Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

ARKIV: Poeten bakom stängslet

Tomas Tranströmer, som får Nobelpriset i litteratur i nästa vecka, är inte bara poet – utan även psykolog. Hur har det påverkat hans diktning? Julia Svensson åkte till Roxtuna­anstalten för att få svar.

Femtio år senare, i Roxtuna. Taggtrådsstängslet kring anstalten tornar upp sig. Här får ingen passera, inte ens journalister som letar efter en litterär Nobelpristagares poetiska rötter. Ute är det grått, fem plusgrader. Det blåser ruggiga vindar från Roxen.
Hit, till Roxtuna strax utanför Linköping, flyttade Tomas Tranströmer som 29-åring. Mycket av samlingen ”Klanger och spår” från 1966 speglar livet, naturen och arbetssituationen på anstalten. Särskilt dikterna ”Långsam musik” och ”Under tryck”. Eller här i ”Vinterns formler”:
Anstaltens paviljonger
utställda i mörkret
lyser som tv-skärmar
2007 flyttade Roxtunas verksamhet till den mer storskaliga anstalten i Skänninge. Specialfastigheter, som äger de tomma lokalerna, låter oss inte komma in. Men med oss har vi den före detta bevakningsföreståndaren Tore Wredenmark, som arbetade på Roxtuna i 42 år, 1957–1999.
– På 60-talet var jag tillsynsman och hade inte så mycket kontakt med Tomas Tranströmer. Jag visste att han diktade, men tänkte mer på honom som en bra medarbetare. Det han uträttade var till gagn både för de intagna och för personalen.
Tore visar ett foto från ett födelsedagsfirande 1961 där både han och Tomas Tranströmers ryggar syns. Trots att han inte besökt Roxtuna på fem år minns han tydligt. Han pekar ut den så kallade psykologbostaden på Grönlundsvägen där Tomas Tranströmer bodde mellan 1960 och 1965 med Monica och döttrarna. Fem rum och kök. Ett rum mindre än läkarbostaden. Fast nu har villan täckts med blågrå panel och fått en tillbyggnad.
I folkmun kallades Roxtuna för ”Lyxtuna” och öppnandet 1955 skedde under stora protester.
Tidningen Östgöten berättar att lokalbefolkningen var rädd för att de intagna pojkarna skulle rymma – särskilt som området på den tiden inte omgärdades av någon fängelsemur.
Tio år senare skrev Dagens Nyheter om hur det gick för ”Europas modernaste och kanske dyraste ungdomsanstalt”. På den tiden var det ovanligt att anstalter hade psykologer – men på Roxtuna ville man, efter amerikansk modell, fostra brottslingarna till ansvarskännande medborgare.
I DN berättade Tomas Tranströmer om arbetet med att återanpassa de intagna till samhället: ”De flesta som kommer till Roxtuna har aldrig varit sociala. De avskyr samhället, knegarna och hela härligheten. De misstror vårt språk, våra normer och vårt sätt att leva. De är väl anpassade, men till en helt annan miljö. De vill inte alls bli som vi.”
Dikten ”Under tryck” kallar Tranströmer, enligt Staffan Bergstens nya Tranströmerbiografi, ”ett minnesmärke över den stressande och betydligt mer ansvarstyngda tiden på Roxtuna”:
Vi är närvarande på en arbetsplats i darrning,
där havsdjupet plötsligt kan uppenbara sig –
snäckor och telefoner susar
I den ljusgula byggnaden närmast grinden hade han sin mottagning. Intill låg köket och gymnastiksalen. I området, som är omgärdat av sjön Roxen, skog och lantbruksmark, står ett antal paviljonger utspridda. Tore Wredenmark berättar att i de slutna avdelningarna fick de intagna bo till exempel om de misskött permissionen, försökt rymma, arbetsvägrat eller ertappats berusade, efter att ha tagit sniff, tabletter eller bult, som de gjorde på jästa äpplen. Det fanns också en bilverkstad, en snickeriverkstad och en trädgård där internerna arbetade.
