Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

I huvudet på en ung gammal gubbe

Animatören Per Åhlin fyller 80 år.

Det påstås att Per Åhlin fyller 80 år. Det är därför vi här är, på Pennfilms animationsstudio i Hököpinge utanför Vellinge. 80? Fan tro’t. Per Åhlin ser ut som 60, är vass i repliken och har en skälmsk gnista i ögonen. Han svär gärna och mycket, på ett varmt sätt. Han bjuder på kaffe och vetelängd. Han är genomsympatisk och lite klurig, som vore han en figur från sina egna filmer.
Och han har fullt upp. Till hösten ska han göra nya avsnitt av ”Lilla Anna och Långa Farbrorn”. Dess­utom skissar han på två långfilmsprojekt som han inte vill avslöja.
– Ja, vad fan ska man göra? Bilbingo är inget för mig. Jag går på som en bryggarhäst. Jag har haft tur som är relativt frisk. Men det är klart, när man söker stödpengar hos konsulenterna på Filminstitutet så ser man en glimt i ögat på dem: ”Ja, det här är ju roligt, men du...” Haha, jag förstår dem. Om inte annat så blir det ju väldigt dyra försäkringar.
Om man, som jag, växte upp i Sverige under 1970- och 80-talen är det nästan som om Per Åhlin illustrerade ens barndom med sin omisskännliga teckningsstil, inte minst eftersom han var hovtecknare åt de i Nöjessverige närmast allsmäktiga Hasse & Tage.
Därför känns Pennfilm som en skattkammare fylld av nostalgiska artefakter. På väggarna hänger skisser, teckningar och bakgrundsmålningar från filmer som ”Dunderklumpen”, ”Picassos äventyr” och ”I huvet på en gammal gubbe”. Här finns modeller som Karl-Bertil Jonssons hus och båten i ”Resan till Melonia”. Ateljéerna är rymliga. I huset finns en ljudstudio och lagerutrymmen för teckningar och animationsceller, de tar plats. Förr var den röda tegelbyggnaden ett säsongsboende för sockerarbetare.
Men Per Åhlin har givetvis inte enbart satt avtryck med film. Kvällen innan intervjun går jag igenom bokhyllan hemma och behöver inte leta länge förrän jag fått ihop ett tiotal böcker som han gjort omslag till. Som ”Lolita” i Wahlström & Widstrands snygga vita pocketserie från 60-talet. Dylan Thomas ”Porträtt av konstnären som valp” från 80-talet. Per Åhlin har gjort hundratals bokomslag.
– På 60- och 70-talen kändes det som om jag gjorde vartenda bokomslag i Sverige. Nuförtiden blir det inte så mycket, mer då och då.
Det är lågsäsong och en handfull medarbetare är på plats, sysselsatta med en ny film med Alicja Björks figur Lilla grisen. Pennfilm är den enda filmstudion i Sverige vid sidan av Filmtecknarna i Stockholm som producerar traditionell handtecknad animation. Datorerna kommer in först i efterarbetet.
– Jag tror att vi på Pennfilm ska ägna oss åt det vi kan, klassisk handtecknad animation. Det finns så in i helvete mycket som inte är gjort. Så många världar man kan skapa. Det är synd om man begraver tekniken.
Riskerar hantverket att dö ut?
– Det har nog skett till viss del. Animatörer finns det fler av idag, men inte så många renodlade tecknare. Det finns en klassisk historia om när Pixar gjorde den första ”Toy Story”. De kunde vrida och vända på figurerna men inte få dem att röra sig dynamiskt. Så de var tvungna att kalla in gamla animatörer från Disney.
Per Åhlin är ingen motståndare till ny teknik, tvärtom. Han experimenterade med datoranimation redan på 80-talet – ett exempel är vildvittrorna i ”Ronja Rövardotter” – men menar att det är lönlöst att försöka konkurrera med Hollywoodbolagen.
– Det krävs sådana resurser och en enorm datorkapacitet. Sedan tycker jag att datoranimationen ibland har styrt snett. Mycket är fantastiskt, jag tycker mycket om ”Ratatouille”, till exempel. Men det finns redan fullt med konventioner och det är tråkigt att man inte hittar fler nya vägar.
Att göra animerad film är tidskrävande och dyrt. 1968 gjorde Per Åhlin Sveriges första animerade långfilm, ”I huvet på en gammal gubbe”. Sedan dess har det bara blivit ytterligare tre: ”Dunderklumpen” (1973), ”Resan till Melonia” (1989) och ”Hundhotellet” (2001). Däremellan har Pennfilm producerat mängder med kortare ­filmer – bland annat ”Alfons Åberg”, ”Karl-Bertil Jonsson” och de oerhört populära ”Spöket Laban”-filmerna ­ – men mycket tid har gått åt att förbereda och söka finansiering till långfilmsprojekt som aldrig blev av.
– Ska vi dra hela jäkla listan? säger Per Åhlin syrligt.
På den listan finns filmatiseringarna av barnboksklassikern ”Det blåser på månen” och originalberättelsen ”Den magiska saxofonen”. Men framför allt älsklingsprojektet ”Hoffmans ögon”, en vuxenfilm som Per Åhlin arbetat med till och från i snart tjugo år. Manuset, som han skrev med Hasse Alfredson, är baserat på E T A Hoffmans skräckberättelser. Pennfilm har hittills producerat kring femton minuter av de tänkta åttio.
