Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Låst land

Ingvar Kamprads skugga vilar över Elisabeth Åsbrinks porträtt av ett stängt Sverige.

Och i Wienerwald står träden kvar

Author: Elisabeth Åsbrink. Publisher: Natur & Kultur.
Den 6 mars 1939 samlas Lunds läkarstudenter i AF-borgen för att rösta emot förslaget att ge tio judiska läkare en fristad i Sverige. Läkarna skulle ta jobb från svenskar och vara ”raspolitiskt fördärvsbringande”.
En kväll i slutet av 90-talet samlade man samma män i samma borg. Det var mycket ”vi förstod inte”, och jag minns att alla var så gamla att de såg ut som vålnader som kunde försvinna när som helst. Ändå spelade det roll att de satt där som ännu levande länkar till den rasism som institutionaliserades i Sverige redan före kriget. De hade Uppsalastudenterna och läkarkåren med sig, och deras argument kom, som Elisabeth Åsbrink skriver, att påverka riksdagens debatter om invandringspolitik.
Överallt dessa stängda dörrar. Landet får inte överansträngas av invandring, menade Per Albin Hansson. ”Jag känner mig inte tilltalad av utsikten att få vår jordbruksbefolkning uppblandad med en ras som kanske är mycket fjärmad från vår egen”, sa Högerns Karl Magnusson i riksdagen, och fick medhåll av sitt parti och Bondeförbundets män men motstånd av socialdemokrater och folkpartister. Den restriktiva linjen segrade.
Nu visar Elisabeth Åsbrink – det är nyheten i hennes bok – att till och med den räddningsinsats för judiska barn som Sverige satte i verket präglades av antisemitiska idéer.
”Och i Wienerwald står träden kvar” är en bok om alla dörrar Sverige stängde för flyktingar före och under kriget, berättad genom ett av de få undantagen. Ett dokument över landet som har en historia av att säga nej. Ja, precis så illa är det. Det är den sortens reportage som får läsaren att låta indignerad på rösten långt efteråt.
Otto Ullman var ett av de hundra utvalda ”välartade” barn som fick komma in i Sverige på villkor uppställda av Svenska Israelmissionen i allians med regering, ärkebiskop och Socialstyrelsen.
Han kom 1939 från Wien, blev dräng i Småland på Ingvar Kamprads familjegård, nära vän med Ingvar och tids nog Ikeaarbetare. Men det skulle ta sjutton år innan han fick bli svensk medborgare. Före avfärd döptes han till kristen och föräldrarna intygade att de aldrig skulle komma efter, mer än för att hämta sitt barn och bege sig någon annanstans.
Nazismen provocerade den svenske ärkebiskopen och missionspastorerna djupt, naturligtvis på grund av förtrycket de såg under sina resor, men också på grund av hur Blut und Boden-idealen raserade kristendomens tro på omvändelse. I en nazistisk värld kunde ingen längre döpas bort från sin judiskhet. Redan 1934 reste den svenske ärkebiskopen till Hitler för att försöka övertala honom att lägga ned raslagarna. Missionspastorn Birger Pernow ville rädda så många som han kunde från undergången, men han ville också rädda judar från fel tro till den rätta. Det tyckte Socialstyrelsen och den utrikespolitiska ledningen var helt i sin ordning.
Elisabeth Åsbrink tittar på det europeiska trettiotalet genom olika prismor: sina egna judiska rötter i London och Budapest, Otto Ullmans dotter som ger henne en Ikeabox med Ottos brev från föräldrarna, Ingvar Kamprads uppväxt, farmor Kamprads beslut att emigrera från Böhmen till Småland på 1800-talet. Och så klipp till Ikeas huvudkontor i Älmhult 2010.
Innan man hinner undra hur dessa skärvor ska kunna fogas ihop på ett inte alltför knöligt sätt har huvudstoryn, ett skillingtryck om Ottos livs­öde i ordets mest positiva bemärkelse, gripit en.
Det är ett lyckat skolexempel på hur sagan om ett livsöde kan belysa en struktur och hur en struktur kan förklaras genom ett livsöde.
Åsbrink drar upp brev efter brev i datumordning ur Ikeaboxen. Ett efter ett visar de hur snaran dras åt runt föräldrarna i Wien. Men breven Otto skickade till föräldrarna är försvunna, och ”ekot efter hans brev blir mitt arbetsmaterial”, skriver hon. Det blir en text fylld av många ”kanske”, ett pris jag som läsare gärna betalar för att Åsbrink undviker att fylla i hålen i Ottos liv med fejkbiografisk dikt.
Samtidigt blir föräldrarnas brev stummare för varje år. Det repetitiva i breven är plågsam läsning, det är en sådan enveten förnekelse. Och just när man som läsare känner ”inte ännu ett likadant brev” inser man att det finns väl inget effektivare sätt att gestalta förnekelse på.
Ingvar Kamprad faller, vad marknadsföringen av boken än pekat på, mest som en skugga över berättelsen.
Det bästa med Åsbrinks bok är den komplexa bild av det stängda Sverige hon skriver fram, runt om kändisnazisten och hans taffliga avböner. (I Åsbrinks intervjuer talar Kamprad som en korsning av Ian Wachtmeister och ett samtida nättroll).
Snabbt efter Anschluss i Österrike införde Sverige visumtvång för österrikiska medborgare. Och sedan, som sek­reteraren Erik Drougge på utlänningsbyrån i Stockholm skrev till konsuln i Wien hösten 1938, väntar man bara på att den ”värsta stormen ska bedarra sedan en serie avslagsbeslut hunnit bli mera allmänt kända”. Åk inte till Sverige, det är ett land som säger nej.
1941, två år efter studentmötena i Lund och Uppsala, fick 86 procent av de ickejudiska sökande komma in i Sverige, av de judiska 38 procent. Det var inte fler än tusen judar som ens ansökte.
Gå till toppen