Psykologarbetet har påverkat Tranströmer både genom den fysiska miljön och mötet med patienterna. Det säger Niklas Schiöler, författare och poesiforskare vid Lunds universitet, som har skrivit flera böcker om Tranströmer, bland annat den nyutgivna ”Ledstången i mörkret”.
– Poesin och psykologin har många gånger sammantvinnats, vilket märks både i dikterna och i hans syn på det mänskliga. Det finns en del fragment av fallbeskrivningar i hans diktning.
Influenserna har också varit tematiska. Tomas Tranströmers allra första diktsamling börjar
del fragment av fallbeskrivningar i hans diktning.
Influenserna har också varit tematiska. Tomas Tranströmers allra första diktsamling börjar med strofen ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen”. Vilket bara är ett första smakprov på hur intresset för drömmar skulle bli en vital del av hans författarskap.
– Drömsekvenser förekommer ofta. Han har sagt i en intervju att 1900-talets film och djuppsykologi har ändrat vårt sätt att drömma – vi drömmer mer filmlikt. Han föreslog att någon skulle undersöka 1700-talets drömmar – hur man nu skulle göra en sådan undersökning. Men tanken är spännande.
Ett annat tecken på inspiration från psykolog­yrket är, menar Niklas Schiöler, fascinationen över att det överhuvudtaget finns något som vi kan uppfatta som och kalla jag. Detta till skillnad från en del andra postmodernt influerade poeter, där jaget blir mer av en social eller språklig konstruktion.
– Jaget är för Tranströmer verkligt, om än gränslöst, med förbindelser i tid, rum och till and­ra människor. Dikttiteln ”Inomhuset är oändligt” är en bra sammanfattning. Människans gränser löper längre bort än vi föreställer oss. Däri ligger också gåtan i att vara människa. Tomas Tranströmer ger inga svar men öppnar dörren till sitt mentala inre. Sedan tror jag att intresset för det mångfacetterade psyket också är besläktat med hans religiösa intresse.
– Vad jag tror är viktigt med hans psykologiska verksamhet i förhållande till poesin är att han alltid varit skeptisk mot systembyggen, oavsett om de är religiösa, psykologiska eller poetiska. Jung eller Freud går inte att använda som facit. Men han har tagit intryck av surrealistisk poesi som sysslat mycket med det mentala eller drömmarna. Dikten ”Drömseminarium” visar på ett psyke som överskrider de bortträngda upplevelserna hos Freud och inte heller rör sig på Jungs kollektiva torg av arketypiska schabloner.
Hur har hans poetiska språk påverkats av psykologverksamheten?
– Tematiskt i hans diktning finns hela tiden det här att öppna dörren på glänt för att se vad som finns i varje människa. Vad gäller bildspråket har det gått slentrian i att beskriva Tranströmer som metaforernas mästare. Det är inte bara fråga om snygga fyndiga bildformuleringar. Han drar bort ridån och visar oss de möjligheter, existentiella, psykiska rum som är en del av oss.
Ragnar Thoursie (1919–2010) är en poet vars författarskap till viss del går att likna vid Tomas Tranströmers. Båda debuterade unga för att sedan träda in i en yrkesroll – Thoursie mer än Tranströmer, då han under många år gav upp poesikarriären för arbetet som byråchef för Arbetsmarknadsstyrelsen, Ams.
I ”Elefantsjukan” skildrar Ragnar Thoursie inte utan humor tiden i byråkratins korridorer.
Inte minst i Thoursies storslagna ”Sånger från äldreomsorgen”, den sista diktsamlingen, har dikten präglats av hans samhällsengagemang. Thoursie kallar diktsamlingen ”ett poetiskt remissvar på Äldreboendedelegationens slutbetänkande”.
