Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Röster från tortyrkammaren

Tango och tortyr
Ur ”Tango och tortyr”.
Av: America Vera Zavala.
Regi: Jonas Jarl.
Komposition: Erik Hjärpe.
Koreografi: Ofelia Jarl Ortega.
Kostym: Emma Bengtsson.
Medverkande: Lena Peréz Catalàn, Ofelia Jarl Ortega, Imelda Cruz Linde, Erik Hjärpe, Juanjo Passo.
Södra Communityteatern, Moriska Paviljongen, Malmö 11.9
Hur lång tid tar det innan 11 september kan nämnas igen, som ett datum vilket som och inte som dagen när allting vände? Hur många år tar det innan världen glömmer de brinnande tvillingtornen eller för den delen – bilderna från militärkuppens Chile där hundratusentals torterades och många miste livet, då och under de sjutton åren av diktatur som skulle följa.
38 år har gått sedan maktövertagandet, på dagen, när nystartade Södra Communityteatern begrundar just minnets mekanismer i sin första föreställning på Moriska Paviljongen. Med utgångspunkt i sina egna frågor kring faderns flykt efter kuppen har debattören och författaren America Vera Zavala återvänt och intervjuat tortyrens offer.
Materialet hade räckt till ett liv av pjäser, skriver hon i programbladet och det stämmer säkert. Den aktuella gestaltningen är bara 50 minuter kort och det är just kort, med tanke på hur många trådar man nystar i. Dans varvas med sång och tal i ett collage av röster och rop och inte minst musiken, nyskriven av Erik Hjärpe, är central i föreställningen.
För koreografin står dansaren Ofelia Jarl Ortega som själv medverkar på scenen tillsammans med Lena Peréz Catalàn och Imelda Cruz Linde. Skickligt glider de tre ut och in ur de många rollerna och samtidigt som mångfalden är en faktor i sig – inte en, inte hundra utan hundratusentals drabbade – önskar jag att Zavala just för formatets skull hade koncentrerat sig på en enda historia.
Som den om flickan Alicia, dotter till en mor som försvinner och så småningom själv mor till en dotter. Historien tenderar att drunkna i föreställningens lapptäcke av starka bilder och det är synd. Dramatiseringen hade behövt stramas åt och lyftas, men sångerna bär hela vägen fram; spröda röster från tortyrkammarens mörker, till synes omöjliga att glömma.
Gå till toppen