Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Dramatiken var hela hans liv

Bo Widerberg. Arbetarsonen från Malmö som revolutionerade svensk film. Fullblodsexcentrikern som gav upphov till massor av rubriker och skrönor. Visst har det skrivits biografier om honom? Nix, inte förrän nu, fjorton år efter hans död. Vi har pratat med författaren Mårten Blomkvist.

Bo Wideberg. Här tillsammans med skådespelerskan Anita Ekberg.Bild: Arkivbild: Sydsvenskan
Det går många historier kring Bo Widerberg i filmbranschen. En av dem handlar om fotbollskomedin ”Fimpen” (1974). I vanlig ordning när det gällde regissören hade filmningen varit rörig. Planering var inget för Bo Widerberg, han bytte gärna inspelningsplats i sista stund vilket drev medarbetare till både vansinne och utmattning. När ljudet skulle mixas pressade han teknikerna att göra om och göra om; en av dem fick föras akut till sjukhus för hjärtbesvär. Själv sov han nästan ingenting.
När ridån hissades på premiären i Stockholm var ljudet fortfarande inte färdigt. ”Fimpen” kördes igång ändå, medan man arbetade febrilt på de sista scenerna i studion i Solna. Filmrullarna fraktades sedan i hög fart av motorcykelpoliser till maskinrummet på biografen.
När filmen började var alltså slutet på filmen ännu inte färdigt. Men allting klaffade; publiken märkte ingenting.
Under arbetet med biografin ”Höggradigt jävla excentrisk” förvånades filmjournalisten Mårten Blomkvist av att de flesta skrönor han hört om Bo Widerberg visade sig stämma. Som den om ”Fimpen”. Som den om att Keve Hjelm verkligen var berusad när han gestaltade den alkoholiserade fadern i ”Kvarteret Korpen” (1963).
– Det där med kaoset var en av de mest intressanta grejerna att upptäcka. Att han behövde kaoset för att kunna arbeta. Han behövde få sin inspiration i stunden. Kände han sig för säker och trygg tyckte han att det var tråkigt.
Nej, tråkig var inte Bo Widerberg. Det var därför han kunde entusiasmera människor att arbeta häcken av sig. Mårten Blomkvist har själv upplevt det på nära håll. Sedan slutet av 1970-talet har han varit tillsammans med Bos dotter Nina och träffade regissören många gånger, ända till hans död 1997.
– Han var väldigt rolig och charmig. Det skulle inte vara tråkigt när man var med Bo Widerberg och han ville inte ha tråkigt själv. Men man fick se upp eftersom han genomdrev sin vilja och sina planer. Jag skulle aldrig ha fått för mig att rådfråga honom om jag hade bekymmer med något, som pengar. Han var sig själv närmast.
Bo Widerberg hade lite förståelse för uppretade filmarbetare som protesterade mot inspelningsförhållandena. Men även sina närmaste kunde han behandla med isande trolöshet. Äktenskapen, uppbrotten och älskarinnorna var många. Privatlivet var tidvis lika kaotiskt som filminspelningarna. Förklaringen? Bo Widerberg led av bipolär sjukdom, menar Mårten Blomkvist. Oftast var han ”upp”, särskilt under regisserandet gick han in i ett maniskt tillstånd.
– Jag vet inte om han någonsin fick diagnosen bipolär av en läkare. Men det var så alla i hans närmaste omgivning uppfattade honom. Många som jag har intervjuat har blivit förvånade när jag nämnt det. Visst, hela hans personlighet var lite manisk, men för det mesta var han bara väldigt rolig. Hans energi smittade av sig. Han var så jävla begåvad, kvicktänkt och intelligent. Men ibland slog det över och blev jobbigt.
”Höggradigt jävla excentrisk” – titeln är hämtad från ett citat ur boken där Leif GW Persson beskriver Widerberg – började Mårten Blomkvist skriva på 2001. Han har intervjuat närmare hundra personer, däribland även ”fiender” som Harry Schein, Jörn Donner och Ingmar Bergman.
Bo Widerberg älskades av skådespelarna, och det finns det gott om vittnesmål om i boken. Hos honom gjorde Thommy Berggren, Keve Hjelm, Tomas von Brömssen och Carl-Gustaf Lindstedt sina kanske finaste insatser. Men han var ofta indragen i bråk och konflikter med filmbyråkrater och producenter – och gick gärna ut i pres­sen och skällde, allra helst på Bergman som han tyckte hade ett för stort inflytande över svensk filmproduktion.
Konflikt var livsluft för honom. Men det innebar också att han brände många broar. Det är en av förklaringarna till att han gjorde få filmer de sista tjugo åren och att det aldrig blev någon Hollywoodkarriär efter succén i Cannes med ”Elvira Madigan” (1967).
– Han hade väldigt lite impulskontroll. Tyckte han att en filmbolagschef var korkad kunde han inte låta bli att driva med honom, även om han gick miste om miljoner till nästa film. Många gånger när jag läst om bråken har jag nästan blivit trött och tänkt: men för helvete måste du bråka om det här också. Som att kalla Harry Schein för ”fascist” i en debattartikel. Var han förbannad sket han i alla konsekvenser. Det är nästan beundransvärt.
