Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Fotboll

”Din son ska dö, skrev någon i ett sms”

För 19-åringens familj förändrades hela livet när
han sprang in på planen och förstörde fotbollsfesten.

När matchen avbryts slår Gunnar uppgivet ihop sin dator, där han följt spelet. Han har sett det alla andra också sett, att en person från ståplats tagit sig in på fotbollsplanen och knuffat målvakten.
Så fruktansvärt, tänker han, och går ut i trädgården.
Det är där han är när hans fru kallar in honom. Hon har haft en bra dag, är uppsluppen efter att ha sprungit Blodomloppet.
– Nu var hon likblek i ansiktet. Jag förstod att något allvarligt hade hänt, säger han.
Det är snart dags för det rättsliga efterspelet till det som familjen kallar för ”tragedin”. Yngste sonen tog sig den 24 maj i år in på planen och knuffade till HIF:s målvakt på arenan i Malmö under derbyt med MFF. Strax innan hade ett knallskott landat intill målvakten, något som sonen också åtalats för. Matchen avbröts och i efterspelet tilldömdes HIF tre poäng medan MFF dömdes att betala 150 000 kronor i böter.
Familjen har valt att inte ha sina vanliga namn i tidningen. De använder istället sina andranamn. Jag träffar dem i deras radhus i Malmö där pappa Gunnar och mamma Susanne bor med sönerna John, 19, och Robin, 21. Det var här familjen barrikaderade sig, dagarna efter händelsen.
– När min man kom in från trädgården sa jag att det var John som tagit sig in på planen. Och att en journalist just ringt för att få en kommentar. Sen försökte jag nå Robin, säger Susanne.
Storebror Robin svarar inte på ringsignalerna. Susanne skickar ett sms: ”Vi vet vad som hänt. Var är du?” Svaret kommer direkt. Robin är i en taxi, på väg hem. Liksom 24 000 andra har han varit på arenan för den stora fotbollsfesten, med höga förväntningar om en spännande match. Liksom de andra ser han plötsligt en person ta sig in på plan. Han säger att chocken slår hårt i honom när han inser att det är hans bror.
– Det var som om jag stod vid sidan om mig själv och såg det hända. Jag tänkte att detta kan inte vara verkligt, säger han.
När Robin kommer hem är han skitförbannad. Han går fram och tillbaka i huset och skriker flera gånger: ”Vad fan har han gjort, vad fan har han gjort?” Eftersom Robin själv lever mycket för fotbollen förstår han omedelbart vidden av det hans lillebror gjort. Att han trampat på så många människors heliga kärlek till fotbollen. Han förstår att den förstörda festen kommer att drabba dem alla. Hårt.

Ungefär samtidigt transporteras John i polisbil till Davidshallstorg, där han sätts i en cell. Minnesbilderna är bristfälliga på grund av allt för mycket alkohol, säger han. Han minns inte att han blivit nedbrottad på planen när poliserna och väktarna nått fram till honom, eller ens om det gjorde ont. Han minns inte transporten till polishuset. Han minns vagt förhöret, som är kort, och att han därefter får skjuts hem.
När polisbilen stannar utanför hans hem lyses natten upp i plötsligt ljus. John förstår inte att det är fotoblixtar. Men det gör hans pappa. I timmar har fotografer och reportrar hängt utanför huset, kikat in, cirkulerat runt tomten, knackat på och oavbrutet ringt på telefonerna.
Nu öppnar Gunnar ytterdörren, och drar hastigt in sin son i hallen.
Det är midnatt denna tisdag och familjen är åter samlad.
– Det första jag sa var förlåt, säger John.
Föräldrarna ser att han är så berusad att de tycker att han får sova ruset av sig till nästa dag, Att prata är meningslöst i stunden. När morgonen kommer åker Gunnar och Robin som vanligt till sina jobb. Susanne stannar hemma för att ta hand om John och sig själv. Robin säger att kollegorna på hans jobb redan vet när han kommer, broderns namn har spridits på nätet och i vissa medier. Han har två nära kompisar som han själv pratar med, och chefen. Men när han för femtielfte gången hör om vilken idiot hans bror är på radion, orkar han inte mer och beger sig hemåt.
På Gunnars jobb märks det också att alla vet, säger han, men bara de som står honom nära säger något. En av dem är en sann MFF:are.
– Jag bad om ursäkt för vad min son gjort.
Snart är familjen samlad igen. Deras identitet, med det ovanliga efternamnet, deras adress och personuppgifter har spridits via internet. Telefonerna ringer och plingar oavbrutet. Många främmande röster skriker svordomar och hot. Susanne blir värst utsatt.
– Din son ska dö, skrev någon med stora bokstäver i ett sms.
