Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Politiska kommissarier

Michael Tapper har hittat en röd tråd som löper genom svensk kriminallitteratur. Men tråden är inte röd av blod, skriver Malin Krutmeijer. Snuten i skymningslandet. Svenska polisberättelser i roman och film 1965–2010. Nordic Academic Press.

MICHAEL TAPPER. ”Befria deckarna från vänsterns tyranni”, löd rubriken när Dagens Nyheters förre ledarredaktör Niklas Ekdahl på Newsmill 2008 sökte läsare till sin egen deckardebut. Ekdahl slog fast att folkhemsnostalgi drivit den svenska deckarens framgångsvåg över världen.
Det är en tolkning som ofta görs, men ett kapitalt missförstånd, om vi ska tro filmvetaren och -kritikern Michael Tapper. Och det ska vi nog: i ”Snuten i skymningslandet” utreds de svenska polisromanernas ideologiska färg över hela 707 sidor. Tapper fördjupar sig i Sjöwall-Wahlöö, Olof Svedelid, Leif GW Persson, Jan Guillou, Henning Mankell, Håkan Nesser, Stieg Larsson med flera – inklusive filmatiseringar.
Tesen är att det, med undantag för bland andra Nesser och Svedelid, i botten av succédeckarna finns en folkhemskritik från vänster, med rötter i marxismleninism och maoism.
Det är en kall, hyperrationell välfärdsstat på dekis vi möter. Det glappar rejält i kontakten mellan individ och samhälle. Brottsligheten breder ut sig, ungdomen knarkar, den sexuella frigörelsen är en förljugen benämning på exploatering. Det är magsår, depressioner och självmord.
Detta beror, enligt Tappers analys, inte på att socialdemokratin tappat greppet om samhället till förmån för nyliberalism. Tvärtom: socialdemokratin har sålt ut socialismen och i ohelig allians med näringslivet låtit en USA-imperialistisk kultur infektera Sverige. Samtidigt militariseras poliskåren och de enskilda poliserna närs av ett förakt för folket de är satta att tjäna.
Den stackars polismannen – alltid en man – i berättelsernas centrum kan i stort sett bara bevittna förödelsen. I varje bok mobiliserar en Beck eller Wallander sina sista krafter för att åtminstone göra skillnad i det enskilda fallet.
Tapper menar att Maj Sjöwall och Per Wahlöö bidrog starkt till att föra ut denna världsbild till en bred publik. De gjorde till och med en avsiktsförklaring, som utlovade tio böcker med ”en analys av ett borgerligt välfärdssamhälle där vi försöker se dess kriminalitet i relation till dess politiska och ideologiska doktriner”.
Romanerna skulle vidare vara ”objektiva” och ”realistiska”, en stark trend i tiden. I recensionerna är det just realismen som framhålls med gillande.
När romanerna blev film kritiserades däremot bristen på realism – de avsteg ofta ganska mycket från förlagorna.
Mest hyllad blev Bo Widerbergs ”Mannen på taket” (1976). Den är fortfarande en måttstock.
På samma sätt har kriminallitteraturen mätts mot Sjöwall-Wahlöö – och i regel kommit tillkorta. Det var först när Henning Mankells första Wallander-bok kom ut i början av 90-talet, som kritikerna fann en värdig efterträdare.
Tapper härleder mycket av Mankells idégods tillbaka till en BLM-intervju från 1978, då han nämner Mao Zedong som vägledande för sitt författarskap. Själv beskriver Tapper Kurt Wallander som en totalt utbränd version av Sjöwall-Wahlöös Martin Beck, som famlar sig fram i ett sönderfallande samhälle. Han gör den pricksäkra iakttagelsen att han aldrig har varit mer Kristuslik än i Kenneth Branaghs glansögda gestalt i BBC:s tv-filmatiseringar.
Mankell kallar för sin del Wallander ”en aningslös, avpolitiserad social­demokrat”.
Nu måste jag understryka, att det jag skrivit hittills är en mycket grov sammanfattning av Tappers bok – närmare bestämt av kanske en femtedel av den. Och egentligen är själva omfånget dess mest slående egenskap.
Alla romaner av de viktiga författarna gås noga igenom, liksom alla filmer som gjorts utifrån romanerna, liksom recensionerna av romanerna. Och av filmerna. Tapper diskuterar det digra stoffet utifrån konkreta aspekter av dess samtid och dagspolitiken där och då, samt gör idéhistoriska, litteraturvetenskapliga, filmhistoriska och politiska analyser.
Att formulera invändningar inför denna enorma textmassa känns lite obekvämt. Inte för att Tapper är oantastlig, utan för att det i kvantiteten och detaljrikedomen ligger en kalenderbitaraktig argumentationsteknik: ”jaså, du har inte läst ALLA böcker av Mankell och Sjöwall-Wahlöö och sett ALLA filmatiseringarna, plus läst ALLT av Ed McBain? Då tycker jag inte du ska uttala dig”.
Jag har bara tagit del av en bråkdel av stoffet, men nu uttalar jag mig i alla fall. Det blir begränsande och lite stelbent att härleda innehållet i litteratur så entydigt till författarnas politiska hemvist. I fallet Sjöwall-Wahlöö finns det en tendens hos Tapper att mer eller mindre lägga deras litteratur bredvid SKP:s (där de var medlemmar) partiprogram, och därmed jämt.
Jan Guillou får en lite öppnare analys, kanske för att Tapper är förtjust i hans sturskt individualistiska attityd i förhållande till politiska grupperingar och litterär parnass. Han verkar också gilla att Hamiltonböckerna höjer sig över den grå vardagslunken och låter hjälten röra sig i maktens korridorer i när och fjärran.
Däremot ångar sidorna av återhållen upprördhet inför de mer programmatiska författarna. Avskyn för Folkhemssveriges passiviserade folk kunde bara alltför enkelt översättas i högerretorik, som Fredrik Reinfeldts ”Det sovande folket” från 1993 och dagens moderata pr-maskineri. Tapper jämför till och med, i ett intressant kapitel, den gamla vänsterns ideal med dagens högerpopulistiska strömningar. Och när utländska journalister förgäves söker efter detta brottshärjade och moraliskt förfallna Sverige, så finns fyrtio års polisromaner där och hjälper dem på traven.
Här öppnar Tapper indirekt för ett gigantiskt problemkomplex om författares ansvar. Är Sjöwall-Wahlöö, Mankell med flera medskyldiga till högerns och högerpopulismens framgångar?
Tapper tycks luta åt ett ja, som hade krävt sin egen diskussion.
Det bor en politisk skribent i Michael Tapper, och han vill ut – om så i en filmvetenskaplig avhandling. Varken de mer avpolitiserade filmatiseringarna av svenska deckare eller böckerna räcker egentligen till för allt Tapper har på hjärtat.
Ergo: boken bångnar. Stickspår och analyser drar iväg. Men den är välskriven, hett engagerad och uppslagsrik. Att läsa en deckare eller se en polisrulle blir aldrig detsamma igen.
Eftersom Michael Tapper är filmkritiker på Sydsvenskan recenseras boken av Malin Krutmeijer, kritiker i Aftonbladet och Helsingborgs Dagblad.
Gå till toppen