Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Manlig nyans blev kvinnlig

En gång var den en färg för kungar och kejsare. I dag står den för kvinnlighet, svaghet och barnslighet, men också för frigörelse, motstånd och kamp. Färgen rosa är en gemensam nämnare för småflickorna på dagis, Stureplans rika ungdomar och gayrörelsens aktivister.

I februari i år blev en sexårig pojke i Jönköping huggen i nacken med en bordskniv av jämnåriga barn. En av anledningarna var att han ville ha rosa kläder.
På Facebook har gruppen ”Riktiga män har skägg och inte någon rosa skjorta” tusentals medlemmar.
I Thailand får poliser som misskött sig i tjänsten bära en rosa armbindel som straff.
Hur kommer det sig att just färgen rosa tycks väcka känslor, i vilket sammanhang den än dyker upp?
– Jag tänker mig att det kokar ner till en fråga om vår föreställning av kvinnlighet. Rosa har kommit att stå för ett kladdigt kluster av associationer till kvinnlighet som i vårt samhälle är ganska negativa. Saker som svaghet, låg status och naivitet, säger Fanny Ambjörnsson, författare och doktor i socialantropologi, som studerat vårt förhållande till rosa.
Ändå är den rosa färg­ens koppling till kvinnlighet inte alls någon uråldrig sanning, tvärt om. Betydligt äldre är kopplingen mellan kvinnan och blått, som historiskt var jungfru Marias färg. Rosa uppfattades tidigare som en nyans av rött, en färg som istället stod för styrka och mod.
I juni 1918 gav den amerikanska handelstidningen Earnshaw’s Infants Department sina läsare med självklarhet följande råd: ”Den allmänna regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa är en tydligare och starkare färg, som lämpar sig bättre för pojkar, medan blått är mera känslig och prydlig, och är sötare på flickor.”
– Det finns tecken på att synen för hundra år sen var den motsatta jämfört med i dag. Men troligen var det nog så att färgerna inte hade någon särskilt stark könsmässig laddning alls, de var varken det ena eller det andra, säger Fanny Ambjörnsson.
Traditionellt kläddes små barn istället i vitt, oavsett kön. Detta kom att förändras under 1900-talets förs­ta halva. Till att börja med blev blåa färger successivt mer och mer förknippade med pojkar och manlighet. En teori är att detta har sin förklaring i soldaternas blå uniformer under första världskriget.
På 1950-talet dök den moderna konsumtionsindustrin upp, med reklam och tydliga budskap. För marknadsförarna var en tydlig könsuppdelning ett sätt att nå ut. ”Think Pink!” blev en kommersiell slogan för att få amerikanska kvinnor att leva ut sin kvinnlighet.
– Man kan tydligt se att det är från 1950-talet som rosa blir en entydig flickfärg. Det är inte äldre än så, även om vi i dag kanske tycker det är helt naturligt att rosa är en färg som småflickor ska hänge sig åt, säger Fanny Ambjörnsson.
För den mera mogna kvinnan gäller andra regler. Synen på rosa så som den är i småbarnsvärlden existerar inte i de vuxnas värld, med excesser i rosa tyll och kjolar. Det vore att balansera på gränsen till galenskap att som vuxen kvinna klä sig på det sätt som är självklart för en liten flicka. Detaljer, som en rosa scarf eller skjorta, går bra, men enligt Fanny Ambjörnsson finns alltid risken att man förlorar sin trovärdighet och seriositet, genom den rosa färgens association med svaghet och negativ femininitet.
För mannens del har rosa starkt förknippats med gayvärlden. I Hitlers koncentrationsläger tvingades homosexuella fångar bära en rosa triangel på kläderna. Bakgrunden till varför färgen blev just rosa är oklar, på den tiden hade rosa ännu inte fått den feminina koppling den har i dag. Faktum är att Wehrmachts pansardivisioner stred under en rosa fana.
Under den sexuella frigörelsens tid på 1970-talet plockade den tidiga gaypride­rörelsen upp den rosa triangeln, vände på den och började använda den som sin symbol.
– En man som klär sig i rosa måste alltid förhålla sig till att det finns en gaykoppling. Men det som är spännande i sammanhanget är att det finns subkulturer av män där man kan klä sig i rosa skjorta utan att framstå som varken småflicksbarnslig eller gay, säger Fanny Ambjörnsson.
Hit sorteras Stockholms brats, de unga män som med bakåtslickat hår och välfyllda plånböcker gjorde entré på Stureplan i början på 2000-talet. För dem var den rosa skjortan en given accessoar. Plagget har rent av kommit att bli själva symbolen för en flärdfull och ibland provocerande livsstil fylld av fin champagne och dyra båtar.
Men också i den mer seriösa affärsvärlden är den rosa skjortan fullt gångbar, något som Fanny Ambjörnsson delvis tror kan förklaras historiskt.
– Jag tänker att det kan finnas en koppling till överklassens gamla privilegium att klä sig färgglatt och extravagant, medan medelklassens män som hade arbeten att sköta klädde sig rätlinjigt och enfärgat. Det kan vara en förklaring till varför annars väldigt seriösa maktmän har på sig en färg som i många andra sammanhang associeras med småflickor.
Samtidigt tycker sig Fanny Ambjörnsson kunna se att attityden till rosa på senare tid förändrats i en annan grupp, unga heterosexuella storstadsmän som ser sig som jämställda, utan ­rädsla att uppfattas som gay. Denna grupp, populärt kallad metrosexuella, verkar inte bry sig om den rosa färgens associationer, för dem är rosa en ­modedetalj bland andra.
– Man kan se en möjlig förändring, det är kanske inte lika laddat att klä sig i rosa för vuxna. Samtidigt verkar laddningen bli allt starkare i barnvärlden. Jag vågar inte svara på vad som kommer att hända i framtiden.
I slutet av november kommer Fanny Ambjörnssons nya bok ”Rosa – Den farliga färgen” på Ordfront förlag.
Gå till toppen