Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Per T Ohlsson

Cirkeln sluts över Libyen

Muammar Kaddafis ­libyska skräckvälde tog i praktiken slut i tisdags, när rebellerna stormade hans högkvarter Bab al-Aziziya. Det motstånd som fortsätter i huvudstaden Tripoli och på andra håll är blott dödsryckningar hos en av vår tids mest bisarra och brutala regimer.

Rebellerna, en brokig skara, hade aldrig kunnat störta Kaddafi utan hjälp från Nato, som med stöd i resolution 1973 från FN:s säkerhetsråd inledde flygbombningar i mars.
Men nu börjar det svåra.
Det nationella övergångsrådet NTC, med Mustafa Abdul Jalil i spetsen, skall bilda en interimsregering med uppgift att organisera val till en folkförsamling. Det kan bli en besvärlig process i ett land genomkorsat av klan- och stammotsättningar och regional rivalitet mellan Tripoli i väster och Benghazi i öster.
Kaddafi, som utan att formellt vara statschef kontrollerade Libyen sedan kuppen mot kung Idris 1969, har aldrig tillåtit ett civilt samhälle. Libyen har inga demokratiska erfarenheter. Det oljerika ökenlandets 6,5 miljoner invånare har levt med Kaddafis ”islamiska socialism” och ­jamahiriya, en påstådd form av ­direktdemokrati som i realiteten var en ­totalitär ordning.
Förtrycket var massivt med avrättningar, tortyr och diskriminering. En av de värsta incidenterna var massakern på hundratals fångar i Abu Salim-fängelset 1996. Amnesty påpekar i sin senaste årsrapport att paragraf 71 i den libyska brottsbalken föreskriver dödsstraff för aktiviteter ”som inte är något annat än fredligt utövande av yttrande- och organisationsfrihet”.
Under upproret, som startade i februari och inspirerades av revolterna i Tunisien och Egypten, syntes sprickor inom övergångsrådet och i rebellernas ledning. Särskilt sprickan mellan islamister och sekulära är illavarslande. Den har redan ställt till problem i Egyptens demokratiprocess.
De mest framträdande Kaddafimotståndarna är inte precis några idealister.
Jalil var Kaddafis justitieminister före sitt avhopp och hans rådskollega Ali Aujali gjorde diplomatisk karriär. Khalifa Hifter, rebellernas befälhavare, misstänks ha varit involverad i mordet på företrädaren Abdul Fattah Younes i juli. Younes hade i sin tur en bakgrund som försvarsminister.
Till saken hör också att Libyen egentligen är en artificiell statsbildning, baserad på en sammanslagning av tre separata regioner, Tripolitanien, Cyrenaika och Fezzan, som Benito Mussolini och de italienska kolonisatörerna genomförde på 1930-talet.
Förutsättningarna för ett samlat och demokratiskt styre kunde med andra ord vara bättre.
En viktig följd av Muammar Kaddafis fall är att den arabiska frihetsvågen tillförs ny energi; dagarna är rimligen räknade för den blodbesudlade Assadregimen i Syrien. Men i väntan på att dimmorna skall skingras över en orolig arabvärld kan det finnas skäl att uppehålla sig vid en annan konsekvens av det libyska dramat som i högsta grad berör Europa.
USA – tyngt av den djupaste ­ekonomiska krisen sedan depressionen, hårt ansträngt i Afghanistan och Irak och med Kina att tänka på – lät Frankrike och Storbritannien ta ledningen för Operation Unified Protector i Libyen.Det var ju framför allt den franske presidenten Nicolas Sarkozy, understödd av den brittiske premiärministern David Cameron, som drev på för en militär insats. I ett krigstrött USA har president Barack Obama fått kritik från både höger och vänster för beslutet att engagera landet i ännu en konflikt.
USA:s lägre profil, militärt och politiskt, har märkts i Libyen. I Kosovo 1999, där amerikanerna bar huvudansvaret, tvingades Serbiens president Slobodan Milosevic till reträtt efter två och en halv månads Natooffensiv. I Libyen tog det ett halvår att knäcka Kaddafi, vars militärapparat var långt svagare än Milosevics.
På den europeiska västfronten under andra världskriget, under det kalla kriget och under Natointerventionerna i Bosnien och Kosovo var det USA som ledde och bar de tyngsta bördorna. Än idag svarar USA för tre fjärdedelar av Nato­ländernas samlade försvarsutgifter. Men amerikanerna blir allt mer angelägna om att européerna skall ta ett större ansvar. Den förre försvarsministern Robert Gates framhöll detta i ett uppmärksammat tal i Bryssel i juni: USA kan inte fortsätta ”lägga allt knappare medel på länder som uppenbarligen är ovilliga att själva satsa ... på sitt försvar”.
