Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

De bortglömda Tintinfilmerna

Steven Spielberg är inte först med att ta Tintin till vita duken. Sydsvenskan tar en titt på de bortglömda spelfilmerna från 1960-talet.

Tintin lever. Han heter Jean-Pierre Talbot och är en 68-årig pensionär som bor i Spa i Belgien. Hans stora hobby är sporten canicross, att springa med hund. Om han har en foxterrier som heter Milou har Sydsvenskan inte lyckats ta reda på.
Talbot är den ende som spelat Tintin på film. Han upptäcktes 17 år gammal då han arbetade som badvakt i Ostende av en vän till Hergé. Tecknaren häpnade över likheten med sin skapelse och Talbot blev sedan Tintin i de två spelfilmerna ”Tintin i piraternas våld” (1961) och ”Tintin och de blå apelsinerna” (1964).
Man får anta att utseendet skvalpar i den belgiska genpoolen – Talbot är även lik Hergés bror Paul Remi, den verkliga förebilden till Tintin.
Till skillnad från de animerade långfilmerna och tv-serierna, som även visats i svensk tv, har spelfilmerna länge varit bortglömda kuriositeter, mest en angelägenhet för tintinologer. Historierna är inte baserade på Hergés berättelser och han var inte mer inblandad än att han gav sitt godkännande.
Numera finns filmerna utgivna på dvd, och även för en mer sansad Tintin-älskare finns det ett ovedersägligt nöje i att se Tintin, Haddock, Kalkyl och Dupontarna få liv på riktigt.
Den första filmen, ”Tintin i piraternas våld”, är den klart bästa. Haddock ärver en skorv av en gammal sjöbusekollega. Snart är våra hjältar inblandade i en skattjakt i grekiska övärlden. Guldet de jagar har rövats bort under en revolution i det fiktiva latinamerikanska landet Tetaraugua.
Revolutioner i fiktiva latinamerikanska länder är givetvis sååå Tintin, och filmen lyckas hålla en ton i humorn och äventyret som ligger i linje med Hergé. Dupontarna dyker upp i grekisk folkdräkt. Det dyks efter skatter. Det är slagsmål i en helikopter. Milou släcker en stubintråd. Den gedigne franske karaktärskådespelaren Georges Wilson gör en härligt grymtande och impulsiv Haddock. Och Talbot är perfekt i titelrollen: vig och atletisk – han gjorde alla stunts själv – och inte så mycket till skådespelare, vilket bara är kongenialt. Tintin ska ju trots allt vara lite blek, stormens öga runt vilket alla färgstarka figurer kretsar.
Den andra filmen, ”Tintin och de blå apelsinerna”, är mindre lyckad. En småseg och rörig historia med en överdos av tafflig slapstick, om hur Professor Kalkyl kidnappas till Sevilla i Spanien. Talbot är kvar, men de andra skådespelarna är utbytta. Det mest förmildrande med filmen är att den spanske komikern Félix Fernández gör en härligt förvirrad och lomhörd Kalkyl.
Tintinfilmerna kan knappast karakteriseras som stor filmkonst, men de ligger inte heller på Åsa Nisse-nivå. Det här är hyggligt påkostade, klatschiga, soliga och lättsamma äventyrsfilmer i medelhavsmiljö tydligt riktade till en barnpublik. En tredje film planerades men blev aldrig av. Antagligen insåg Hergé att Tintin trots allt funkade bättre i animerad form. 1969 kom den första tecknade långfilmen, ”Solens tempel”.
Talbot övergav showbiz efter ”Tintin och de blå apelsinerna”, och blev istället lärare. Häromåret publicerades hans memoarer ”J’étais Tintin au cinéma” (”Jag var Tintin på film”). Belgarna har inte glömt honom – varje månad kommer fyrtio beundrarbrev till Spa.
Gå till toppen