På håll kan man tro att det ligger en tegelsten på ett av borden i Café Rasoir i Malmö. För över trettio år sedan hade författarna Maj Sjöwall och Per Wahlöö ihjäl direktör Viktor Palmgren någonstans här i lokalerna, varpå de lät mördaren försvinna ut genom ett av fönstren.
Martin Beck skickades in. Och vi vet hur det har gått för den svenska kriminallitteraturen sedan dess.
Michael Tappers avhandling – det är alltså den som ser ut som en tegelsten – är inget kvarlämnat mordvapen. Men väl ett tillhygge i form av 860 sidor kritisk djupdykning i den svenska kriminalromanen och dess filmer.
”Snuten i skymningslandet – Svenska polisberättelse i roman och film 1965-2010”, heter den.
– Det här är en svensk historia sedd genom polisromaner och polisfilmer, säger Michael Tapper, som i helgen disputerade vid Lunds universitet.
Michael Tapper, som också är filmkritiker i Sydsvenskan, menar att den svenska kriminallitteraturen med sin stora läsekrets är med och formar bilden av Sverige och det svenska samhället, och i slutändan även politiska beslut.
– I de här romanerna och filmerna finns många katastrofscenarion om Sverige. Och den underliggande känslan i dem är att det är något som politiken inte kan göra något åt, att kriminaliteten ligger bortom all reformering. Det är märkligt att den här myten om en abstrakt, ond brottslighet som vi alla ska vara skiträdda för, lever kvar.
En seglivad västerländsk myt om den vita övermänniskan som ensam står upp mot barbariet ligger som grund, menar Tapper, och pekar framför allt på Henning Mankells och Sjöwall-Wahlöös böcker.
– De som har tjänat på den här bilden är högerpopulistiska politiker som lever på sådana enkla skräckscenarion.
Leif GW Persson och Jan Guillou, men framför allt Börge Hellström och Anders Roslund, har delvis ett annat perspektiv där hotet snarare kommer inifrån. Från poliskåren själv till exempel.
Det de har gemensamt är ambitionen om att skriva något utöver spännande underhållning.
– Jag menar att det här är debattinlägg, med mycket speciella avsikter, säger Michael Tapper.
Förutom Maj Sjöwall är det idel män i Tappers avhandling, något han försvarar så här:
– Manlighet och nationalitet är sammanflätade i motståndet mot barbariet, och kvinnan kan aldrig vara representant för nationen. Medelålders vita män är normen. Så fort en kvinna kommer in är de aldrig representant för normaliteten, utan enbart som en representant för sig själva.
Det är en pol
emisk avhandling du
har skrivit.
– Jag har inga speciella avsikter. Den utmynnar inte i något mer än att det är väldigt farligt att odla den här typen av hotbilder. De skapar en svartvit bild där gott står mot ont, och där vi står mot dem.
Är du trött på krimi
nallitteratur nu?
– Nej! Jag har alltid läst kriminallitteratur. Och jag hade väldigt kul när jag skrev avhandlingen.
Ålder: 52 år.
Bor: Torna Hällestad.
Familj: Fru och två söner, 12 och 16 år.
Aktuell: Blev i helgen doktor i filmvetenskap med avhandlingen ”Snuten i
skymningslandet” om svenska polisromaner och polisfilmer. Släpper samtidigt
en biografi om Clint Eastwood.
Man.
Ensam.
Röker.
Fet på amerikansk imperialistisk skräpmat.
Lever i samhällets marginaler.
Oroväckande lik Anders Behring Breivik.
Taxidriver-typ utan eget liv.
Framstår som störd, innan man inser att han har rätt.