Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Familj

En skarpsinnig språkforskare

Professor Gunilla Florby, Uppsala och Lund, 68 år, har avlidit. Hennes närmaste är livskamraten Erik…

Professor Gunilla Florby, Uppsala och Lund, 68 år, har avlidit. Hennes närmaste är livskamraten Erik Fält, sonen Nils, sonsonen Caspian, systern Solveig med dottern Emma samt tidigare maken Rustan.
Gunilla Florby var född 1943 i Lund och växte upp i Malmö. Efter studier vid Lunds universitet var hon under många år verksam vid Engelska institutionen som docent och sedermera professor i engelsk litteratur innan hon 2002 tillträdde en professur i samma ämne i Göteborg från vilken hon pensionerades 2010.
Gunillas och min bekantskap, som snart övergick i varm vänskap, tog sin början för fyrtio år sedan då vi möttes i doktorandseminariet i engelsk litteratur i Lund. Det som först förenade oss var vårt stora intresse för den engelska renässanslitteraturen och det elastiska, precisa och märgfulla språk den är skriven på.
Gunillas särskilda favorit var den lärde, vresige och något odisciplinerade dramatikern och Homeros­översättaren George Chapman som på ett fantasieggande sätt förkroppsligade renässansens förmåga att sammansmälta då dagsaktuella erfarenheter med idéer och ord hämtade från gamla antika auktorer och ge det till synes utslitna och konventionella ny och oväntad innebörd.
Chapman förblev en livslång följeslagare men efter doktorsavhandlingen kom Gunilla att intensivt intressera sig också för postkolonial litteratur, framför allt i kanadensisk tappning. Bakom detta intresse låg hennes fascination för litteraturens kapacitet att utforska och gestalta nya erfarenheter och identiteter.
Jag har en gång hört en språkforskare definieras som en som vet allt om språket utom hur det används. En sådan forskare var inte Gunilla. Hon uttryckte sig med osviklig elegans och känslighet för vad ord betyder och kan användas till. Som kollega, lärare och handledare var hon samvetsgrann, uppslagsrik och inspirerande och hade ett oändligt tålamod när det gällde att locka mångordiga skribenter att inse vad de egentligen menade. Men ve den som medvetet utmanade henne – hennes replikkonst var magnifik.
Gunilla var i sanning en ”docta puella”, grundlärd och skarpsinnig som få men alltid beredd att hjälpa andra och med en avväpnande förmåga att betrakta sig själv och sina gelikar med road distans.
Förlusten av denna vän är svår. Smärtsam är också tanken att hon nu inte får utnyttja möjligheten att ägna sig åt sin familj, inte minst sin sonson, och det vanliga vardagsliv som hon såg fram emot med sådan glädje.
Lars-Håkan Svensson
Professor i språk- och kulturforskning vid Linköpings universitet
Gå till toppen