”Jag har varit både skribent och byråkrat och jag tror att mitt yttrande är intressant för att jag själv är med i verksamheten just nu. Intagen, föremål för omsorg. Jag är ingen oväsentlig remissinstans”, sa han när jag intervjuade honom hösten 2009.
– Ragnar Thoursie var kanske den största förebilden när Tranströmer debuterade – av honom lärde han sig väldigt mycket kring bildspråkstekniken, säger Niklas Schiöler.
– När Tranströmer recenserade Thoursies ”Sidor i dagsljus”, i tidningen Arbetaren, skrev han mest om Thoursies debut ”Emaljögat”. Han var väldigt positiv. Det är uppenbart att Thoursies två första diktsamlingar har förlöst mycket hos Tranströmer.
Väldigt få poeter kan leva på sina författarskap – det udda med Tomas Tranströmers yrke var snarare platsen, ett fängelse. I biografin ”Tomas Tranströmer – ett diktarporträtt”, som utkom i våras, skriver Staffan Bergsten att arbetet på Roxtuna till sist blev ohållbart. Inte på grund av arbetet i sig, utan för att han inte hade tid att skriva. Hösten 1965 sökte han sig därför istället till PA-rådet i Västerås, för ett halvtidsjobb. Där utgjordes hans klienter inte av kriminella – utan av personer som av olika skäl inte kunde fullgöra sina tidigare arbetsuppgifter.
I Västerås stannade han kvar, i ett radhus i utkanten av staden. I Staffan Bergstens biografi finns ett familjefoto från början av 70-talet som säger mycket om den redan då mycket efterfrågade poetens liv. Här sitter Tomas, Monica, döttrarna och hunden Frida på trappan utanför radhuset. Inga divalater – Tomas Tranströmer ser i sin tjänstemannakavaj ut som vilken familjefar som helst.
Han utgjorde ingen del av 1960-talets politiska strömningar i litteraturen – vilket han på en del håll kritiserades för. Han kände sig inte delaktig i det svenska kulturlivet, så som det manifesterade sig i massmedier och tidskrifter. Men han tog för den sakens skull inte avstånd vare sig från radikala idéer eller sina vänner i kultursfären.
Tomas Tranströmers dikter är alltså betydligt ovanligare än sin upphovsman. Författaren och akademiledamoten Per Wästberg beskriver det träffande i sina memoarer, ”Vägarna till Afrika”: ”Medan många av mina vänner hävdar att författaren till sin natur är en främling i samhället, var Tomas mer insatt i dess funktioner än de flesta /.../”Han sökte sig inte bort från verkligheten utan ned i den – som när en dykare grans­kar fartygets undersida. Han lät oss uppfatta signalerna från själens bortvända hälft.”
Man skulle kunna kalla honom för en metapoet – psykologen vars poesi också används i andra psykologers arbete.
Anna Kåver är psykolog, psykoterapeut och författare både till fackböcker och de mer populära ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig” och ”Himmel, helvete och allt däremellan”. På hennes mottagning i Uppsala hänger Tranströmercitat sedan många år synliga för patienterna.
– Strofen ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara hittas av den som gått vilse” står till exempel på ett bord mellan våra fåtöljer. Jag kommenterar det inte så mycket men jag ser att mina patienter sneglar på det. Några kommenterar det. Kanske är det så att i den allra djupaste depression, hos dem som lider allra mest, finns det kvaliteter och synsätt som inte är tillgängliga för andra. Som också kan bli en väg ut ur det svåra. Ett annat citat är ”De som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida. De som aldrig är tankspridda. De som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av den oidentifierade. Gå förbi dem!”
Vad är det i hans poesi som gör att den fungerar på din mottagning?
