Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Den goda läsarkontakten

Efter attentaten i Norge har debatten om främlingsfientlighet på nätet blossat upp. Anders Mildner skriver att tidningarna måste ta större ansvar och så nya frön i kommentarsfälten.

Tänk dig att kommunen vill ge ungdomarna ett eget hus mitt i stan. När lokalen står klar, lämnas dörren vidöppen. Därefter sätter ingen vuxen någonsin sin fot i byggnaden.
Hur hade ett sådant rum tett sig en fredagskväll? Vilken sorts personer hade blivit tongivande för den uppförandekultur som skapats?
Nej, naturligtvis: ingen skulle ha kommit på tanken att ställa en lokal till förfogande under sådana omständigheter. Men här kommer en fråga som är värd att fundera över: Om de personer som besöker lokalen uppför sig illa, ska vi då peka finger åt besökarna, åt rummet i sig eller åt dem som lämnat det åt sitt öde?
Frågeställningen är relevant mot bakgrund av den diskussion om näthat som plockats upp på nytt efter de fasansfulla morden i Norge. Vissa, som Thomas Hylland Eriksen (Svenska Dagbladet 26.7), har menat att internet filtrerar fram hat, då personer med extrema åsikter kan få vridna världsbilder bekräftade via sajter och nätforum. Eftersom åsikterna aldrig blir emotsagda, normaliseras hatet. Många redaktioner upplever nu att detta spiller över på deras sajter och självkritiskt har de börjat fundera över sina kommentarsfält. Bidrar de traditionella medierna rentav till att skapa en jordmån för främlingsfientlighet genom att lämna ordet fritt?
Flera tidningar har stängt av möjligheterna att kommentera artiklar som berör morden, och Värmlands Folkblad slopade nyligen samtliga kommentarer.
Utvecklingen är påhejad av journalister och medieforskare – till exempel Sigurd Allern och Ester Pollack (Svenska Dagbladet 1.8), som hävdar att nätdebatten kan liknas vid att ”se ned i ett avloppsrör” och att lösningen är hårdare moderering samt att tidningarna förbjuder läsare att skriva anonyma inlägg.
En sak som brukar vara gemensam för många som resonerar på det här sättet, är att de sällan har någon personlig erfarenhet av internetdiskussioner. En annan gemensam nämnare är att de påfallande ofta inte heller ser vitsen med att skaffa sig någon sådan. Vilket minst sagt gör debatten besvärlig.
Att kommentarsfälten på sina håll fylls av hat, rasism och skräp beror i första hand inte på att modereringen varit för slapp, utan på att tidningarna har skapat just ett sådant öde rum som jag beskrev i inledningen. Redaktionerna har sagt: Här är en plats – fyll den med vad du vill. Vi, däremot, tänker aldrig sätta vår fot där.
I dag finns det nästan inga exempel på tidningar där journalisterna själva deltar i diskussionerna kring de artiklar de producerar. Det innebär inte bara att man lämnar walk over när det gäller att bestämma tonläge, utan också att en tydlig hierarki utkristalliseras. Eftersom journalisterna uppträder som om de vore för fina för att samtala med läsarna, ges dessa en underdogposition redan från början. Och det är en position som en högröstad grupp människor för tillfället aktivt söker. Tidningarnas sajter blir med andra ord öppet mål för den som vill ikläda sig rollen som ”sanningssägare” och skälla på makten för att vissa åsikter inte tillåts komma fram. En tes som naturligtvis anses bevisad så fort som en åsikt bemöts av tystnad eller en kommentar raderas.
Det stora problemet med läsarkommentarer är att tidningarna egentligen aldrig varit intresserade av dialog. Här skiljer sig tidningarna väldigt mycket från alla de bloggar där det pågående samtalet mellan olika parter vuxit till att bli den viktigaste beståndsdelen av innehållet.
Tidningarnas kommentarer har ­istället fyllt ett annat syfte: de har dragit trafik till sajterna. Men skapar man ett rum måste man också ta ansvar för det. Och ansvar tar man genom att vara närvarande, inte genom att fly fältet och låta de mest högröstade ockupera rummet.
De stora sajter som upplever att de lyckats hitta en fungerande strategi för sina läsarkommentarer, har nästan samtliga gjort det genom en kombination av att lägga stora resurser på moderering och genom att tydligt visa att kommentarerna är värdefulla.
Amerikanska Huffington Post, som förra veckan passerade 100-miljoners­vallen för antal kommentarer, har förutom 30 moderatorer ett eget system där de bästa kommentarerna på olika sätt belönas och synliggörs på sajten. Och då blir naturligtvis budskapet till publiken ett helt annat: Vi vill höra dina åsikter. De betyder något för oss. Vi skapar den här platsen tillsammans.
Den svenska diskussionen om läsarkommentarer är knepig på flera sätt. Ja, det finns ett publicistiskt ansvar som behöver tas. Nej, det är såklart ingen rättighet att få bedriva rasistisk hatpropaganda på stora mediesajter.
Men huvudproblemet är inte och kan aldrig vara att människor tillåts göra sina röster hörda. Sådana undertoner finns det dock gott om i dagens debatt. Och den som tror att slopad rätt till anonymitet skulle förhindra främlingsfientlig argumentation har nog kikat för lite på det omgivande samhället den senaste tiden. Dessutom är anonymitet, som Torbjörn Wester påpekat utifrån sina egna erfarenheter (Svenska Dagbladet 28.7), också en förutsättning för att människor inom extrema rörelser ska våga söka information fritt och delta i diskussioner med oliktänkande. När det gäller sektbubblor kan internet faktiskt lika gärna vara vägen ut som vägen in.
Det stämmer att många stora medie­sajter har skapat monster med sina kommentarsfält. Vill man komma tillrätta med situationen, måste en startpunkt vara att inse att det inte beror på fälten i sig. Snarare kan vi finna orsaken till problemet i journalisternas ovilja att förändra sin traditionella roll. De har inte velat möta läsarna på lika villkor och inser på förfärande många håll fortfarande inte vad vinsterna med detta skulle kunna vara.
Vad gäller främlingsfientligheten och rasismen, kan man gott tillägga att samhällelig acceptans för den sortens åsikter alltid skapas av tystnad. Och hittills har det varit vi journalister som tigit, eftersom vi har ansett oss stå över den diskussion som förts i ”avloppsrören”. Jag är inte helt säker på att det är ett val vi kommer att vara nöjda med i framtiden.
Gå till toppen