Aktuella frågor

Debattinlägg: "Död kan ge liv"

Att tillåta behandling av döende patienter för att underlätta organdonation skulle kunna rädda liv. Det är dags att utreda när sådan donationsförberedande behandling är etiskt försvarbar, skriver Göran Hermerén, professor emeritus i medicinsk etik.

På vad grundar sig motståndet mot det som ibland kallas donationsförberedande behandling, det vill säga att påbörja eller förlänga respiratorbehandling av döende patienter?
En gång var principen att medicinska insatser på en patient enbart ska göras för den patientens skull rimlig. Men den medicinska utvecklingen har sedan länge gjort principen föråldrad.
Det finns redan flera undantag. När organ tas från en levande donator, givetvis efter informerat samtycke, görs ett inte ofarligt ingrepp på en person för en annans skull. Det finns fler exempel, bland annat vid risk för svår smittspridning eller när en gravid kvinna ventileras efter det att hjärndöd konstaterats för det väntade barnets skull.
Frågan är om det finns en så stor skillnad mellan dessa undantag och förberedande donationsbehandling att de bör behandlas på olika sätt.
Vad innebär ”vård för patientens egen skull”?
Utesluter det vård och behandling för att uppfylla patientens önskan att donera organ? Utesluter det vård för att ge vårdteamet tid att utröna patientens och anhörigas inställning till organdonation?
Ett jakande svar på dessa frågor förutsätter att ingen patient lever i sådana sociala nätverk att det som görs för andra personer i detta nätverk – till exempel närstående eller anhöriga – utförs också för patientens skull. Det förutsätter också att det finns en så klar gräns mellan medicinska, psykologiska och sociala indikationer att insatser som inte är till medicinsk nytta – definierad enbart i termer av förväntad livslängd och förbättrad livskvalitet för den aktuella patienten – inte är vård för patientens egen skull.
Principen har ansetts viktigare än om patienten enligt anhöriga uttryckligen sagt sig vilja donera organ. Men patientens rätt till delaktighet i beslutsprocessen respekteras alltmera på andra områden, så varför inte på detta?
Varför ska man inte re­spektera en patient som i förväg sagt sig vilja donera sina organ och sagt ja till donationsförberedande behandling?
Autonoma beslut förutsätter naturligtvis korrekt information. Att ett ja till donation också innebär ett ja till donationsförberedande behandling kan knappast förutsättas, eftersom informationen ofta är otillräcklig. Men slutsatsen är inte att man ska strunta i patienters och anhörigas uttryckta vilja utan i stället att man bör informera bättre om vad donationsförberedande behandling innebär, och på vilket sätt den kan förenas med det rimliga kravet på en värdig död.
Tydliga och allmänt accepterade samtyckesregler är naturligtvis viktiga för förtroendet för verksamheten. En viktig princip är att så långt som möjligt re­spektera individers rätt att vara delaktiga i beslutsprocessen.
Transplantationslagen är inte något under av klarhet. Men formuleringen ”eller det på annat sätt kan utredas att åtgärden skulle stå i överensstämmelse med den avlidnes inställning” borde kunna öppna för en ”opt out”-princip:
Den som av religiösa eller andra skäl inte vill donera sina organ, bör givetvis ha möjlighet att förbjuda detta En sådan viljeyttring bör alltid respekteras. Men den som inte har sagt nej har därmed sagt ja till donation.
Detta är av flera skäl den mest tillfredsställande utformningen av samtyckesregler som optimerar möjligheter till donation och samtidigt respekterar patienters vilja.
Förutsättningen är självfallet att gällande regler är allmänt kända; här krävs rejäla informationsinsatser. Enligt en färsk studie från Socialstyrelsen vet en tredjedel av alla svenskar inte hur man gör för att anmäla sig som donator.
Om detta är riktigt är det alarmerande. Då har Donationsrådet åtskilligt kvar att göra.
De stora skillnader som nyligen konstaterats mellan olika sjukhus när det gäller donationsfrekvens tyder också på att inte alla möjliga donatorer tas till vara och att mera kan göras för att förbättra kontakterna med anhöriga och identifiera donatorer.
Vilka är då förutsättningarna för att förberedande donationsbehandling ska anses etiskt försvarbar? Förutom fritt och informerat samtycke förutsätts rimligen att patienten inte lider skada och att risken för att patienten hamnar i permanent vegetativt tillstånd är försumbar.
En annan central fråga är om förberedande donationsbehandling är förenlig med god och värdig omvårdnad under döendeprocessen och efter döden. Det är svårt att se att detta inte skulle vara möjligt, men det kan kräva en del nytänkande inom vården.
Man kan fråga sig om det är en större integritetskränkning att påbörja eller förlänga respiratorbehandling när prognosen är mycket dålig än att inte respektera en döendes vilja att donera organ.
Om tillgången på organ ska förbättras förefaller en precisering av samtyckesreglerna och utredning av när donationsförberedande behandling är etiskt försvarbar vara möjliga vägar.
GÖRAN HERMERÉN
22 juli 2011
Gå till toppen