Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Små nyanser håller drömmen vid liv

Det är så lätt att ta till de stora orden, men magin i helheten var på något sätt förunnad de 23 100 som var där, så låt oss i stället stanna vid nyanserna, vid detaljerna.

Zlatans blick, Zlatans leende, till att börja med.
Så fort han kom upp ur spelargången, vändes blicken mot norra stå, mot ännu ett tifo fyllt av känsla och kärlek och sen kom leendet, fastän han hade ryggen mot oss.
Fick chansen att prata med en glad Zlatan Ibrahmiovic, trots att den stukade foten gjorde uppenbart ont, om det och visst hade han noterat glimten, kärleken.
”Jag ska ha Lamborghini, en lila. Och det ska stå ”Toys” på den. Det betyder leksak”.
Ta mig inte exakt på orden, men ungefär så sa han i den klassiska filmen Blådårar, som handlade om MFF:s återtåg till allsvenskan.
Precis det mötte honom, draperat över hela stå.
Zlatan mindes, log och påminde om att han faktiskt inte har en sådan än.
Jag tror att de här små nyanserna, detaljerna, är precis det som faktiskt kan hålla en liten, liten dröm levande att Zlatan en dag kommer tillbaka him – på riktigt.
Ingen kan kräva det, han har inget att betala tillbaka till den klubb som faktiskt räddade sin existens och sedan lade grunden till det stadion där han spelade i går, med de mer än 100 miljoner kronor han dragit in.
Det var nyanser, detaljer, i det Zlatan sade tidigare på dagen, som fick mig att haja till. Han uteslöt bara att han inte skulle spela som föredetting, betonade att MFF skulle satsa på de unga, för det är de som är, inte minst, den ekonomiska framtiden.
Att närma sig Zlatan med känsla och kärlek, är det klubben kan göra. Inte vet jag vad en hedersambassadör är, men ni ska veta att han inte blivit det om han inte fått chansen att acceptera det – och äran att ”bära” tröja nummer tolv, supportrarnas, nämnde han själv för mig efteråt.
Dessutom – vilket säkert är rubriker i italienska medier i dag – så var inte längre Milan den givna slutstationen, som det var i förra veckan.. Zlatan är impulsiv, USA har han talat om tidigare.
Zlatan kan aldrig säga att han ska spela för MFF en dag, det skulle orsaka kaos och bara skapa press, men vi kan leva vidare med drömmen att han avslutar med en höst här, typ 2014. Drömmen tror jag han unnar oss.
En annan detalj är förresten – som blir rubrikerna här hemma – är hans djupa kunskap om Ivo Pekalski, vilken också avslöjar kunskapen om MFF. Det var onekligen dagens bomb, inte utan krut i, när han förklarade att han vill se Ivo i Milan.
Det känns att Zlatan ärligt imponeras av MFF:s internationella framfart och det var lite roligt att se hur han bokstavligt talat fick känna på det, när Pontus Jansson inte vek en tum från honom, ständigt skavde på hans hälar.
Jansson lär för övrigt ha tjatat till sig en extra Zlatantröja redan i paus, sedan han blivit utbytt. Lika ihärdig där, alltså.
Det går att sätta en massa parenteser om många saker i den här ”matchen”, där MFF måste ha satt ett rekord med 25 använda spelare, men jag tror att många av de unga –inte minst Pontus – hade enorm nytta av den här kvällen. Jag struntar faktiskt i reservationer om att det var ett halvt B-lag de mötte, MFF ställde ju ett juniorlag som svar i andra halvlek och det är i sådana här matcher hårdhet, erfarenhet och självkänsla kan vinnas.
MFF tog chansen till allt det, stod upp och spelade lite som mot Rangers borta och vi ska komma ihåg att 2–2 ger ett litet eko ner till Zagreb.
Detta MFF 2011 ger en så splittrad bild, men att se Tobias Malm – som minuterna före avspark åkt ner ett snäpp i hackordningen när BP:s Mikko Albornoz presenterats som ny vänstersback/mittfältare – gå in och sprinta ifrån de flesta och iskallt chippa in ett mål – eller se Simon Kroon snurra på högerkanten, så att Milanlirarna var på väg upp på sittplats, gör att framtiden i ett längre perspektiv ser väldigt, väldigt spännande ut.
Nyanser, detaljer från de ungdomar som Zlatan pratade så mycket om.
Tror att de flesta gick hem med samma känsla: att ha fått hylla en fotbollsikon, se honom bjuda på lite godis – en klack, en dundrande frispark, inte mycket mer – men också se sitt MFF spela 2–2 mot Milan och visa upp ett helt lag av tonåringar.
En kväll då idrott fick vara underhållning och vi kunde spana efter nyanser, detaljer, utan att oroas över huliganer.
Förresten undrar jag inte om han kan vinna den där ”djävla Champions” i år, hans tal om mindre press på honom själv och laget, en klokare matchning av honom, lät moget och övertygande.
Men vågar ni ens tänka tanken att ett av hindren på vägen faktiskt kan heta – Malmö FF?
Gå till toppen