Kultur

Ett verb blir till

Handlingarna

Author: Ulf Karl Olov Nilsson. Publisher: Drucksache. ExtraInformation: Förord av Mara Lee.
Med utseende av ett brunt internpostkuvert uppenbarar sig Ulf Karl Olov Nilssons (UKON) sextonde diktsamling med den dubbeltydiga titeln ”Handlingarna”. Med ett motto från Gertrude Stein där det talas om att substantiv och verb aldrig kan begå misstag ringas den ordgrupp in som kan sätta världen i rörelse: verbet. Utan verbet ingen handling, utan verbet står allt stilla, utan verbet är världen oskyldig. Verbet är grammatikens farligaste varelse.
UKON börjar ganska stillsamt med att försöka ringa in den viktigaste handlingen med en rad plattityder som: ”Men glöm aldrig att det är viktigt att prata”. Till en början är texten en dialog där en andra motröst ifrågasätter dessa påståenden, men efterhand som rösten börjar verbifiera allt fler företeelser för att uppfinna nya verb tröttnar motrösten och dikten spinner loss i en störtflod av nyskapelser. En del bildas på norrländska ortnamn, andra på maträtter. Aktiviteter som ”fläskburga” eller ”skönhetsmedla” kanske inte är helt lätta att föreställa sig och det är heller inte meningen. Istället tar språkets ramsliknande och musikaliska kvaliteter över. Att ”Handlingarna” har haft premiär som livekonsert på Göteborgs Poesifestival med UKON och Njurmännen överraskar inte. Den kan ses som ett partitur.
Mara Lee har skrivit ett insiktsfullt förord där hon talar om babblets morfologi i UKON:s dikt. UKON arbetar systematiskt inte med det enskilda ordet utan med frasen i en poesi där diktsubjektet har abdikerat. Samhället väller in i form av byråkratfraser eller trivialsnack och läsarens svar blir ett skratt, när allvar krockar med nonsens. Ändå återvänder poeten så att säga bakvägen och man känner starkt av UKON:s finurliga poetpersonlighet, som kanske mer är släkt med Povel Ramel än Hölderlin.
Men blir det farligt, bränner det till? ”Mitt i Nilssons konceptuella maskinpark snubblar man alltid över ett hjärta”, skriver Mara Lee vackert och det är lätt att känna den värme som strålar ur dikten. Men risken är förstås att det blir för roligt. Handlingen blir en skrattspegel som förvrider vårt senkapitalistiska samhälle till en riktigt go’ gubbe. Jag har roligt, jag skrattar, men återvänder nog hellre till Mara Lees intelligenta essä över UKON än till själva dikten. Men låt oss inte glömma att den är ett partitur. Jag tror att något verkligt märkligt kan uppenbara sig vid en livekonsert.
Verket kommer att framföras ikväll på litteraturklubben Stanza på Inkonst i Malmö.
Gå till toppen