Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Opinion

”Vården måste hantera verkligheten”

Det är inte fel av vården att ge flickor som lever med krav på att vara oskulder på brölloppsnatten rådet att sticka sig själva i underlivet. Det skriver Sara Johnsdotter, ­docent i medicinsk antropologi vid Hälsa och samhälle på Malmö högskola.

För en del flickor är blodfläckar på lakanen efter bröllopsnatten ett krav.
Hur mycket ska politisk förändringsvilja få kosta enskilda individer?
I en TT-artikel (23.8) ifrågasätts rådet till flickor att sticka sig i underlivet vid första samlaget om de känner rädsla för att inte blöda som förväntat. Rådet kommer från Enheten för sexuell hälsa på Karolinska sjukhuset och är ett försök att hantera att ett ökande antal flickor i Sverige söker sig till vården med oro för att inte blöda på bröllopsnatten. En liten del av dessa flickor upplever att deras liv står på spel.
I TT-artikeln uttalar sig främst gynekologer om att rådet är ”konstigt”, ”inte förenligt med principen om mänskliga rättigheter i ett demokratiskt samhälle”, att det ”strider mot kvinnans rätt till sin egen kropp och sexualitet” och att det är ”ett råd som går ut på att flickor ska skada sig själva”. Sydsvenskans ledarsida kommenterar nyheten (24.8) under rubriken ”Ruskigt råd”.
Vi önskar alla det perfekta samhälle där alla individer omfattas av de friheter och den kroppsliga och sexuella integritet som de mänskliga rättigheterna föreskriver. Men i väntan på att ett sådant samhälle förverkligas finns yrkesverksamma som ska hantera den verklighet som finns just nu. Både vårdgivare och patienter, i det här fallet de flickor som upplever oro och hot utifrån en oskuldsproblematik, behöver handlingsalternativ för att kunna resonera sig fram till den bästa lösningen för den enskilda individen. Detta ligger i linje med hälso- och sjukvårdslagen som förespråkar att vård och behandling så långt det är möjligt ska utformas och genomföras i samråd med patienten.
De unga kvinnor som söker sig till vården förväntar sig inte att bli brickor i ett politiskt spel, utan hoppas på respekt och förståelse i en svår livssituation. I vissa grupper är föreställningen om blödning vid första samlaget stark och en angelägenhet som angår fler än bara det par som ingår äktenskap. En del unga kvinnor upplever denna situation som extremt hotfull. Detta kan ha en förödande effekt på deras psykosociala hälsa och hoten kan, om de omsätts till praktik, också få kroppsliga följder, i vissa fall med risk för livet.
Jagstärkande samtals­terapi och sondering av den unga kvinnans sociala nätverk för att undersöka var hon kan få stöd av en anhörig har visat sig framgångsrikt inom ett samlat vårdkoncept (Att möta patienter som söker för oro kring heder och oskuld, Nationellt centrum för kvinnofrid 2011). Men i ett mindre antal fall är desperationen och rädslan så stark hos den enskilda patienten att okonventionella metoder och råd kan vara den enda vägen för att skapa trygghet hos patienten och en känsla av kontroll över en psykologiskt kaotisk livssituation. Att som vårdgivare inte kunna resonera om alternativ av det slaget i enstaka fall är ett svek mot det fåtal unga kvinnor som är svårast utsatta. I praktiken riskerar de att offras på den politiska korrekthetens altare.
Enligt TT säger jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) att svensk sjukvård inte ska ”ägna sig åt att upprätthålla myter” och att utgångspunkten ska vara att de flesta flickor inte blöder vid det första samlaget. Ett långsiktigt arbete med att skingra myter – som att en mödomshinna ska spricka och lämna blod hos varje flicka som samlagsdebuterar – pågår redan inom vården i mötet med individer och i samhällets sex- och samlevnadsupplysning.
Sabuni, och andra med henne, tycks ha svårt att se skillnad på långsiktig opinionsbildning och bemötande i en akut vård­situation. Det är helt enkelt cyniskt att bedriva politik i vårdens undersökningsrum med enskilda kvinnors hälsa och liv som insats.
Gå till toppen