Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Proffsen lyfter banal historia

Text: Heather Hach efter Amanda Brown. Musik och sångtexter: Laurence O’Keefe och Nell Benjamin. Övers: Hugo Carlsson och Henrik Widegren. Regi: Anders Albien. Koreografi: Siân Playsted. Scenografi: Marianne Dillberg och Peter Dillberg. Kapellmästare: Björn Claeson. Kostym: Marianne Lunderquist. I rollerna: Kaisa Hammarlund, Linus Wahlgren, Linda Holmgren, Andreas Lundstedt, Nina Pressing, Jan Malmsjö m fl. Nöjesteatern, Malmö. Premiär 29.9.

LEGALLY BLONDE. Förr sade man att Malmö var operetternas stad. Det var länge sen. Just nu betraktas Malmö som Sveriges musikalstad nummer ett, inte bara i Malmö. Det ges nämligen just nu hela tvenne fullvuxna musikalföreställnngar på stadens scener. Det är då i sin ordning att Malmö opera står för en av genrens obestridliga tungviktare, ”Les Misérables”, medan ”skrattets och glädjens teater”, alltså Nöjesteatern, svarar för det lättviktiga inslaget, Sverigepremiären på ”Legally Blonde”.
Stoffet och stycket är banala. Om man vill vara elak kan man säga att ”Legally Blonde” är ett slags ”American Pie” försedd med Harvardstuk och avsedd för lite äldre, gärna gubbsjuk, publik med sinne för pikant koreo­grafi. Högeligen naiv och egentligen inte mer utmanande än en söndagsskolehistoria, trots det uppsluppet revyaktiga.
Men om stoffet är enkelt är föreställningen desto mer gedigen. Regissören Anders Albiens påhittiga rutin fungerar och översättarfirman Carlsson & Widegren har hittat träffsäkra vändningar. Kvällen rullar fram i rappt tempo i en scenografi av mobila burar, boxar och bänkar och dessutom några klassiska kolonner, som har sin motsvarighet i rollistan. Jag tänker då på Jan Malmsjös sträve juridikprofessor, som bärs av en auktoritet vilken åren inte biter på. Och på det spontana skånska kraftpaketet Nina Pressing, vars hårfrisörsketemperament är lika eldfängt som en normal irländsk kalufs.
Ambitiösa herrar såsom Linus Wahlgren och Andreas Lundstedt i rollerna som de något träaktiga rivalerna om hjältinnans gunst har det inte lätt i det sällskapet. Men just hjältinnan, Kaisa Hammarlund, lyckas finna den rätta kavata tonen för att kunna avancera från aningslös bimbo till intellektuell och intuitiv elitnivå med hedern och utstrålningen i behåll.
Det är mycket koreografi med bensprattel i full fart och en stor och hängiven ensemble (det här måste vara dyrt för Nöjesteatern) på tiljorna.
Intrigen och de psykologiska komplikationerna är det alltså inte mycket bevänt med, det är väl inte heller många som begär sådant. En rad shownummer får räcka. Publiken är ändå med på noterna.
Björn Claeson står för de musikaliska arrangemangen och leder det underjordiska kapellet; med hänsyn till numerären levereras det överraskande skiftningar i klangen. Mången skulle dock önska nerskruvad volym och mindre artificiellt ljud. Håhåjaja. Musiken i sig saknar väl riktiga slagnummer. Man lämnar knappast teatern gnolande på efterhängsna melodier.
Men Nöjesteatern åstadkommer vad den föresatt sig: professionell underhållning.
Kaisa Hammarlund avancerar från bimbo till eliten med hedern i behåll i Legally Blonde.
Gå till toppen