Kultur & Nöjen

Tid för tusch

En politisk serie om brännheta frågor. En satir om hipsterlivet på Möllan. En ”Kalle och Hobbe”-pastisch om en pojke och hans mormor. Årets gästserier från eleverna på Serieskolan i Malmö är knappast inrutade.

”Möllan Deluxe”

av Ellen Ekman, 25 år.
En satir om hippa typer kring Möllevången i Malmö.
Vad är ditt förhållande till Möllevången?
– Jag kommer från Stockholm, och har bara bott på Möllan sedan i augusti. Men jag har redan kommit i kontakt med människorna som rör sig här. Inspirationen kommer också från Stockholm, där folk är mer extrema. Man kan väl säga att klyschan stämmer – att stockholmare är mer ängsliga över att allt måste vara ”rätt”, medan malmöbor är mer avslappnade.
Hur började du med serier?
– Jag har länge drömt om att gå på Serieskolan i Malmö. Men jag har inte riktigt vågat söka förrän nu, utan ­istället gått konstskola och läst estetik i Stockholm. Sedan tänkte jag ”ah, vad tusan” och ritade mina första riktiga serier och sökte med dem. Och kom in på första försöket.
Vad tycker du om utbildningen?
– Jag är jätteglad. Mina kompisar i Stockholm sitter och räknar kvantfysik, själv ritar jag pratbubblor – det är lyx. Sedan är det spännande att ha Josefin Svenske som lärare eftersom hon både är serietecknare, illustratör och driver förlag. Det är så jag kan tänka mig jobba i framtiden.
Några förebilder?
– Svenska feministiska serietecknare som Liv Strömquist, Sara Hansson och Nanna Johansson.
Vad tycker du om strippserier?
– Det är en svår form. Men när jag väl kom igång kändes det lätt. Uppslagen för mina figurer finns överallt. Jag har tusen idéer till. Men annars gör jag helst lite längre berättelser på fyra fem sidor. Drömmen är att få göra en bok.
Julklappstips i serieform?
– ”Frances” del 1 och 2 av Joanna Hellgren.

”Moj och mormor”

av Tarjei Østrem Svalastog, 21 år.
En serie om en pojke och hans mormor, med klara ekon av ”Kalle & Hobbe”.
Varför en barnserie?
– När vi fick uppgiften ville de flesta i klassen göra samhällsorienterade, vuxna och tunga serier. Så jag tänkte tvärtom och försökte göra en klassisk strippserie som var glad och upplyftande. Det var kul att försöka vända sig till ytterpunkterna – de minsta och de äldsta.
Vad tycker du om strippserier?
– Det är jättesvårt att jobba med. Jag har en enorm respekt för dem som lyckas göra en strip varje dag. Charles M Schulz som gjorde ”Snobben” sa att man måste rita strippserier i fem till tio år innan man börjar förstå sina karaktärer, så jag har en bit kvar. Det är en strikt form, som inte ger så mycket utrymme för ett personligt avtryck, men det är också det fina. Kompositörer börjar ofta med att skriva fyrstämmiga körarrangemang, eftersom det är koncist och traditionellt. Så jag tror det är en god övning att rita fyrarutiga strippserier, som kanske är det mest traditionella vi har i seriernas korta historia.
Varför går du på Serieskolan?
– Jag har ritat gubbar sedan jag var liten, och så fort jag hörde talas om skolan var det en självklar dröm att försöka komma in. Det gick på andra försöket. Jag hade höga förväntningar men de infriades trefaldigt. Klockan sju på kvällen sitter fortfarande halva klassen kvar och ritar tyst och intensivt på sina projekt.
Något drömprojekt?
– Det skulle vara roligt att göra en riktigt lång berättelse. Och gärna något historiskt. Kanske en äventyrsserie om Emanuel Swedenborg i Tintin-stil.
Julklappstips?
– Just nu läser jag en bok av Linnea Axelson som heter ”Tvillingsmycket”. Den passar bra för folk som tycker om inåtvända sägner från Norrland.

”Huvudbry”

av Jenny Taravosh, 22 år.
En politisk serie som behandlar både den arabiska våren och Barack Obama.
Varför en tydligt politisk serie?
– Politik kan man inte undvika, den finns överallt. Jag ville göra dagsaktuella strippar, serier om sådant som diskuteras i media.
Vilken är din bakgrund?
– Jag är från Helsingborg, och har gått konstskola i Växjö. Jag sökte till Serieskolan redan förra året, men kom inte in. Det var bra för tack vare konstskolan är jag mer förberedd. Jag har provat på kroki, olja och akvarell, jag har mer teknik i händerna.
När väcktes ditt serieintresse?
– Jag läste Kalle Anka och Bamse när jag var liten. Min farfar brukade köpa tidningar till mig och mina syskon. När mangaboomen kom i mitten av 1990-talet började jag rita serie­figurer, och på gymnasiet bestämde jag mig för att bli serietecknare.
Förebilder?
– Jag gillar ”Fables” och Marjane Satrapis ”Persepolis”. Och ”Detective Conan”, även om den vänder sig till tioåriga pojkar.
Vad tycker du om Serieskolan?
– Jag hade höga förväntningar och har inte blivit besviken. Det bästa är att det händer så mycket här i Malmö, att det finns tecknare, förlag och mässor. Man kommer mitt in i smeten i branschen. Vi pratar mycket om hur man ska bli publicerad och vad som händer efter utbildningen. Det gör man inte på en konstskola.
Vad tycker du om strippserier?
– Jag gillar egentligen inte serier som är prat-prat-punchline. Det är svårt att sammanfatta sig så kort. Helst vill jag syssla med serieromaner där man kan utveckla karaktärer och bygga världar. Men samtidigt är stripformen lättillgänglig och tar inte så mycket plats i en tidning. Jag lärde mig mycket på att prova på formatet.
Något julklappstips?
– ”Y the Last Man” av Brian K Vaughan och Pia Guerra.
Jenny Taravosh.
Tarjei Østrem Svalastog.
• Varje år presenterar Sydsvenskan tre serier av elever från Serieskolan på Kvarnby Folkhögskola i Malmö. Jobbet att göra en veckas strippar till seriesidan ingår som en övningsuppgift under första året av utbildningen.
• Serierna väljs ut av en jury på tidningen. I årets jury ingick Martin Andersson, Rakel Chukri, Annika Harlegård, Karl G Jönsson, Mattias Oscarsson och Daniel Sandström.
• Serierna publiceras i kultur- och nöjesdelen, med start i dag. Först ut är ”Möllan deluxe”.
• ”Kalle & Hobbe” utgår under de tre veckorna gäst­serierna går.
Gå till toppen