Jag förstår inte grejen med att knulla inför publik på fester. Min erfarenhet av knullande är att det kräver ett visst mått av koncentration, och jag är inte rädd för att vara såpass naken i min manlighet att jag gärna erkänner att jag nog hade fått problem med bången om Def Leppards manager hade spelat in akten på video.

Sånt hände helt vanliga dagar när landets största hårdrocksband Europe turnerade på åttiotalet.

Och förlåt om jag chockade någon läsare av denna ärevördiga kultursida där alldeles nyss, men det är inte möjligt att skriva om gitarristen Kee Marcellos självbiografi utan viss must. Det kommer mera, och pallar du inte så är det läge att lägga ner läsningen av den här texten nu.

Kee Marcello är en jättefin berättare, han förställer sig inte, han romantiserar inte det knarkande som höll på att döda honom och han kontemplerar klokt rockbranschens allra finaste beståndsdelar:

Girighet, egocentrism och maktspel.

Han älskar att dra sina storysar och är lika återhållsam som han är som gitarrist, det vill säga inte alls. Alla hans solon på Europes underskattade ”Out of this world” från 1988 låter som lyftande flygplan. Strukturen är likadan: han inleder med en figur som tar honom uppåt, sedan samlar han lite kraft, och drar iväg ännu högre. Snabbt, tekniskt lysande och lite förutsägbart ibland.

Några omistliga klipp:

”Han var lika intresserad av mitt problem som av en nyutsprungen hemorrojd i någon annans röv på en annan planet.”

”Att åka bil med Vince Neil på den tiden förutsatte en stark dödslängtan, eller ett föregående ingrepp på Umedalens lobotomiavdelning.”

”Det är generellt ingen lysande idé att missbruka crystal meth i länder som bestraffar narkotikabrott med döden.”

”Jag fascinerades av simultankapaciteten: Slash kunde gå fast han var i koma.”

Kee Marcello bakar ut surdegar, sågar fegisarna i Europe som inte hade ryggrad nog att själva berätta att återföreningen skulle ske utan honom och berättar med kokande hat om skattehandläggaren som höll på att driva honom i personlig konkurs.

Ändå får man känslan att han har glömt och förlåtit. Det säger något om hur skickligt uttolkad han är av spökskrivaren Stefan Johansson.

Men så efter ett tag, när det skabrösa ställs åt sidan, blir ”Rockstjärnan Gud glömde” något mer. I ett stycke berättar Kee Marcello om hur han sågade Pinochet på en presskonferens i Chile och vägrade backa från sitt uttalande, trots starka påtryckningar från bandkolleger och andra.

”Om vi varit musiker under andra världskriget, skulle vi ha lirat för doktor Mengele och hans posse på personalens julfest i Auschwitz?”

Där och då älskar jag honom.

I flera partier diskuterar Kee Marcello gitarrtekniska problem och producentlösningar. Han hade gärna fått berätta ännu mer om själva liret, om övandet, om vad han vill uppnå, hur han vill låta.

Nu blir det väldigt mycket sex & drugs på bekostnad av rock’n’rollen. Det är i så fall helt i enlighet med hur Kee Marcello levde under den här tiden. ”Jag var stenad som en löjromstoast”, skriver han om ett tillfälle då han skulle hälsa på kungaparet.

”Tanken slog mig: vi hade fullkomlig makt över tjejerna”, skriver han efter den tionde världsmästargrabbiga groupie-anekdoten.

Den frågan hade han gärna fått utveckla lite. För det är absolut inte så att han saknar psykologiska eller emotionella insikter, tvärt om. Han skriver gripande, oreserverat och nära om sin fru Pia, som nog kan sägas ha räddat Kee Marcellos liv genom sin blotta existens.

Han skriver om sina barn också, och konstaterar att artonåringen och tjugoåringen gärna får läsa boken. De är, som han skriver, ”vuxna nog att inse att jag inte drack örtte och virkade överkast på världsturnéerna”.