– Jag jobbar bland annat med medveten närvaro, mindfulness och acceptans. Jag tycker att hans texter genomsyras av acceptans av livets tillstånd. I metaforiska beskrivningar finns döden, smärtan, hur livet ser ut för oss alla. Hans dikter innehåller mycket medveten närvaro om naturen och de små detaljerna i tillvaron. Ofta formulerar han sig väldigt trösterikt. Att läsa hans poesi är väldigt lugnande. Han hittar essensen av det allmänmänskliga. Det som är den svåra delen i att vara människa blir lite mindre svår i hans texter. Ibland har han gans­ka mycket humor, en varm glimt i ögat, det är inte så många som pratar om det.
Hur fungerar poetisk humor i terapi?
– Att ha en glimt i ögat, att ibland vara lite vanvördig tillsammans med, inte mot, patienten om livets villkor är ett viktigt inslag i terapin. Att kunna se det dråpliga även i det mest nattsvarta. Man måste naturligtvis känna in varje enskild patient, om han eller hon är mottaglig för humor. Men då kan det bli alldeles förlösande.

– Jag gillar ju också Wisława Szymborska. Jag tycker att hon och Tomas Tranströmer har samma förmåga att i sina formuleringar vrida till verkligheten, så att den får en oväntad touch.
Redan då Tomas Tranströmer arbetade på Stockholms psykotekniska institut 1959 skrev han den lilla samlingen ”Fängelse”, som består av nio haikudikter – en nyårsgåva till sin vän Åke Nordin, anstaltschef på Hällby ungdomsfängelse. Dikterna var, skriver Staffan Bergsten i biografin, en föraning om den miljö som skulle möta honom på Roxtuna där han genom Nordins förmedling fick anställning året därpå.
När jag står här, vid taggtrådsstängslet i Roxtuna mitt i det östgötska landskapet, är det inte svårt att föreställa sig denna scen, där mjuka drag tränger igenom ungdomsförbrytarens tuffa yta:
När rymmaren greps
bar han fickorna fulla
med kantareller
I senaste numret av Psykologtidningen rekommenderar Tranströmer särskilt dikten ”Galleriet” för läsarna. En lång dikt som tog nästan tio år att skriva, och som illustrerar hans yrkesliv. På ett motell vid E3 kommer ansikten från hans psykologliv upp som snapshots ”genom glömskans vita vägg”.
Den här kvinnan köper och köper saker
för att kasta i gapet på tomrummen
som smyger bakom henne
Herr X vågar inte lämna sin våning
Ett mörkt staket av mångtydiga människor
står mellan honom
och den ständigt bortrullande horisonten
I Roxtuna kommer en kvinna i trettio-årsåldern fram till oss. Hennes rosa luvjacka är den enda färgklicken på den i övrigt folktomma gatan. Hon är nyinflyttad. Men hennes mormor och morfar bodde i byn, arbetade här. Och de kände Tore Wredenmark. Hon minns hur de intagna ”gick omkring lösa”, när hon lekte på lekplatsen som barn.
Tore Wredenmark minns också.
– Anstalten var ett litet samhälle i samhället. Från Stockholm hittade man knappt hit. Men det ändrar sig fort. Det växer igen. Och så vidare.
Idag kantas vägen till den tomma anstalten av nya stora villor.
”Litteraturförgiftning”. Det skulle Tomas Tranströmer ha fått om han inte haft sin psykologverksamhet, skrev författaren Eva Ström i Sydsvenskan när det tillkännagivits att Tranströmer ska få Nobelpriset. Det syftade på en artikel i Lyrikvännen från 1981, där han sa att han skulle få problem om han lämnade sitt ”borgerliga yrke” och blev heltidspoet. Han skulle få en känsla av att parasitera samt sakna direktkontakten med den vanliga människans problem.
Eva Ström själv arbetade heltid som läkare åren 1974-1988 och förstår resonemanget.
– Jag var en av alla dem som gick upp på morgonen och gick till jobbet. Jag fick aldrig skrivkramp, skrivande var förenat med frihet. Och läkaryrket gav mig en utkiksplats mot samhället som inte var min egen lägenhet eller det egna jaget. Jag lärde känna mig själv, var min empati är, mina gränser. Jag tänkte mycket på hur människor fungerar i kritiska situationer.
