Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Efter 47 år blir det nya böcker

I 47 år har han haft sin arbetsplats i ett stort rum i Universitetsbibliotekets källarvåning, och i 47 år har han försett Lunds forskare och studenter med vackra verk. Nu går en av Lunds få kvarvarande bokbindare i pension. – Det har bara rullat på, säger Tommy Larsson.

I 47 år har Tommy Larsson bevarat, renoverat och bundit in böcker och tidningar på Lunds universitetsbibliotek – och trivts med det – men nu går han i pension. Foto: Ingemar D Kristansen
LUND. Det var i mitten av 60-talet som Tommy Larsson för första gången steg in på UB. Som 15-åring hade han börjat som lärling vid Håkan Ohlssons bokbinderi, där storebrodern redan var anställd, men budrundorna med böcker till Universitetsbiblioteket var täta. Kontakter knöts och efter ett tag fick Tommy Larsson frågan om han inte ville börja jobba där istället.
– Det sa jag ja till. UB var ju lite finare. Man visste att man fick ett fast jobb, och så var det statligt. Det kändes tryggt och innebar ­extra förmåner.
För Tommy Larsson, uppvuxen i en arbetarfamilj på Trollebergsvägen i Lund och näst yngst av fem syskon, var det självklart att börja jobba och bidra till försörjningen redan som femtonåring.
Redan under tiden på Klosterskolan hade han gjort praktik på ett bokbinderi.
– Då tänkte jag att det här nog kunde vara något för mig. Jag hade lätt för det.
– Det var lite konstnärligt också, man fick sätta ihop färger och så. Det tyckte jag var spännande.
En fredag i juni 1961 slutade han skolan. På måndagen började han jobba.
– Så lätt var det att få jobb då.
Att tiderna har förändrats har Tommy Larsson annars inte märkt så mycket av inne i sitt rum. Bokbindarens vardag är sig lik. Hantverket lever och Tommy Larsson visar gärna runt bland de maskiner som hjälpt honom i hans dagliga värv. Han snurrar på skivan på bokpressen, visar häftmaskinen, skärmaskinen, förgyllningspressen och pappsaxen (”bokbindarens viktigaste maskin”).
– Ja, här har stått lite stilla. Det är inte klokt vad tiden gått.
Bokbinderiet längst ner på UB har också varit förskonat från omorganisationer och omstruktureringar och lokalen som Tommy Larsson klev in i då för 47 år sedan ser likadan ut. Bara människorna har blivit färre. När Tommy började var det åtta anställda, nu är de tre, varav bara två arbetar heltid.
När Sydsvenskan är på besök är hans arbetskamrater på annat håll i huset, och det enda som hörs i lokalen är en svagt brummande fläkt. På hyllorna syns bokramar, skinnband, klotband, läder och papp.
Tommy Larsson har precis skickat upp en samling renoverade böcker, och i en rullbar bokhylla står ett 20-tal andra böcker och väntar på att tas om hand. Pärmarna sitter löst.
– Ja, titta här ... det är forskarna som har sönder dem ..., visar Tommy Larsson.
Men lite hinner ändå hända under 47 år. Tommy Larsson har hunnit avverka två chefer, som båda satt sin prägel på avdelningen (”en dag fick vi lov att börja säga du till varandra, och det har blivit mycket friare”). Han har också hunnit att bli chef själv.
Datorn har gjort sitt intåg även på hans arbetsplats men används bara för sådant som statistik och sökningar. Och numera binder UB bara in svenska tidskrifter och tidningar. För dagen har Tommy Larsson bland annat bundit in 2010 års årgång av Hemmets Journal.
Bäst under alla år har tryggheten varit. Han har också alltid tyckt att det varit roligt att åka till jobbet, och arbetskamraterna har blivit som en familj. De två Tommy Larsson arbetar med nu har han arbetat med i över tjugo års tid.
– Kom, jag ska visa något, säger han och tar ett par snabba och spänstiga kliv bort mot några lådor där han plockar fram två vackert inbundna böcker av Esaias Tegnér.
Tommy Larsson är en man som är sparsam med orden och utan stora åt­hävor, men yrkesstoltheten och kunnandet går inte att ta miste på. Han är nöjd med att ha fått skapa böcker och över att ha fått arbeta självständigt. Och stolt över att alltid ha haft jobb.
Vid åttatiden har han börjat sina dagar med att kröna (stämpla) beställda och uppackade böcker. Sedan fixat med nya beställningar.
Kvart över nio har det varit fika. Och vid tolv har Tommy Larsson plockat fram smörgåspaketet, satt sig vid pappsaxen och tittat ut genom fönsterna där årstidernas växlingar synts. Njutit av scillorna på våren.
På eftermiddagarna har han häftat och bundit in – i skinn, pergament och klot (ett slags tyg) – samt förgyllt och krönt pärmar. Och så har han gjort kapslar och lådor.
Vid fyratiden har han tagit bussen hem.
Men nu, efter den 29 november, har han förmodligen använt sax, kniv och falsben för sista gången, nu blir det andra böcker för Tommy Larsson. Från Furulunds bibliotek. Helst memoarer.
Är det svårt att lämna jobbet?
– Nejdå. Det kommer att gå bra. Jag känner mig färdig. Det ska bli skönt.
Vad ska du göra nu då?
– Jag ska fixa med huset och trädgården. Passa barnbarnen. Cykla och låna böcker. Jag har alltid läst mycket.
Vad som händer på bokbinderiet när han slutat vet han ännu inte. Kanske blir det en tjänst mindre på UB:s bokbinderi då.
Eller så rullar det på.
Yrke: Bokbindare och sedan 1994 chef för bokbinderiet.
Arbetsplats: UB i Lund.
Ålder: Fyllde 65 år i juli i år.
Familj: Hustrun Stina, som han har varit gift med sedan 1969, döttrarna Linda och Caroline samt barnbarnen som är mellan 1 och 9 år: Hilda, Ville, Ossian och Elvira.
Bor: I Furulund sedan 1970.
Intressen: Att vara med familjen och att läsa, helst memoarer. Senaste boken var Leif GW Perssons uppväxtskildring. ”Den var jättebra.”
Kuriosa: Har cyklat hem till bland annat Sten Broman med böcker på 60- och 70-talet, när hemleveranser ingick i jobbet.
Sista dagen: Bjuder arbetskamraterna på kassler och potatissallad vid dukat bord i lokalen.
Gå till toppen