker att det är underligt att just han, ett år för ung för uppdraget, får chans till badvaktsjobb, för att Lugi ser potentialen i honom som handbollsspelare. Det återstår några papper att skriva på vid ett möte som Staffan Holmqvist kallat till på fritidskontoret en söndagseftermiddag på våren 1987.

”När vi var klara var han tvungen att se om jag kunde simma, sa han. Det hade han inte nämnt inför mötet, jag blev lite tagen. Jag hade inga badkläder med mig. Vi gick till Högevallsbadet. Där finns badkläder och handduk, sa han, kvarglömda grejer. När han skulle hämta utrustning kom han tillbaka med en ynka liten grytlapp till handduk. Jag fick ta av allt.

Jag gick förbi de stora glaspartierna från omklädningsrummet till bassängen och tänkte att om folk på utsidan ser, måste de undra varför det går en naken kille där inne. Det tänkte jag mer på, än ett obehag gentemot honom. Han var snäll som jag minns det, men tydlig med att jag stod i tacksamhetsskuld. Jag fick jobb på utomhusbadet. Inne på Högevall jobbade rätt många A-lagskillar. Av dem fick jag senare höra om nakenprovet.”

En annan av spelarna som simmar naken återvänder ett par år senare när det är dags att söka nytt sommarjobb. Den gången går Staffan Holmqvist längre i sina krav.

”Jag var naturligtvis förberedd och hade med mig mina badkläder. Jag ska bara gå och byta om, sa jag när det var dags att simma. Då säger han: ’Det behöver du inte.’ ’Jo’, sa jag. ’Men om jag säger att du inte ska det’, säger mannen då. Så ordväxlar vi några gånger innan han ställer ett ultimatum: jag ska inte byta om. Då gick jag därifrån, och fick heller inte jobb den sommaren. I det läget bestämde jag mig för att aldrig någonsin hamna i en beroendeställning till honom, aldrig fråga honom något igen, aldrig hälsa på honom igen. Det löftet till mig själv höll jag.”

En annan som kallats till Högevallsbadet är Jens Nilson. Det har gått några år och Staffan Holmqvist har bytt jobb från fritidskonsulent till informationschef i Lund. Han har behållit sin nyckel till badet. När Jens Nilson en söndagskväll på försommaren 1989 kommer till avtalat möte tar de personalingången in.

”Jag hade hört om hur det gick till, att det började med ett möte, sen skulle Staffan Holmqvist föreslå ett simtest, gå iväg för att hämta badbyxor och återvända utan att ha hittat några, och att man därför fick simma naken. Det tänkte inte jag gå med på, därför hade jag badbyxor på under kläderna. Jag kände mig lugn när vi gick in. Men så gick larmet. Staffan blev skitnervös och sa att ingen hade koll på att han hade nycklar. Vi gick snabbt därifrån, förbi Stadsparken och upp på Nygatan där Lugi hade klubblokal. Han sa: ’Så här lätt ska du inte komma undan. Du måste göra något test.’

Där tappade jag mitt övertag, badbyxorna var min säkerhet. ’Du ska göra armhävningar, situps eller nåt’, sa han. Vi gick in i klubblokalen. På den tiden var det en hall och en trappa till höger. På väg upp blev han helt förändrad, jag såg det på ögonen, på adrenalinpåslaget.

Jag kom in i ett rum med en säng, situationen var inte bra. Jag knöt min högernäve bakom ryggen och tänkte att jag skulle klippa till honom, slå in tänderna på honom så att det syntes. Jag var så jävla förbannad. Då kom han i dörröppningen, han var rätt stor. Han böjde sig fram som om han skulle krama mig.

Jag ryckte honom i högerarmen så att han for in i rummet. Snabbt kilade jag ner för trappan. Han ropade: ’Tror du att jag är så dum att jag har låtit porten vara öppen.’ Men den hade inte gått igen, jag slängde upp dörren. Han kom efter. ’Hur ska vi lösa det här?’ sa han. ’I min värld skakar man hand och sen är det glömt’, sa jag, för att bli av med honom. Jag fick aldrig badvaktsjobbet.”

