Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Jakten efter det själv­klara jaget

Man kan förhålla sig till kläder och mode som till mat: som ett nödvändigt ont, helst avklarat med m…

Man kan förhålla sig till kläder och mode som till mat: som ett nödvändigt ont, helst avklarat med minsta möjliga tids­spillan och intresse. För andra är det en livslång passion som får lov att kosta tid, pengar och möda.
Det finns också folk som tycks ha en inre kompass som styr dem rätt. Ordet ”rätt” ska förstås som helhet. Det handlar inte om designerkläder eller kedjeutbud, inte om trender eller nyheter utan om att vissa människor helt enkelt tar på sig något och så är det bra med det.
För mig och många, många andra är kläder en mild men pågående sinnesförvirring. Det är så lätt att gå bort sig i parametrarna och ingen är konstant. Utom kanske vissa kategorier som känns ”eviga”. Den klassiska looken, den konstnärliga, den sportiga.
Jag inbillar mig att det var lättare förr när ålder och måsten hängde ihop. En rigid struktur att luta sig emot. Små pojkar hade kolt och lockar fram till knäbyxåldern och långbyxor förtjänade man med tiden. Flickors kjolar kröp längre ner ju äldre de blev. Enkelt om än inte bekvämt.
Förvirringen tror jag handlar om konflikten mellan en inre och en yttre självbild som konkurrerar med varandra i äkthet.
Drömmen är att kläder bara är och fungerar, oupplösligt förknippade med just oss.
Verkligheten är ofta motsatsen: Vi slåss med en projektion av vår person, den man så att säga kan se på andra sidan gatan iförd något som är – perfekt. Man förförs av linjen i en högklackad sko – men går helst i Converse.
Vägen in i butiken är förrädiskt hal. Du kommer ut med något som skulle passa någon helt annan. Din inre bild säger att du är smalt androgyn.
Verkligheten är mer robust. Felköp avlöser felköp, olustigt och obegripligt. Hur kunde du tro att just det? På dig? När det enda du ville var att bli dig själv.
Ingen (nåja) går till frisören för att bli mindre sig själv? Tvärtom! Man vill ju att frisören ska se och klippa efter det. Hur många kvinnor har inte rusat hem i panik efter ett frisörbesök? Kastat sig i duschen och gråtit över förlorade lockar. Kämpat med fön och vax och lagt om benor och luggar för att hjälpligt bli sig själva igen. Vad det nu är mer än den upplevelse av jaget som känns hel.
Tänk dig en trädgård. Ditt inre jag ser en vacker, välkomponerad och ogräsfri rabatt. Verkligheten är tufsigare. Antingen modifierar du den inre bilden och tillåter en del ogräs och är nöjd. Eller också ger du dig på rabatten – får bilderna att gå ihop.
Konfliken är en stark drivkraft. Den tvingar fram självreflektion, kreativitet, val och överväganden, driver forskningen framåt, skapar nytt på alla fronter.
Och det är smärtsamt. Och bra.

Till synes utan ansträngning, omärkligt, har de gått från att vara unga förebilder till att bli äldre, gamla. Unikt stilmedvetna utan att kunna ringas in eller kategoriseras. Siri Derkert (bilden). Vit skjorta. Svarta byxor. Platta skor. Jane Birkin. Från barfotababe till jeans och sneakers.

Sig själva nog.

Gå till toppen