Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Indiens bekanta ansikten

Delhis vackraste händer

Author: Mikael Bergstrand. Publisher: Norstedts.
Indisk svensköversatt litteratur har under de senaste decennierna omfattat några litterära guldklimpar: "Midnattsbarnen" av Salman Rushdie 1980. "En ömtålig balans" av Rohinton Mistry 1995. "De Små Tingens Gud" av Arundhati Roy 1997. "Den vita tigern" av Aravind Adiga 2008. Dessa är inte bara vindlande bra romaner utan ger på samma gång en rättvis glimt av det märkliga, mäktiga Indien.
En man utklädd till den hinduiska guden Shakti, som är den kvinnliga manifestationen av Shiva.Bild: Foto: Panil Kumar
Indiska biblioteket, ett samarbete mellan tidskriften Karavan, Sida och svensk-indiska översättningsprojektet, har översatt ytterligare många läsvärda indiska texter.
Vill man ha handfast information om det här gigantiska landet i öst finns många svenska reseguider. Per J Andersson har skrivit de bästa.
Sedan finns det ett par svenska titlar som ligger någonstans mittemellan turisthandboken och romanen, som Zac O´Yeahs "Guru! En resa i underlandet" från 2004.
Nu gör journalisten och kriminalromanförfattaren Mikael Bergstrand anspråk på att skriva "en lika rolig som drabbande bok om hur det överrumplade mötet med Indien ... tvingar en medelålders man att omvärdera sig själv”. Förutsättningarna för att denna baksidestext ska uppfyllas finns. Bergstrand har ett förflutet som journalist på Sydsvenskan och kriminalromanförfattare, och kan berätta en story. Han har dessutom bott i New Delhi och kan sitt ämne. Kanske är "Delhis vackraste händer" lite rolig emellanåt, men någon ”drabbande” bok är den inte.
Göran Borg är i början av boken en svensk medelålders lönnfet looser. Han har fått sparken från sitt jobb på en kommunikationsbyrå när bästa vännen Erik övertalar honom att resa med på en charterresa till den gyllene triangeln Delhi-Jaipur-Agra. Göran Borg tackar tveksamt ja men fastnar redan på hotellet i New Delhi, kraftigt matförgiftad. Eriks indiska vän Yogendra Singh Thakur, Yogi kallad, kommer till undsättning och blir sedan reiseleiter på Görans inre och yttre resa. Under det år som handlingen utspelar sig förvandlas Göran Borg från blek och sladdrig till solbränt sexpack. Från ratad soffpotatis till en attraktiv man som fångar Indiens vackraste kvinna. Från arbetslös skribent till efterfrågad stjärnreporter.
Det är ingen långtråkig resa. Men allt är så förutsägbart, så fritt från överraskningar, så formulär-ett-A. Indien är smutsigt, indierna är opålitliga men lyckliga, många är fattiga och utslagna (Göran förbarmar sig – förstås – över en utstött kastlös), korruptionen är omfattande (Göran avslöjar – förstås – några stora affärsmän som skor sig på barnarbete), Indien luktar illa och indierna har ett alldeles särskilt sätt att förhålla sig till sanningen.
Människorna i "Delhis vackraste händer" är lika ytliga som den kommunikationsbransch Göran Borg kommer från. Språket traskar obekymrat på, utan åthävor men också utan någon särskild personlighet.
Men Bergstrand kan berätta. Boken fungerar fint som ett tidsfördriv mellan Arlanda och Indira Gandhi International Airport om man inte har anspråk på fördjupning och tankemotstånd vill säga. Den är trevlig. Trivsam. Den blir säkert pocket vad det lider. Kanske en film regisserad av Hannes Holm eller Måns Herngren.
Hör ni hur jag suckar när jag skriver meningarna här ovanför? Och ni undrar förstås om jag inte har något lite mer positivt att säga om boken, inte minst om jag nu förutspår att den kommer att läsas av många, kanske av dig (och vem har lust att stoppas in i facket okritisk-läsare-som-nöjer-sig-med-medioker-litteratur)? Jo. Det finns en sak, eller rättare sagt en man som gör att tiden man lägger ned på att läsa Delhis vackraste händer ändå inte är bortkastad. Det är Yogi Göran Borgs räddare i nöden. Yogi är en charmfull, färgstark, varm, tjock liten herre i sina bästa år. Han är levande till skillnad från berättelsens övriga pappfigurer. Yogi talar ofta med utropstecken och liknar faktiskt Kadir i Jonas Hassen Khemiris fina roman "Montecore en unik tiger". Han har ett oändligt tålamod med torrbollen Göran Borg och ett hjärta av guld. Han rätar upp berättelsen när klyschorna blir för många, han förgyller texten. Yogendra Singh Thakur, honom vill jag gärna träffa igen.
Anneli Rogeman är VD för Kooperation utan gränser och Vi-skogen, tidigare chefredaktör för tidningen Vi.
Gå till toppen