En kväll samma år kör Pia Röding, i dag medarbetare på Sydsvenskan, en minibuss på väg från Stockholm. Hon är tränare för Lugis utvecklingslag Ligu. Bussen är full av turneringströtta och småpratande killar.

”Då började de berätta. Den ena fyllde i efter den andra. Flera killar i laget visade sig ha simmat för att få badvaktsjobb, fullt medvetna om att det var priset man fick betala för att få jobbet. Där satt jag och kände hur ratten började skaka.”

Efter sju år i klubben blir det som varit rykten till konkreta berättelser för Pia Röding. Hon börjar samla namn på unga handbollsspelare och deras vittnesmål om obehagliga upplevelser med Staffan Holmqvist. Hon är tränare och sitter själv i styrelsen.

”Staffan märkte vad jag höll på med. En dag ringde han och förklarade att jag inte passade in i Lugi och inte skulle bli omvald som sekreterare i styrelsen.”

Med stöd av andra i föreningen och av spelarna i herr- och i damlagen lyckas Pia Röding hålla sig kvar i styrelsen ännu ett år. Hon fortsätter att samla uppgifter från olika spelare. Hon kliver ut ur Lugihistorien efter klubbens resa till VM i Prag 1990 för en längre tids utlandsarbete. Innan dess lämnar hon till styrelsen en lista med över tjugo namn på spelare som vittnar om olika händelser.

Det har jagat mig genom åren, att jag inte stannade kvar och tog fajten.”

Spelaren Jens Nilson blir hembjuden till en styrelseledamot där han ombeds berätta. Det verkar som att något är på gång, säger han.

”Staffan var överledare nere i Prag, när Sverige vann VM-guld 1990. Då kom han tillbaka som kung och efter det var frågan död.”

Riktigt så är det inte. I styrelsen sitter bland annat Stein Kleppestö. Redan före Prag-resan har han hört saker som inte är okej. I Prag får han mer på fötterna.

”Jag kände direkt att vi måste ta tag i detta. Vi måste få killarna att stiga fram. Jag visste att det skulle behövas konkreta fall för att vi skulle kunna göra något. Men ingen av dem jag pratade med ville träda fram. ”

Hemma i Lund går också snacket och när alla är tillbaka i stan efter VM-guldet samlas styrelseledamöter till ett möte. Det är känsligt, därför träffas de inte som vanligt i klubbhuset utan i en annan lokal. Efteråt är Stein Kleppestö nöjd.

”Staffan var där och alla i styrelsen. Exakt hur vi förde fram det minns jag inte, bara att det var klartext. Det nämndes exempel men inga namn. Alla tog till orda, jag var tydlig med var jag stod. Staffan själv var konstruktiv. Tillmötesgående. Han erkände inget, men sa att han också hört rykten om sig själv. Han förstod att vi måste vidta åtgärder. Jag minns speciellt att han sa att det var jobbigt för honom, när vi just blivit världsmästare i handboll, det största i hans karriär och så hamnade han i detta. När vi skildes åt var styrelsen överens. Staffan skulle avstå från alla arbetsuppgifter där han kom i kontakt med spelare. Han skulle vid årsmötet några månader senare stiga av från styrelsen. Att han inte gjorde det med en gång var för att det skulle väcka frågor som varit svåra att svara på. Jag gick därifrån glad över hur lätt det gick och över hur det blev. Det fanns inte några som helst reservationer i detta avtal.”

På årsmötet ett par månader senare när Staffan Holmqvist ska avgå, föreslås han istället för omval. Det går snabbt. Val och direkt efter det styrelsens konstituerande möte. De som varit överens om att Staffan Holmqvist måste lämna sina uppdrag vill nu ha kvar honom.

”Jag frågade vad fan detta var. Då sa personer som tidigare varit helt tydliga med att Staffan måste bort, att det var frågan om rykten och inget annat. Jag ångrar att jag inte reste mig upp den gången och sa: Då är jag inte med längre. Jag har ofta tänkt på det, varför jag inte gjorde det. Jag tror att jag blev så tagen, så förvånad över att vårt avtal inte gällde. Och nog började jag tveka lite på min egen bedömning. Hur allvarligt var det där som hänt egentligen? Jag satt formellt kvar i styrelsen, men var inte aktiv. Vid nästa årsmöte lämnade jag styrelsen.”

