Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Potato potato hittar helt rätt med sin humor

Hur gör man för att stirra på en dansande kvinnas kropp utan att känna sig sunkig? Jo, man leder in sexobjektet i en loge, ger det en fluffig morgonrock, tvättar av brunkrämen och färgar håret mörkt. Man klär objektet i korsett istället för stringtrosor, voila!, så har man burlesk. Man kan fortsätta objektifiera utan att vara white trash, och inbilla sig att det inte är samma gamla stripp man tittar på.

Det är sådana frågor kring kön och klass som Squeer, etn grupp inom malmöbaserade scenkonstkollektivet Potato Potato, tar upp i föreställningen Squeer #13 (spelades på Moriskan i Malmö i onsdags). I tjugofem scener driver de fyra skådespelerskorna med stereotypa klass- och könsroller. Det är ett fantastiskt skådespel, varenda ansiktsuttryck är träffsäkert. När Jenny Möller Jensen med enbart med sina kroppsrörelser morfas från överklassman till arbetarklasskvinna ryser jag i hela kroppen.
I en timme sitter jag som förstenad medan den ena skarpsynta kommentaren efter den andra fyras av. Ett förakt för en BLondinbella- karaktär byggs skickligt upp hos publiken. I nästa stund visas elaka kommentarer från bloggar och föraktet för bloggtjejer ersätts med sympati. Det är plågsamt att se och jag vill fly därifrån men det finns ingenstans att ta vägen.
Helena Engberg spelar bland annat en sommarpratande klassresenär (tänk Göran Greider), det är en fruktansvärt rolig parodi på vänsterdebattörer som är medelklass men ständigt skryter om sin hårda uppväxt. Att ha ”ena foten kvar i arbetarklassen” kommer hädanefter alltid framkalla skratt hos mig. Ingen kommer undan Squeers satir, från arbetarklassens gravida tonåringar till överklassens livspusslande. Både män och kvinnor och även medelklassfeminister som maniskt mässar om ekonomisk självständighet får en känga. Det är vasst men kärleksfullt skildrat och Squeer har den goda smaken att inte peka finger.
Squeer tar både klass- och genusfrågorna ett steg längre. Till exempel lyckas de med det som Bob Hansson & company misslyckades med i boken "Dingo Dingo", att belysa hur även män kan vara fast i strukturer, att även manligheten är ett ok som män bär över axlarna.
Det känns väldigt uppfriskande att prata om klass, just för att man så sällan gör det idag. Istället pratar man om livsstilar. Att stanna hemma med barnen är en livsstil. Att göra karriär är en livsstil. Man individualiserar skillnaderna och gör sociala orättvisor till personliga egenskaper: ”Kasta inte sten på banken, skaffa ett jobb där istället!” sjunger Squeer i en punklåt och sätter fingret på den senaste tidens besatthet av karriärcoacher.
På sistone har mansdominansen på den svenska humorscenen debatterats, bland annat har SVT påstått att det är svårt att hitta roliga kvinnor. Här är ett tips: ge Squeer en timme i veckan, primetime, och säg "gör vad ni vill". Det skulle bli briljant.
Den 21 augusti gör gruppen ett framträdande med tidskriften Ful på Malmöfestivalen. Synd att missa.
Gå till toppen