Hennes eget skrivande, säger hon på telefon, har på många sätt influerats av läkaryrket, både av miljöerna och språket.
Hos Tranströmer hittar hon inte riktigt samma drag.
– Jag tycker det vetenskapliga språket är oerhört vackert. Det är fullt av känslor som inte uttalas. Det är ett språk som söker precision. Hos Tranströmer tycker jag inte att det återfinns som stildrag från psykologins vetenskapliga språk. På så vis är inte hans yrkesverksamhet synlig. Men hans språk är klart och pregnant och har en ekonomisk enkelhet, som också naturvetenskapligt språk kan ha, när det är som bäst.
Hur tycker du att Tranströmers poesi influerats av psykologyrket?
– I ”Klanger och spår” nämns en anstalt, som kan vara Roxtuna. Men raderna är allmänt hållna. Den höga uppskattningen av drömvärlden finns ju i psykologyrket, åtminstone inom vissa skolor, men detta är ju ett gemensamt drag med exempelvis hela modernismen, och inte bara modernismen utan litteraturen i stort från Bibeln till Cartarescu. Dikten ”Galleriet” är viktig som exempel på hans yrkesverksamhet.
Johan Jönson kom för ett par år sedan ut med ”Efter arbetsschema”, en hyllad diktsamling på 800 sidor som handlar om att jobba i vården och på fabrik, vilket han själv också gjort mycket. Arbete, säger han när vi träffas på Café Vinterviken i Aspudden, är med undantag för klassiska arbetarförfattare, ett bra och ganska oexploaterat ämne i litteraturen.
– Jag var förundrad över att det så sällan skildras hur människor drar ihop pengar. Men det räcker inte att ha ett intressant ämne. Det man skriver måste vara estetiskt intressant. Jag kan till exempel sätta samman en teoretisk passage från filosofen Jacques Rancière med en vuxenblöja. Utan att vara säker på vad som ska uppstå. Man kan använda sig av upprepade arbetsrörelser – det är lättare att illustrera i poesi än i en roman.
Hur tycker du att yrkeslivet avspeglar sig i Tomas Tranströmers författarskap?
– Väldigt lite, förutom den allmänna mellanskiktspositionen, den tycker jag är tydlig. Annars tycker jag inte att den framträder alls. Jag upplever att Tomas Tranströmer uppfyller kraven på en exemplarisk mellanskiktspoet. Han har ett halvtidsjobb som psykolog och skriver skör poesi på fritiden.
Hur menar du då?
– I mångt och mycket tycker jag att han reproducerar en sorts tjänstemannaklass perception av tillvaron, av livet, omvärlden och sinnesintrycken. Också hans omtalade metaforer, även om han får syn på något nytt.
Finns det några likheter mellan Tranströmers arbete och ditt?
– Inga större likheter. Förutom att båda har insyn i behövande personers verklighet. Men vi svarar väldigt olika på det i vår poesi. En psykolog är i toppen på näringskedjan på en sådan arbetsplats, de jobb jag haft har varit längst ner, vilket bidrar till våra olika perspektiv. Jag föreställer mig att psykologer trivs på jobbet i större utsträckning än vad vårdare och skötare gör. Det är min gissning.
– Att vara författare eller poet idag är också en ny fattigdomsform, om man inte har familj som kan bära upp en.
Året efter examen (1957) anställdes han vid Psykotekniska institutet vid Stockholms högskola. Förutom psykologi hade han studerat litteratur och religionshistoria. Han började skriva poesi 1947.
1960–1966 var Tranströmer fängelsepsykolog och kurator vid en anstalt för unga kriminella i Roxtuna i Linköpings kommun.
Under 35 år bodde och verkade han i Västerås, bland annat var han halvtidsanställd på Personal­administrativa rådet (PA-rådet) och Arbetsmarknadsinstitutet (AMI).
Gå till toppen