Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ut ur filmgarderoben

Ingrid Stigsdotter noterar att hbt-rollerna i svensk film blir allt mer framträdande.

Ruth Vega Fernandez och Liv Mjönes i Alexandra Keinings ”Kyss mig”. Foto: Rolf Konow
När Svenska Filminstitutet anordnar ett samtal i Almedalen i juli är rubriken ”Det svenska filmundret – ett resultat av svensk filmpolitik?”. Festivalsuccéer som ”Svinalängorna” och ”Play” väcker intresse för svensk film utomlands men i ekonomiska termer är det bara Millenniumtrilogin som verkligen har hittat en stor publik utanför Sveriges gränser. Det är imponerande att ”Män som hatar kvinnor” har dragit in 10 miljoner dollar på den amerikanska marknaden men David Finchers remake kommer att slå den siffran under sin premiärvecka. Att rubricera den svenska filmexporten som ett ”under” är alltså lite magstarkt.
Evenemanget i Almedalen är dock intressant av en annan anledning. Politikerna ska få se Alexandra Keinings ”Kyss mig”. Filmen som får biopremiär 29 juli är en berättarmässigt relativt konventionell historia om kärlek och otrohet: när ett äldre par förlovar sig träffas deras vuxna barn på festen och blir störtförälskade. Båda parterna i romansen är dock kvinnor, och bara en av dem är öppet lesbisk – den andra är förlovad med en man.
Keinings film visades nyligen för press- och branschfolk på Filmhuset i Stockholm tillsammans med sommarens andra två svenska premiärer, ”Kronjuvelerna” och ”Jag saknar dig”. I förhandsvisningen ingick också ”En enkel till Antibes” som släpps i september. Hos dessa sinsemellan olika underhållningsfilmer fann jag till min förvåning en röd tråd i närvaron av hbt-personer.
”Kyss mig” är förvisso den enda av filmerna där temat står i centrum men det finns med på ett hörn överallt. I ”Kronjuvelerna” av Ella Lemhagen spirar kärlek mellan manliga hockeyspelare och i Anders Grönlunds ”Jag saknar dig” grubblar en av de unga huvudpersonerna över sin sexuella läggning. I Richard Hoberts ”En enkel till Antibes” sörjer huvudpersonen att han inte stöttade sin bäste vän när han kom ut som gay.
När Lukas Moodysons debutfilm ”Fucking Åmål” skakade om film-­Sverige med sin banbrytande skildring av kärlek mellan två tjejer 1998 var hbt-personer som tilläts vara karaktärer – inte endimensionella stereo­typer – i princip obefintliga i svensk mainstreamfilm.
Att hbt-personer idag tar plats i svensk film på ett självklart sätt är en positiv utveckling, oavsett kvalitén på de enskilda filmerna. ”Kyss mig” är dessutom en välspelad, gripande romans som vågar lita på ämnets allmängiltiga värde. Till skillnad från Lisbeth Salander, vars bisexualitet kan tolkas som en av många faktorer som gör henne till en outsider, skildrar ”Kyss mig” två ganska vanliga kvinnor, speciella bara på det sätt som vi alla blir genom förälskelsens rusiga blick. Släktskapet med ”Fucking­ Åmål” hörs när filmens slutbilder tonar ut till Robyn-låten ”With every heartbeat”. Men i ”Kyss mig” kan den lesbiska kärleken inte längre bortförklaras som tonårsrevolt, utan framstår som en komplext sammansatt vuxenidentitet.
Gå till toppen