Den närmast tillbakalutade amerikanska hållningen under Libyenaktionen uppfattas i diplomatiska och politiska kretsar som en tydlig vink till Europa:
Ni kan inte längre räkna med oss som förut.
Men det är också som en ironisk blinkning från historien. För det var här, i vad som idag är Libyen, som USA för första gången gick i krig på denna sida av Atlanten.
Det rör sig naturligtvis om en ren tillfällighet, men i Libyen sluts en cirkel mellan Den nya världen och Den gamla. Sambanden är lika tänkvärda som själva händelserna är bortglömda i Europa.
Medelhavet gjordes under flera hundra år osäkert av muslimska pirater, som bordade europeiska handelsskepp. De kristna besättningarna såldes som slavar eller så användes de för utkrävande av lösensummor. Med tiden blev det rutin för europeiska länder, Sverige inbegripet, att betala lösen och tribut till de nordafrikanska sjörövarstaterna, eller barbareskstaterna: ­­Tripoli, Tunis, Alger och Marocko.
I slutet av 1700-talet började piraterna ge sig på fartyg från den nya republiken USA. Det skulle de inte ha gjort.
När Thomas Jefferson, självständighetsförklaringens huvudförfattare, blev president 1801 gjorde han klart att det fick vara slut med utpressningen. Paschan av Tripoli förklarade krig genom att låta såga ned flaggstången vid det amerikanska konsulatet och kräva 225 000 dollar av USA för fängslade amerikaner, en gigantisk summa för ett land där de totala federala utgifterna uppgick till 10 miljoner dollar.
Jefferson skred till verket. Den nybildade amerikanska flottan – och den nybildade marinkåren – sattes in i Medelhavet och utkämpade 1801–1805 det första så kallade barbareskkriget. Det är förvisso en drabbning i marginalerna, men den är fylld av symbolik för USA.
Trioplitanerna beslagtog det amerikanska örlogsfartyget Philadelphia som de sedan utnyttjade som kanonbatteri, men i en vågad raid stormades och förstördes skeppet 1804 av amerikanska soldater under ledning av Stephen Decatur, sedan dess en av USA:s mest omsusade krigshjältar.
Året därpå ledde en liten grupp marinkårssoldater en ihoprafsad skara med 500 legoknektar genom öknen mot Tripoli och den befästa staden Derna. De intog Derna, där den amerikanska flaggan för första gången hissades efter en militär seger i ett annat land. En markering så god som någon av att världen hade fått en ny och oförvägen stormakt att förhålla sig till.
Därav inledningen på marinkårens berömda hymn:
From the Halls of Montezuma,
to the shores of Tripoli.
We fight our country’s battles,
in the air, on land, and sea.
Pressad av en flottblockad och amerikanska framgångar gick paschan med på ett fördrag som innebar att amerikanska fångar frigavs. Men snart återupptogs pirattrafiken, vilket tvingade in USA i det andra barbareskkriget 1815.
I det första kriget mot sjörövarna hade USA två europeiska allierade: Sicilien – och Sverige.
Den svenske kungen Gustav IV Adolf, som sedan blev avsatt 1809, ställde sig på USA:s sida och skickade en örlogseskader till Medelhavet under befäl av den erfarne konteramiralen Rudolf Cederström, bördig från Landskrona.
Svenskarna hjälpte amerikanerna att blockera Tripolis hamn, men drog sig tillbaka 1802 när ett avtal ingåtts med paschan. Ett hundratal svenska sjömän släpptes. Sverige hade fått vad Sverige ­ville ha. Men Sverige hade också blivit lurat, ­eftersom piratattackerna fortsatte.
Genom det andra barbareskkriget, då Alger kapitulerade, befriades USA från tributbetalningar och amerikanska skepp garanterades rörelsefrihet. Sverige ­måste emellertid fortsätta betala fram till 1840-talet.
Ibland kostar det att smita undan.
Nu, mer än tvåhundra år senare, har USA börjat vinka farväl till Europa och vårt närområde. I just Libyen. Och när denna cirkel sluts är Sverige återigen med på ett hörn. Lite tveksamt och med riskminimerande restriktioner, förstås. Endast spaning. Inga anfall.
Historia skrivs i Libyen. Och som Mark Twain konstaterade:
Den upprepar sig inte, men den rimmar.
MER ATT LÄSA: Amnesty International Report 2011. The State of the World’s Human Rights (Amnesty International). Jefferson and His Time. Volume Four/Volume Five (Little Brown and Company) av Dumas Malone. www.usni.org.
Gå till toppen