De stänger sina Facebookkonton och drar ner gardinerna. Utanför huset samlas olika grupperingar. Journalister, säkert tio–femton stycken. Allmänt nyfikna. Kompisar som kommit för att skydda familjen sedan det spridits hot på nätet. Och poliser, för att upprätthålla ordningen.
– Vi blev varnade av goda vänner att vårt hem skulle stormas på onsdagskvällen, klockan sex. Jag ringde polisen och berättade. Sen satt vi här, med skor och jackor på, och en väska packad med kläder för några dagar framåt och allas pass, säger Susanne.
John kan inte förklara varför det blev som det blev, varför han tog sig in på planen och varför han gick på HIF:s målvakt. Men han beskriver miljön och omständigheterna han befinner sig i den dagen. Det är en vanlig skoldag som slutar redan vid ett. John sticker hem och sen till stan för att ladda inför kvällens match.
Han är firmakille, vilket betyder att han är med i en grupp med huliganer, eller risksupportrar som det formellt heter. Ursprungligen är det kärleken till fotbollen och laget som fört dem samman, men hatet har tagit över, vuxit sig större än kärleken och är nu drivkraften. De söker konfrontation med andra, bestämmer träff med motståndarna, till exempel i en skog, för att slåss.
Den här dagen festar John och hans kompisar på en pizzeria som de strategiskt valt. Den ligger utmed motståndarlagets vandring från tåget till arenan. Den här gången, liksom många andra, är polisen på plats för att avstyra slagsmål. Några som muckat gräl placeras i en buss och körs ut ur stan, till Dalby där de släpps av. John är inte en av dem. Han sitter kvar på krogen och blir allt mer berusad. Det är hög stämning, ölen och vrålen flödar, kompisar hetsar och taggar varandra, ramsorna ekar: ”Hata, hata, hata Helsingborg.”
När han och kompisarna en stund senare når arenan söker de ståplats nära motståndarnas mål. Där brukar de stå. I förhör hos polisen säger ett vittne att John är högljudd och aggressiv. En halvtimme in i matchen gör HIF mål. Någon kastar in ett knallskott – John är åtalad för saken men förnekar att det var han – och målvakten Pär Hansson går ner på knä och tar sig för örat.
– Jag blev så arg. Över målet och över att jag tyckte att målvakten filmade. Men vad som egentligen fick mig att göra det jag gjorde? Jag vet faktiskt inte.
Det han och resten av familjen däremot vet, är att händelsen förändrar tillvaron för dem alla. Den första veckan håller de sig i stort sett inne hela tiden. Johns flickvän smyger ut bakvägen när hon ska till skolan och tar samma väg tillbaka med hämtmat till familjen. Turligt nog, säger Susanne, har de just fyllt kylskåpet. När Gunnar, också via husets baksida, ger sig iväg för att hämta ut ett recept ställs han inför en helt ny situation. På apoteket ombeds han att säga sitt namn och sina personuppgifter. Det är en liten lokal, där alla kan höra. Familjens namn är nu känt via medier och nätet. Vid sidan om honom står en man med MFF-tröja och halsduk.
– Jag gick därifrån. Jag klarade faktiskt inte av att säga vårt namn högt, säger Gunnar.
Den första som familjen släpper in i sitt hus är supporterpolisen Henrik Qvist. Då har det gått två dagar.
– Jag åkte dit med utredaren, för att se hur de mådde, jag förstod ju att det var kaos och att de säkert hade många frågor som behövde besvaras.
Henrik Qvist känner till John. Flera gånger har polisen avstyrt slagsmål mellan huligangrupper. John har ofta varit med. Han har gripits tidigare, men inte dömts.
Med facit i hand, säger Henrik Qvist, borde supporterpolisen ha gjort hembesök innan John fyllde 18, för att informera föräldrarna om vad sonen sysslade med.
– Vi gör ofta så, men med John blev det aldrig. Vi bedömde honom inte som så insyltad. Det kan jag ångra idag, säger Henrik Qvist.
I familjens vardagsrum uppmanar han John att lägga alla korten på bordet och berätta för föräldrarna vad han har sysslat med.
Susanne och Gunnar har känt väl till de båda sönernas stora intresse för fotboll och har kört dem till matcher många gånger. De har haft sms-kontakt under matchkvällar och ständigt förmanat om måttlighet när det gäller alkohol. De har gett tider att passa, och haft gemensamma måltider. Ofta har de hämtat hem sönerna sena kvällar.
– Vi kommer inte till ro på natten förrän vi vet att de är hemma, säger Susanne.
Så hur tänker och känner man som förälder, när sådant här ändå händer? När det visar sig att en av sönerna tillhört en huligangruppering, utan att man haft en aning?
– Jag skäms och tar det på mig, funderar mycket över var jag har brustit för att det skulle bli såhär. Jag är också mycket besviken på John, säger Susanne.