Staffan Holmqvist är kvar, de som velat stoppa honom är borta. Han är ordförande i Svenska handbollförbundet och blir samma år ordförande i Europeiska handbollförbundet.

En dag på Partille cup, sommaren 1994, blir Leif Andersson kontaktad av Staffan Holmqvist, som vill starta ett elitprojekt med särskilt lovande spelare i Lugi. Leif Andersson är extratränare i ett lag med 15–16-åringar. Han känner inte Staffan Holmqvist, men tycker att det låter som ett spännande projekt. Lite före jul dyker Staffan Holmqvist upp igen, på en av lagets träningar i Fäladshallen i Lund. Nu ska det avgöras vilka som platsar i elitprojektet och Leif Andersson och lagets två tränare presenterar sitt förslag.

”Då fick Staffan syn på en annan kille i hallen. ’Vilken härlig idrottstyp’, sa han. ’Varför är inte han med?’ Vi sa att han handbollsmässigt inte passade i en elitsatsning, men Staffan sa att killen skulle med. Det var lite konstigt, tyckte jag, men tänkte att en mer eller mindre har ingen betydelse.”

En av dem som också är aktuell är Fredrik Andersson. Han är målvakt, och Leif Anderssons son. De utvalda ska genomgå ett fystest som Staffan Holmqvist ska hålla i.

”Man var stolt. Här kommer han och pekar ut dig, säger att du ska vara med på ett ofantligt projekt där vi ska resa, ha utbyten och träna med andra. En femtonåring som har ambitioner att bli bäst, det är klart att han blir jätteglad. ’Jag ska göra allt för att få stanna kvar i den här gruppen’, den känslan hade jag. Jag cyklade till Bollhuset för att träffa Staffan några dagar senare med några andra i gruppen. Då hade jag fått höra saker om honom. Det kom från äldre spelare. Vi snackade om det, som killar gör. Drog ironiska skämt. Det var en kall och blåsig dag. När vi kom fram sa Staffan att vi skulle ner och springa i stadsparken.”

En som också kommer till stadsparken den kvällen är Leif Andersson. Det gnager i honom, även han har hört rykten. Fast han egentligen inte har tid att vara där, vill han se vad som händer. När en av killarna blir rejält utskälld av Staffan Holmqvist för att han glömt mössa i decemberkylan försöker Leif Andersson prata med honom.

”Jag fick ingen kontakt. Han var helt exalterad med totalt fokus på spelarna. När pulsen skulle mätas tog han tag i dem. Det brukar man göra själv genom att hålla på handleden och räkna. Men Staffan lade ena armen runt deras kroppar, och den andra handen på deras hjärtan. Jag ryser när jag tänker på det.”

Efter pulsmätningen tror Leif Andersson att testet är över. Han jäktar därför vidare för att hämta en annan son på träning och tror att Staffan Holmqvist också ska ge sig iväg. Det gör han inte. Fredrik Andersson och de andra har mer att göra:

”Han sa att han inte kunde mäta vår puls och kondition och att vi skulle till Bollhuset. Jag var rädd när vi cyklade dit. Det var ingen kvar där då, bara vi och Staffan. När vi skulle vägas och mätas skulle vi vara nakna. Han skötte vågen, det var en gammal ståvåg. Han stod över oss, nära inpå. Jag var väldigt rädd, ville bara springa ut. Det var ett chocktillstånd. Det fanns ett rum med tre cyklar. Där skulle vi cykla, sa han. Då hade vi kallingarna på, inget annat. Vi hade inga pulsklockor, han gick mellan oss och kände på oss. La sig över oss, kom bakifrån och tog om oss. Så stod han, rätt länge. Vi cyklade nog tio femton minuter. Efteråt var det tyst, inga dåliga skämt oss killar emellan. Jag tittade inte på de andra. Jag var helt upptagen av mina egna känslor.”

