Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

”Allt värre för judar i Malmö”

Idag har det gått 73 år sedan Kristallnatten i Tyskland. I Malmö och resten av Sverige förekommer hatbrott och trakasserier mot judar. Makthavarnas tystnad är skrämmande, skriver Willy Silberstein, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism.

Föreställningen om att antisemitismen utgör ett marginellt problem i Sverige är både felaktig och farlig, menar skribenten. Foto: HENRIK MONTGOMERY
Efter andra världskriget fanns det en utbredd uppfattning om att antisemitismen omöjligen skulle kunna återkomma. Hade någon påstått då att judar i en stad i södra Sverige år 2011 skulle trakasseras bara för att de är judar, hade han eller hon förmodligen inte blivit trodd. Men tyvärr är detta ett faktum.
Kvällsposten berättade nyligen om ”Hatets gata”. Den ligger vid synagogan i Malmö. Män, kvinnor och barn på väg till eller från synagogan utsätts för glåpord, skrik och hat. Värst drabbad är rabbinen Schneur Kesselman. För honom är trakasserierna vardagsmat.
Judarna i Malmö har upplevt flera mörka år. Enligt polisen är antalet anmälda hatbrott mot judar i Malmö fler i år än 2010.
Det finns en utbredd föreställning om att antisemitismen utgör ett marginellt problem i Sverige. Det är en både felaktig och farlig föreställning.
Det finns förvisso statsråd, som EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) och integrationsminister Erik Ullenhag (FP), som understrukit problemets allvar, men vi vill höra fler engagerade röster. Var finns exempelvis statsminister Fredrik Reinfeldt (M) när judar i en svensk stad är rädda för att gå till en gudstjänst? Var är andra ledande företrädare inom olika sektorer, personer som visar vrede, avsky och svarar med åtgärder mot judehatet i Malmö?
För det är väl ingen som menar att vi ska vänja oss vid att judar trakasseras för att de är judar?
I Studio ett i P1 den 9 september hävdade statsvetaren Claes G Ryn att USA egentligen inte styrs av president Barack Obama och hans administration, utan att den faktiska makten ligger hos en ”permanent regering”, en sorts hemlig skuggregering som styr oavsett president. Trots att statsvetaren tydligt laborerade med idéer om enhetliga och särskiljande judiska intressen, om judisk omnipotens, konspirationer och illojalitet möttes han inte av några invändningar eller kritiska frågor.
Ordföranden för Palestinagrupperna i Göteborg, Gunnar Olofsson, har tidigare bland annat utmärkt sig för förslaget att svenska högskolor bör ”överväga att stänga av israeliska judar, och kanske även de judar i andra länder som stöder Israel, från utbildningar som rör kärnteknologi”. I ett mejl förklarar han att detta skulle vara ironi, vilket är något svårbegripligt.
I tidningen Folket den 29 oktober beskrev han den nyligen genomförda utväxlingen av en israelisk soldat mot fler än tusen palestinska fångar som en avspegling av en människosyn som präglar ”de utvalda” och påstod att palestinierna nu drabbas av samma avhumaniserande politik som judar utsattes för av Nazityskland.
Att implicera att ”utvaldhet” i en judisk kontext innebär överlägsenhet tillhör antisemitismens standardrepertoar. Detta i förening med parallellen till nazismen och dess förbrytelser mot judar borde göra det uppenbart att budskapet går långt utöver legitim kritik av den israeliska statens politik i konflikten med palestinierna.
Hård kritik är en sak, kritik som anspelar på eller använder sig av antisemitiskt tankegods är en helt annan. Men tyvärr tycks den insikten saknas på en del redaktioner och hos vissa som engagerat sig för den palestinska saken.
Gratistidningen Metro publicerade nyligen en insändare där det påstods att ingen törs kritisera Israel, eftersom ”det är de som styr hela världsekonomin”. Detta är en klassisk anspelning på att judar skulle styra, eller ha som ambition att styra, världen och dess ekonomi. Metro medgav att det var fel att publicera, men agerandet visar återigen på en oroande aningslöshet.
Låt mig ge ytterligare ett aktuellt exempel. Nyligen spelade en ökänd antisemit på jazzfestivalen i Umeå. I programmet presenterades han som en ”framgångsrik och kontroversiell” författare. Han har bland annat sagt följande:
– Judiska texter bortser från det faktum att Hitlers order den 28 mars 1933 om en bojkott mot judiska affärer och produkter var en eskalering och ett direkt svar på krigsförklaringen mot Tyskland av världsjudendomens ledarskap.
– Amerikanska judenheten gör varje diskussion om huruvida Sions vises protokoll är ett autentiskt dokument irrelevant. Amerikanska judar kontrollerar faktiskt världen.
– 65 år efter befrielsen av Auschwitz borde vi återta vår historia och ställa oss frågan: varför hatades judarna?
Den som sprider rasistisk propaganda är inte kontroversiell utan rasist. Och den aktuelle musikern torgför ett extremt och omisskännligt judehat.
I bästa fall var skrivningen i festivalens presentation ett misstag, men det finns anledning att tvivla. I Västerbottens-Kuriren den 15 oktober avslöjade jazzfestivalens konstnärlige ledare att man diskuterat möjligheten att också arrangera ett seminarium med den antijudiske aktivisten där syftet skulle vara ”att spegla en person som har något intressant att säga utanför sin musik”.
Situationen i Sverige idag är allvarlig. Antisemitismen är oroväckande utbredd, vilket också bekräftades i en rapport från Forum för levande historia förra året.
Det är skrämmande på flera sätt. Hatet gör att judar i exempelvis Malmö har anledning att vara oroliga för sin egen säkerhet. Men tystnaden är lika oroande. Det är av största vikt att betydligt fler bland Sveriges ledande politiker tar denna fråga på större allvar än de ser ut att göra nu.
Gå till toppen