– Jag förstår det inte, säger Gunnar. Om jag bara anat. Då hade jag ju följt med på matcherna.
Bland böckerna i vardagsrummet ligger nu flera nya; om läktarkultur och huliganism. Det är många saker föräldrarna förstår idag. Som varför MFF-prylarna – kepsar, halsdukar och tröjor – lämnats hemma när det varit match. Och varför det plötsligt blivit viktigt med särskilda märkeskläder, exempelvis Helly Hansen.
– Vi har ibland sagt att ”hallå, ska du inte ha på dig MFF-halsduken”, när John gett sig av. Och så har vi tyckt att det är lite bra att han tagit på sig varma och rejäla kläder. Nu vet vi ju att det är en dresscode i gruppen, säger Gunnar.
Efter händelsen har familjen känt sig jagad, på flera sätt. Trycket utifrån har varit extremt hårt, journalister och andra skribenter har sökt kommentarer, knackat på hos grannar, ringt mor- och farföräldrar och kompisar. Hatkampanjerna mot John på nätet, bland annat i bloggar och på Facebook, har svämmat över. Men även i vanliga medier, bland politiker och samhällsdebattörer har retoriken skakat om. John och hans huligankompisar har kallats för as, svin, samhällets bottenskikt, mänsklighetens ynkedom, kackerlackor, idioter och fubbickar. Bland annat.
– Man skulle aldrig någonsin säga så om exempelvis ungdomarna i Rosengård, när de ställde till kravaller, smällde knallskott, eldade och hotade räddningstjänsten och polisen. De kallades för ungdomar, och när det blev känt att en polis använt ordet ”apedjävlar” blev det liv. Men när det handlar om huliganer får man tydligen säga vad som helst. Det huliganerna gör är fruktansvärt och vi måste få ett stopp på det. Men det är lika förfärligt att det är accepterat att samhällsröster använder sådana ord, säger Gunnar.
Henrik Qvist är inne på samma linje. Han rycktes själv till en början med i ilskan och frustrationen över den avbrutna matchen och den förstörda fotbollsfesten. Men därefter händer något som får honom att se lite annorlunda på det.
– Tragedin i Norge. Jag tycker som alla andra, att det är för jävligt när hatet och våldet förstör för fotbollen.
– Det är dumt, det kostar pengar och det skadar idrotten. Men vi måste ändå sätta saker i sitt sammanhang och ge det rimliga proportioner. Ingen dog den 24 maj på arenan i Malmö. I Norge mördades 77 personer.
Det har gått fyra månader. John går sällan ut ensam. De första veckorna var någon av föräldrarna ständigt med när han lämnade huset, idag har han oftast kompisar eller flickvännen i sällskap.
Veckan efter händelsen bestämde familjen att Johns student skulle ställas in. Studentmössan och den nyköpta kavajen fick stanna i garderoben. Ett skäl var att journalister tagit reda på när det var utspark. Det skulle drabba de andra som tog studenten, elever och familjer på skolan, om han var där, säger John. Det kändes också fel att ha en stor glad fest, mitt i kaoset.
– Gör man en sån extremt dum sak som jag gjorde, då får man ta konsekvensen.
Han säger att han slutat leva dubbelliv, som han gjorde fram till händelsen i maj. Samtidigt som han skötte skolan och hade en bra relation därhemma, var han huligan. Nuförtiden träffar han mest sin flickvän, ibland kompisar. Huligangänget, som han tidigare umgicks dagligen med, träffar han inte så ofta. Han är portad från alla fotbollsmatcher på elitnivå i två år, och jobbar över när det går, för att få ihop pengar till böter som kan komma.
Han tänker på det som hänt hela tiden. Det är första tanken när han vaknar. Sen maler det: Att inte kunna göra det ogjort. Att så många är besvikna och arga. Att reaktionerna bland en del andra huliganer känns helt sjuka. I vissa kretsar har Johns status höjts, några har till och med hyllat honom.
– De har inte fattat vad en sån här grej kan ställa till.
Och han tänker på rättegången.
– Jag vet inte alls vad som väntar mig. Det är nervöst, säger han.
Också resten av familjen påminns nästan dagligen. Gunnar och Susanne hamnar ständigt i situationer där de måste välja om de ska presentera sig med hela sitt namn, eller inte. Om de ska säga vilka de är, när händelsen kommer på tal. Det är bara en vecka sedan senaste incidenten. I ett sällskap kom Susanne att prata med en man som tog upp saken, och som kommenterade ”tomtenissen” som sprungit in på plan:
– Den här gången sa jag: ”Det var min son.” Mannen som använde uttrycket tomtenisse sa direkt: ”Hördu, förlåt.” Det kändes väldigt skönt.
Gå till toppen