Efter cyklingen tänker Fredrik Andersson att det äntligen är över. Men det är det inte. Istället får han och de andra sällskap in i omklädningsrummet. Det är litet och trångt i byggnaden på centrala idrottsplatsen vid Bollhuset, där de byter om.

”Han följde med och höll ett anförande om hur viktigt det var att tvätta sig, att tvåla in könsorganen och ta god tid på sig där. Vi gick in i duschen, alla tillsammans. Han ställde sig i dörröppningen, den är väldigt smal. Där stod han och tittade på oss och sa: ’Tvåla nu in era könsorgan. Jag får se hur ni gör det.’ När vi skulle ut ur duschen stod han kvar i dörren, vi måste passera honom så att vi nästan rörde vid honom.”

På väg hem cyklar en handfull killar åt samma håll. Fredrik Andersson säger att det är en konstig cykelfärd. Det killarna hört rykten om har nu besannats. Stämningen är skärrad. Det kommer att bli liv när han berättar därhemma. Det vet de andra också, hans pappa är ju deras extratränare. Det är kaos i hans hjärna: Vad händer om de andra inte berättar på samma sätt? Är han den som då förstör för de andra så att de inte får möjlighet att vara med i projektet?

Vid matbordet en stund senare petar han i maten. Leif Andersson frågar varför.

”Då slängde Fredrik besticken hårt i bordet och sa ’jag blir inte av med blickarna från den äckliga gubben’. Jag ringde lagets andra tränare direkt. Senare fick jag veta att en annan av killarna kommit hem och kastat sina handbollskläder i soptunnan och sagt att han aldrig mer skulle spela handboll. Styrelsen bestämde att Staffan skulle bort från föreningen. När han kom in på kansliet och fram till mig för att snacka om det flög jag på honom. Jag tog tag och tryckte upp honom mot bokhyllan och sa att jag inte ville se honom en enda gång i hallarna när Lugi tränade. Jag kände ett sådant hat. Jag ville att han skulle vara rädd hela tiden.”

Det är våren 1995. Föreningens ungdomsledare samlas till ett upprört möte. Ett upprop med krav på att Staffan Holmqvist omedelbart ska stängas av och uteslutas samlar många namn och lämnas till styrelsen.

Leif Andersson och några spelare kallas till förhör hos polisen sedan händelsen polisanmälts. Medierna plockar upp saken, Sydsvenskan skriver anonymt att en idrottsledare blivit polisanmäld. tv-sporten avslöjar i ett kort nyhetsinslag att det är Staffan Holmqvist. Sedan blir det tyst. Igen.

Styrelsen tvingar Staffan Holmqvist att lämna sina uppdrag i Lugi handboll. Men han får sitta kvar i föreningens huvudstyrelse och som ordförande för Lugi Motion. När han avgår som ordförande i Svenska handbollförbundet får han titeln hedersordförande. Uppdraget som ordförande i Europeiska handbollförbundet varar till 2004. Han blir också vice ordförande i Internationella handbollförbundet.

Polisutredningen läggs ner av åklagaren med motiveringen att det inte går att bevisa brott. Staffan Holmqvist har inte blivit förhörd när beslutet fattas.

1999 prisas han av Lunds Idrottsgille för sina insatser som ledare inom handbollen.

1972–1988: Idrottskonsulent Lunds kommun.

1970–talet: Ungdomsledare i Lugi.

1978: Startar Lundaspelen.

1979–1995: Ordförande i Svenska handbollförbundet. Blir sedan hedersordförande.

1988: Utses till informationschef i Lunds kommun.

1990: Sverige vinner handbolls–VM i Prag. Hyllas som svenska truppens överledare.

1991–2004 : Ordförande i Europeiska handbollförbundet.

1995: Polisanmäls för ofredande men kallas inte till förhör. Saken läggs ner.

1999: Prisas av Idrottsgillet i Lund för sina insatser som lagledare inom handbollen.

2000–2007: Förste vice ordförande i Internationella handbollförbundet