Kaxigheten fanns där redan före filmkarriären. Bo Widerberg, född 1930, växte upp på Skanörsgatan nära Folkets park i Malmö. Det fanns ett bohemiskt och excentriskt drag hos föräldrarna Arvid och Greta, trots att de var vanliga arbetare med knaper ekonomi. Man unnade sig gärna lyxig mat, som rysk kaviar. När Arvid lyckades skrapa ihop pengar till en bil drabbades han av svåra samvetskval. Han ville ju hellre köpa en apa. Det blev en bil till slut. Att njuta av livet – att leva för stunden och ta för sig av erotik, mat och musik – trots att man är underprivilegierad kom också att bli ett huvudtema i Bo Widerbergs filmer. Hans arbetarklasskildringar är mer en hyllning till livet än inlägg i en politisk debatt.
Den unge Bo Widerberg var en opraktisk drömmare, som mest hängde på Malmö stadsbibliotek och drömde om att bli författare, ivrigt stöttad av mamma Greta. Självförtroendet var det inget fel på. 1951, 21 år gammal, åkte han till Stockholm och besökte BLM, dåtidens viktigaste litterära tidskrift.
– Han, en debutant, stegar in på redaktionen med sitt manus och säger: ”Läs den här novellen NU. Du får den inte annars för jag ska åka tillbaka till Malmö.” Den kaxigheten är mycket imponerande och speciell. Roy Andersson, som arbetade som regiassistent åt Bo, har beskrivit honom träffande: ”Han var inte rädd för att begära vad som helst.”
Novellen antogs och var inledningen på en tioårig författarkarriär. Fram till 1959 skrev Bo Widerberg fyra romaner och två novellsamlingar. Han skrev också reportage för Sydsvenskan, något som uppmärksammades av SVT i Malmö, som erbjöd honom att skriva manus till en kortfilm. Den trettio minuter långa ”Pojken och draken” (1961), med Jan Troell som fotograf, fick Bo Widerberg att inse att han borde göra film. Varför vara en i raden av svenska arbetarförfattare när det var läge att revolutionera svensk filmkonst? Utomlands hade en generation av unga filmare ställt filmbranschen på huvudet. Nya vågen i Frankrike, Free Cinema i Storbritannien och independentfilmare som John Cassavetes i USA hade gjort uppror mot artificiella studiomiljöer och börjat filma utomhus och i verkliga miljöer.
I en artikelserie i Expressen dömde Bo Widerberg ut svensk film som knarrig och stel. Den speglade inte samhället utan endast ”ett antal populära aktörers gradvisa åldrande”. Bergman kallades för ”vår dalahäst mot världen”.
Med sin första långfilm, Malmöskildringen ”Barnvagnen” (1963), visade Bo Widerberg att den franska vågen kunde importeras till den svenska ankdammen. Redan samma år släpptes ”Kvarteret Korpen”, av många ansedd som den bästa svenska filmen någonsin.
– ”Barnvagnen” var en sensation. Att det gick att göra sådan film i Sverige. Bo hade en fantastisk tävlingsinstinkt, och tänkte stort på ett sätt som var ovanligt då. Han skulle ut i världen med sina filmer. Inför ”Mannen på taket” sa han ”nu ska vi knäcka Gene Hackman i ’French Connection’”.
Fram till just ”Mannen på taket” (1976) hade Widerberg flyt och levererade en rad svenska filmklassiker. 1967 kom det internationella genombrottet med ”Elvira Madigan”, en film som väckte sensation inte minst för Jörgen Perssons banbrytande färgfoto. Även ”Ådalen 31” (1969) gick bra utomlands.
Men efter braksuccén ”Mannen på taket” fick Bo Widerberg allt svårare att finansiera sina filmer. Inte minst de många bråken och turerna kring den tyskproducerade ”Victoria” gav honom en pariastämpel i branschen. Det är en mustig historia, skildrad i boken, med bland annat en fiasko­visning i Cannes 1979 och försök att stjäla filmkopior från Berlin (Widerberg stoppades på flygplatsen av den västtyska polisen). Därefter blev det bara ytterligare tre filmer, bland annat ”Lust och fägring stor” (1995) där regissören återvände till barndomskvarteren i Malmö.
Skulle en excentriker som Bo Widerberg fungera i dagens svenska filmklimat? Knappt, menar Blomkvist. Det var annorlunda förr; Widerberg tilläts i början av karriären göra film utan budget och producent. Han filmade tills han var klar. På 70-talet blev allt hårdare styrt och det fungerade inte att ha en sådan kaotisk kreatör. Jörn Donner, då chef för Svenska Filminstitutet, skrev till exempel i ett brev: ”Vi vill inte ha Bo Widerberg inom väggarna för detta hus.”
– Han gick över budget och det blev förseningar. Och det eskalerade. Han fick rykte om sig att vara svår att samarbeta med. Producenter kunde inte styra honom och var nog rädda för att det skulle komma utspel från honom i tidningarna efteråt. Donner, till exempel, hjälpte honom med ”Victoria” och blev sedan utskälld av Bo i pressen.
Vad är det i dina ögon som gör Bo Widerberg till en sådan viktig filmare?
– Han bröt mot gamla traditioner. Kombinationen av det sensuella och det realistiska är unikt för honom. Bo kunde göra filmer om klasskamp som också hade en poesi och en lyster. Ett liv. Särskilt ”Ådalen 31”. Det är en vacker upplevelse som blandar in det första samlaget och ett möte med impressionistiska konstnärer, men ändå slutar berättelsen med att fem dör. Det var väldigt mycket Bo. Filmkritikern Mauritz Edström skrev att han ur ”gråheten kunde slå fram en lika sensuell som klarvaken poesi”.

Fakta

Mårten Blomkvists nyutkomna biografi ”Höggradigt jävla excentrisk” (Norstedts förlag) finns ute i bokhandlarna.
I somras lades avhandlingen ”Bo Widerbergs tv-teater” (Sekel förlag) fram av Niklas Persson Webjörn vid Göteborgs universitet.
Gå till toppen