Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

DE KOMMER TILLBAKA

Nya Moderaterna tog sikte på medelklassen. Och vann. Socialdemokratin, som igår åkte på en ny smäll, måste följa sina barn mot villa, vovve och Volvo.

Ursäkta, är det här medelklassen bor?Arkivfoto: Bertil Ericson 2008
Novus Opinion gav igår Socialdemokraterna en ny käftsmäll. Med ett novemberstöd på 27,0 procent är S rejält distanserade av Moderaterna, som noteras för 33,7 procent.
Kommer M att förbli det största partiet?
Det är långtifrån säkert.
En ledtråd finns i ett reportage i Dagens Samhälle. Denna vakna tidning, utgiven av Sveriges Kommuner och Landsting, publicerade igår förs­ta artikeln i en serie kallad Jakten på medelklassen.
I centrum står ”sossen som blev nya Moderaternas gudfader”.
Förre TCO-basen Sture Nordh.
Kring år 2000 formulerade tjänstemannaorganisationen TCO, traditionellt närstående S, en berättelse om sina drygt en miljon medlemmar. Poliser, skådespelare, sjuksköterskor:
De går till arbetet varje dag utan att kräva så mycket. De tar ansvar, trots sina bekymmer med livspusslet. De bär samhället.
Känns formuleringarna igen?
TCO gjorde medelklassen synlig. Åt Moderaterna, kan man kanske säga.
Fredrik Reinfeldt och hans nyvalda moderata toppgarnityr ”kom flera gånger åkande från partihögkvarteret i Gamla stan till det mörkmurriga TCO-huset på Linnégatan”, skriver Dagens Samhälle och citerar Sture Nordh:
”Vi mötte ett parti som hade en helt förändrad syn på våra frågor och som lyssnade på oss med stort intresse. Vi var så lyckliga efter den första träffen ...”
Lyckan återspeglas i statistiken. I valet 2010 röstade 28,6 procent av TCO-medlemmarna moderat, enligt SVT:s vallokalsundersökning. Bara 26,2 procent valde S.
Vad Moderaterna lyckats göra under 2000-talet är precis vad Socialdemokraterna lyckades göra i mitten av 1900-talet. Locka medelklassen.
Inte minst den strategiskt skicklige Sven Aspling (S), partisekreterare 1948–1962, låg bakom ett viktigt ordbyte. Fokus lades mindre på ”arbetare”, mer på ”löntagare”. Också tjänstemän skulle känna sig hemma.
Att locka medelklassen idag handlar i mångt och mycket om att skapa en politik som förenar individuell valfrihet med hyggligt intakt välfärd.
En sådan linje är riktig. Balanserad och klok.
Det måste finnas utrymme både för stor frihet för individen och ett kollektivt skyddsnät av välfärdstjänster.
Socialdemokraternas ledarproblem kan ältas till leda. Mona Sahlin kan låta som en snabbköpskassörska, Håkan Juholt se ut som en Åsa-Nisse i politikerkostym och Mikael Damberg avfärdas som en SSU-broiler. Men till syvende och sist handlar det om politiken, en politik som breda grupper kan omfamna.
Förr eller senare är S åter där.
Det vilar ett tungt ansvar på gamla Malmöprofilen Lars Engqvist. Han utsågs nyligen att leda arbetet med att till kongressen 2013 ta fram en ny fungerande S-politik.
Som Sture Nordh lysande formulerar det med dagens tjänstemän i åtanke, de som ofta är klassresenärer och ”solidariska individualister”:
”Socialdemokratin måste följa sina egna barn och barnbarn, för att vara en relevant kraft för framtiden.”
Och svensk politik behöver Socialdemokraterna som en relevant kraft. Oavsett om de sitter i opposition eller i en regering.
Gå till toppen