Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ärkebiskopen och virtuoserna

Helsingborgs pianofestival har en bred ansats. Bland artisterna smygs till exempel en före detta ärkebiskop in bland alla klavervirtuoser med fokus på Franz Liszt. Konsertintroduktioner av Per Nyrén ger mervärde åt vetgiriga lyssnare, som informeras om bakgrunder utan att serveras pekpinnar.

Carlhåkan Larsén.
Publikintresset på Dunkers kulturhus var betydande när Francisca Skoogh tolkade de timslånga känsloreflexioner över italienska ämnen som Liszt sammanställde under titeln ”Années de pèlerinage”, volym 2. Liszt var liksom Robert Schumann en musiker med starkt intresse för andra konstarter. Liszt betraktade bilder och skulpturer och läste Petrarca och Dante och gav sina intryck personligt klingande uttryck. Francisca Skoogh tog tag i dessa subjektiva musikaliska visioner med poetisk finess och färgsprakande kraft: romantisk interpretation på högs­ta nivå, byggd på tradition men med en övertygande individuell autenticitet vid tangenterna. En verkligt lödig prestation, mentalt som fysiskt – en timmes anspänning utan noter! Auditoriet lyssnade andlöst.
Ärkebiskopen K G Hammar gjorde entré efter en välbehövlig paus för att samspråka med pianisten om – lite av varje. Deras samtal rörde sig åt skilda håll, och en rad inlägg från publiken gav nya impulser. När Hammar gick i pension med en seminariedag i Lund var ämnet ”Religion som konst”, och detta var en av ledtrådarna. Francisca Skoogh beskrev sin strävan att erövra en personlig ton i sina interpretationer, utan att övermannas av pedagogers förtryckande auktoritet, Hammar talade om de religiösa erfarenheternas släktskap med konsternas uttrycksskalor snarare än med naturvetenskapernas vägande och mätande, dessutom understrykande att varje individ har att stå för sina egna tolkningar, i det fria fältet mellan konstverk och personlig tillägnelse. Varav ju följer att man bara kan sträva vidare: ”Sanningen rör sig hela tiden, vi har den alltid framför oss.”
Detta bara som axplock ur samtalets brokiga stoff. Konstellationen pianist–präst fungerade utmärkt, med frispråkigt och spirituellt verbalt bollande i begriplig form.
Att det var Liszt som förlöste denna diskussion är i sin ordning. Länge hånad som ytlig virtuos och überromantiskt salongslejon har han steg för steg vunnit respekt som estetisk förnyare inom harmoniken och som expressiv klangkonstnär. Hans musik har bara blivit bättre med åren!
Helsingborgs pianofestival avslutas i dag med soloafton av Francesco Libetta.
Gå till toppen