– Alltså, förlåt att jag är sen. Jag hamnade bakom en sådan där stor sak, säger Nadia Jebril och illustrerar fordonets form med sina händer.

Hon parkerar den silvriga Audin, som hon kört från föräldrahemmet i Lund, en bit bort från Möllevångstorget. Torghandeln pågår för fullt och Nadia Jebril flyttar sig nitton år tillbaka. Hon var tio år och följde med sina föräldrar tidigt på helgmorgnar för att köpa frukt och grönsaker. Hon minns hur hon tvättade sitt äpple i vattenkranen bakom Sibyllakiosken och iakttog sin mamma och pappa.

– Att se mamma och pappa in action, när de prutade på en låda tomater, gav mig en bild av hur det skulle ha varit om de bodde i Palestina.

Föräldrarna kom till Sverige på sextiotalet och bodde i Rosengård när Nadia Jebril föddes. Området var helt annorlunda jämfört med i dag.

– Jag minns inte Rosengård som en arabisktalande miljö. Det var mest finnar, polacker och svenskar som bodde där då.

Hon bor sedan tio år i Stockholm och varje gång hon är ”hemma” i Skåne ser hon tydliga tecken på hur arabiskan fått en större betydelse i Malmö. Språket ses inte längre som ”en exotisk kulturyttring”, säger hon, utan är en naturlig del i stadsmiljön i form av butiksskyltar på arabiska och att ord som yalla och habibi har blivit vedertagna begrepp.

– När jag hade föredrag när jag var tjugo, det kunde vara på högkolan, för kommunanställda eller i kristna församlingar, var det som att jag blev en representant från ”Arabien”. Som att ”nu ska Nadia berätta om något exotiskt som är jätte­konstigt för oss som är normala”. När jag kommer nu kan vi ha diskussioner på ett annat sätt, folk har rätt bra bakgrundskoll.

I hemmet har Nadia Jebril alltid pratat palestinsk dialekt med sina föräldrar. Standardarabiskan, som används i tidningar och böcker och som ser likadan ut överallt i arabvärlden, hade hon ingen naturlig relation till. Förutom i hemmiljön präglades hennes liv av det svenska språket. Hon förstod aldrig syftet med hemspråksundervisningen på Örtagårdsskolan.

– Jag var så arg, vi hade olika lärare med olika dialekter hela tiden. Först var det någon som pratade irakisk dialekt. Han blev stött av att jag inte förstod honom. Jag sa till mina föräldrar att ”jag vill inte leva om ni ska tvinga mig att gå till hemspråk”. Jag kommer verkligen ihåg den formuleringen. Min relation till arabiskan fick sig en törn redan då.

Lusten att studera språket fick vänta tills hon var runt femton år. Hennes storebror började utforska sin religiösa identitet och hon följde med honom på studiecirklar i Malmö.

– Man får höra en hel livstid att man är muslim och jag säger själv att jag är muslim, men jag visste inte vad det innebär. Det var så det var för mina föräldrar är så öppna. På samma sätt som Svensson är medelkristen är mina föräldrar muslimer, typ.

För att närma sig islam kände hon att hon behövde kunna läsa och förstå Koranen. Hon fick hjälp av ett jordanskt utbytespar som bodde i Lund. En hel sommar studerade hon med kvinnan Mona som bjöd på te och danska smördegskakor. Varje träff avslutades med den amerikanska såpoperan ”Days of Our Lives”. Nadia tyckte att hon lärde sig skapligt, men självförtroendet skulle snart naggas i kanten.

– Jag åkte till Jordanien på begravning. Jag har släktingar där. En kvinna, som var ultra­religiös, sa till mig att ”Du kan väl läsa koranen? Sätt dig här och läs”. När jag började läsa sa hon till mig att ”Du kan ju inte läsa”. Hon dödade lite av mitt intresse så jag slutade studera arabiska.

– Jag började skämmas för att jag inte kunde arabiska tillräckligt. Det var som ett ständigt dåligt samvete. Men också som ett mindervärdeskomplex, att jag är arab och jag borde kunna arabiska bättre. Nu när jag pratar om det känns det fortfarande jobbigt här, säger hon och tar sig för bröstet.

Kvinnan på begravningen står för något som Nadia Jebril kallar för äkthetskomplex. Det är det värsta hon vet och innebär att hon som arab måste vara på ett visst sätt för att ses som en ”äkta arab”.

Osäkerheten inför standardarabiskan har gjort att hon under sina knappt tio år som journalist på tv, radio och tidningar undvikit att använda språket i jobbet. Fram tills nu. Med sin palestinska dialekt reste hon under våren runt och träffade allt från al-Jaziras chef i London till en tunisisk båtflykting i Rom för att undersöka arabiskans roll i dagens och framtidens Europa. Resultatet visas i höstens tv-serie ”Rena rama arabiskan”.

– Jag bestämde mig för att med den arabiskan jag har, min palestinska dialekt, ska jag klara mig i Europa och på alla nivåer.

Humorn hjälpte henne. Som när en journalist på den största arabiska tidningen i Europa, al-Quds al-Arabi, tog upp ett exemplar av tidningen och bad henne läsa. Redaktionen värdesätter en hög nivå på språket och har en särskild språkavdelning med åtta anställda. Nadia Jebril stammade sig fram och frågade vad orden betydde.

– Han sa att jag var sämre på att läsa än hans tioårige son. Då började jag asgarva. Jag bjuder på det. När man får blotta sina kort, att ja, jag är arabisktalande, men jag är jävligt dålig på att läsa. Punkt slut. Folk vill se sånt här för det finns så mycket prestige runt arabiskan och att man ska ha behållit den, speciellt bland exil­araber.

Skrattet ser Nadia Jebril som det bästa sättet att komma nära en annan person. I serien jobbar hon även med att hitta motsvarigheter för att underlätta interkulturella möten. Ett återkommande inslag är en arabisk variant av ”På spåret” där en irakisk kvinna och en egyptisk man bråkar för att de har olika dialekter.

– Det roligaste är ändå när de frågar vad Mona Sahlins efterträdare heter och det visas upp en bild på Håkan Juholt. Den irakiska kvinnan är skitbra, hon drar i bromsen och säger ”det är Rafic Hariri”. Det är när man jobbar med motsvarigheter som humor funkar bäst.

– Det är inte konstigt att just jag använder mig av skratt. För den arabiska kulturen, både när det gäller språk och sättet att vara med varandra, är väldigt humoristisk. Det finns alltid inslag av skratt.

Hon tror att tv-serien kommer att bidra till att folk blir mer positivt inställda till det arabiska språket och att dess status höjs. Något som den arabiska våren redan har bidragit till.

– Fram till allt fantasiskt som hände under den arabiska våren har det inte varit speciellt positivt att ha arabiskt påbrå eller kunna arabiska. Antingen har folk tyckt att det är ett svårt språk eller ett lite ”trashigt” språk, typ som ett kebabspråk, du vet med ”yalla yalla habibi”. Man har inte fattat att arabiskan hör till ett rikt kulturarv.

– Jag tror att arabiskan kommer att bli ett av de viktigaste språken i Europa i framtiden, ungefär som franskan och engelskan. I alla fall i stora delar av Europa.