– Tyvärr har vi mest hoppat runt i handlingen, så det hänger inte ihop. Det är ett personligt projekt som skulle ha kostat minst fyrtio miljoner kronor att producera.
Blir filmen någonsin av?
– Nej, men Hasse har sjungit in en sång på fem minuter och kring det hoppas jag kunna bygga en kortfilm innan jag lägger benen i vädret.
Är det inte frustrerande med alla dessa projekt som inte blev av?
– När man ser tillbaka och lägger ihop all tid så bleknar man. Men jag ska inte gnälla, för det här gäller för alla filmare. Skillnaden är bara att det tar sådan lång tid när det handlar om animation. Förutom en bra idé och ett bra manus måste man göra design, storyboard, en storyboardfilm och en hel del musik innan man vet vad man vill. Alltså förberedelser på kanske två år.
Hur kom du i kontakt med Hasse & Tage?
– Jag var illustratör i Malmö på 1960-talet och fick chansen att göra animerade kortfilmer för tv. Jag kunde egentligen inte jobbet utan satt hemma i köket och experimenterade med en 16 mm-kamera, inspirerad av öststatsanimatörer som Lenica,­ ­Borowczyk och Trnka. Det fanns ju bara en kanal på den tiden så Hasse & Tage kunde ju knappast missa filmerna. De frågade om jag ville göra förtexterna till deras första långfilm, ”Svenska bilder” 1963. Sedan kom ”I huvet på en gammal gubbe”, som givetvis var en enorm chans och som gjorde att jag automatiskt följde med dem under många år. Jag skickade ett brev till Hasse nu när han fyllde åttio och skrev att utan dem hade jag nog suttit och fiskat abborre i Småland idag.
Vad är du mest nöjd med av det som hittills blivit av?
– ”Resan till Melonia”. Vi jobbade med filmen i flera år och som mest var uppemot trettiofem personer involverade. Filmen kostade över tjugo miljoner. Det var enorma pengar på 80-talet, även om det knappt räckt till en trailer för en amerikansk tecknad långfilm. Jag hade ambitioner. Jag lyxade till figurerna och gav dem en komplicerad design. Gjorde nästan alla bakgrunder själv. Det var obegripligt mycket jobb. Färgläggningen gjordes manuellt. Men det var färg från Hollywood!
De senaste åren har Per Åhlin jobbat mycket med kortfilmspaket med Inger­ och Lasse Sandbergs figurer som ”Lilla­ Spöket Laban” och ”Lilla Anna och Långa Farbrorn”.
– Vi har gjort fyra långfilmer om ­Laban och varje film har setts av över 100 000 personer på bio. Det var ingen som trodde det. Men vi har alltid hävdat att det saknas film för åldersgruppen tre till sex år. Det är svårt att finansiera barnfilm i Sverige, trots att vi har en lång tradition av barnlitteratur. Det är jäkligt knepigt att få något till stånd.
Trots att man heter Per Åhlin?
– Det betyder inte ett skit. Jag har hållit på i snart femtio år och det blir bara svårare och svårare att få loss pengar.
Är det fel på stödsystemet?
– Det borde finnas en filmkonsulent för enbart animation. Animation används idag på så många sätt och med så många olika tekniker. Ofta används det som specialeffekt i spelfilm.
Hur blir man en bra animatör?
– Tja. Jag är ju egentligen ingen animatör. Jag har aldrig lärt mig de där klassiska knepen som kommer från Disney och handlar om retardation och acceleration och hur den runda cirkeln ska deformeras. Jag har istället utgått från hur jag själv ritar. Men jag har nog ett ovanligt bra sinne för rörelse som har hjälpt till.
Så du skulle inte kunna gå in på Disney i morgon och jobba?
– Du. Jag skulle nog kasta ut en hel del tecknare. Skämt åsido: nu har till och med Disney förstått att den klassiska animationen ska finnas kvar och senare i höst lär vi få se en ny handtecknad långfilm om Nalle Puh. Visserligen i Disneykostym, men man kan ju inte begära allt.
Född 1931 i Hofors i Gästrikland. Kom till Malmö på 50-talet för att arbeta som reklamtecknare och senare illustratör.
Började göra animerad film i början av 60-talet för tv. Har sedan dess varvat animerad film med illustrationsuppdrag för en rad förlag och tidningar (bland annat Sydsvenskan och Femina).
Jobbar just nu med nya filmer om ”Lilla Anna och Långa Farbrorn” och en jubileumsbox med Hasse & Tage-filmer. Fick Sydsvenskans kulturpris 2007 (”Det gjorde mig mallig, men samtidigt vet jag inte om jag var värd att hamna i samma sällskap som Hjalmar Gullberg och Sigrid Combüchen”, säger Åhlin).
1968: I huvet på en gammal gubbe (långfilm).
1974: Dunderklumpen (långfilm).
1975: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (tv-film).
1979: Alfons Åberg (tv-serie).
1989: Resan till Melonia.
2001: Hund-hotellet.
2006: Lilla Spöket Laban (kortfilmssamling).
2009: Lilla Spöket Laban – Bullar och bång (kortfilmssamling).
Har även gjort animationer till en rad spelfilmer som ”Mannen som slutade röka”, ”Ägget är löst”, ”Picassos äventyr”, ”Ronja Rövardotter” och ”Jönssonligan och den svarta diamanten”.
Gå till toppen