Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sverige

Vill berätta vem han var

16-årige Mushtaba Sekandari sköts på en flyktingförläggning i Eslöv.

Femtonårige Khalegh Jaghob står i hallen och drar på sig jackan. Det är lördagskväll och han och kompisen Mushtaba Sekandari ska på bio. Hans mamma förmanar att de ska vara försiktiga och ta hand om varandra. Och att han ska ta på sig en ordentlig jacka. Det är en kall kväll i mitten av oktober.
Några timmar tidigare har ­Khalegh Jaghob och några andra killar på flyktingboendet spelat fotboll. Det ligger en fotbollsplan mitt emot boendet. Minst en gång i veckan träffas de och lirar ihop. Efter träningen sticker Khalegh Jaghob hem för att duscha och äta. Han redogör därhemma för planerna: att han och Mushtaba Sekandari ska till Lund. Personalen på boendet ska köra dem till tåget som går tio i åtta, filmen börjar nio. Efteråt ska de ta tåget hem igen, och bli hämtade på stationen. På internet har de kollat in en karta över Lund, och fått hjälp med vägbeskrivning från tåget till biografen.
Khalegh Jaghob tycker om att vara med Mushtaba Sekandari. Han har fint humör, är lugn och som han själv lite försiktig och tystlåten. Khalegh Jaghob ser därför fram emot biokvällen.
– När jag hade ätit och duschat ringde jag honom och sa att jag var på väg.
Sen cyklar han till boendet som ligger fem minuter från hans hem.
Amina Khan har varit Khalegh ­Jaghobs fostermamma i snart två år. Han var tretton när han kom till Sverige som ensamt flyktingbarn. Nu förvissar hon sig om kvällens planer innan hon önskar honom en trevlig biokväll, och slår sig ner i soffan i vardagsrummet. Det har varit en lång dag, och Amina Khan plockar upp en bok för att läsa en stund. Utanför tjuter sirener förbi, hon tänker att det säkert är en ambulans på väg till äldreboendet, som ligger intill flyktingboendet.
– Jag jobbar själv inom äldrevården, det är vanligt att det kommer ambulanser, säger hon.
Hennes tankar avbryts av telefonen. En av killarna på boendet är skärrad, han säger att Mushtaba blivit skjuten. Samtidigt slits ytterdörren upp. Där står sonen, vit i ansiktet och ångande av svett efter den hetsiga cykelturen hem. Han säger också att Mushtaba blivit skjuten.
Tillsammans rusar de tillbaka till boendet. Dörren är låst, men när polisen förstår att Amina Khan är välkänd blir de insläppta.
Redan de första dagarna när asylboendet öppnade i fjol gick Amina Khan dit för att presentera sig. Hon kom till Sverige 1992 och är precis som många av flyktingbarnen från Afghanistan. Som ordförande i Multi­kulturella föreningen i Eslöv fixar hon tillsammans med de andra måltider och högtidsfiranden för flyktingbarnen. Hon hjälper till med läxor och lyssnar på dem som behöver prata. De kallar henne för ”moster”.
Det är kaos inne på boendet och blod på golvet när Amina Khan kommer dit. Alla gråter. Några går stressat fram och tillbaka i korridoren. Chockade tonårskillar berättar för Amina att två okända killar knackat på dörren, att en av flyktingpojkarna öppnat, att det blivit bråk, att männen trängt sig in, knivskurit den som öppnade och skjutit Mushtaba, som råkade komma i korridoren, rakt i ansiktet.
– Killarna på boendet var mycket rädda.
Amina Khan kramar och tröstar. Halva natten stannar hon, tills det lugnat ner sig något. Från sjukhuset i Lund kommer besked att tillståndet för Mushtaba Sekandari är allvarligt, men stabilt. Några timmar efter dådet går polisen ut i medierna med att det sannolikt rör sig om en narkotikauppgörelse.
Knappt två mil bort bor Ewa Persson med sin man Klas. Hon är god man åt Mushtaba Sekandari, hans förmyndare. Personalen hör av sig och berättar vad som hänt. Men Ewa Persson kan inte åka till sjukhuset. Sedan tre månader tillbaka sitter hon i rullstol, efter fall som krossat både knä och axel. Hon kan inte ens flytta sig från rullstolen till soffan själv. ­Istället har hon tät kontakt med vårdpersonalen på sjukhuset.
– Det var hemska uppgifter jag fick. Kulan hade gått in genom ena ögat och satt sig i hjärnan. De kunde inte operera bort den.
Ewa Persson har varit god man åt Mushtaba Sekandari sedan den 4 maj i år. När de träffas har han varit i landet knappt en vecka. Det är en lågmäld tonåring hon möter. De får hjälp av en tolk och Ewa Persson presenterar sig själv och förklarar vad hon är för en.
– Jag sa till honom att jag inte är en mamma som ska tvätta honom bakom öronen eller se till att han har rena kläder. Jag är den som ska hjälpa honom att ha det bra, att det ska fungera i skolan och där han bor, att han ska ha bra hälsa. Jag sa att han alltid kan ringa till mig.
Det tar lite tid att komma honom in på livet, säger Ewa Persson. Pojken ber aldrig om något. Han bär hennes väska när de ska på myndighetsbesök. Han öppnar dörrar för henne och sätter sig aldrig ner före henne. Han passar tider och klär sig väl.
– Jag tyckte mycket om honom.
Så småningom får Ewa Persson hans berättelse om resan till Sverige. Att han hankat sig fram på småjobb genom Europa. Åkt buss ibland, tåg ­ibland, liftat ibland. Han kan inte namnen på alla länder som han passerat och han har heller ingen riktig tidsuppfattning. Mushtaba Sekandari kommer ursprungligen från Afghanistan, och som många andra föräldralösa afghanska barn har han hamnat i Iran. Där har han jobbat på en tegelfabrik, från tidig morgon till sen kväll. I sex–sju år, tror han.
– Han gjorde tegel av lera, pengarna tog familjen han bodde hos. På kvällarna fick han fortsätta utföra arbete i hemmet. Till slut förstod han att han borde få sin lön från tegelfab­riken och lyckades övertyga sin chef om att ge honom nästa lön. Då stack han till Turkiet.
Från Turkiet tog han sig till Grekland. Där greps Mushtaba Sekandari, berättade han för Ewa Persson, och fängslades en månad. Han misshandlades flera gånger.
När han släpptes tog han jobb som tomatplockare några månader, för att få ihop pengar att resa vidare för, till Sverige.
– Han var analfabet när han kom, han hade aldrig gått i skolan. Han sa ofta att han ville utbilda sig för att kunna hjälpa andra människor. Efter några veckor här hade han lärt sig att skriva sin egen namnteckning. Och när skolan började i augusti var han mycket lycklig.
En annan lycklig stund som Ewa Persson får dela med honom är när han får en cykel. Den är vit.
– Han sa till mig: ”Detta är den förs­ta saken som jag äger.” Han var mycket tacksam.
Ewa Persson har varit god man åt många ensamkommande flyktingbarn, över trettio. Ofta varar uppdragen ett par tre månader innan de blir anvisade till någon annan kommun för permanent boende.
– Mushtaba utmärkte sig. Han hade ambitioner med sina studier, kunde åka och sitta på biblioteket i Malmö i timmar. Han tog sitt liv här på stort allvar. Det är fruktansvärt att han pekats ut som en knarkare.
Maken Klas fyller i:
– Jag har fått höra att det inte var så konstigt att han blev skjuten eftersom han höll på med knark. Då kvittar det vad jag säger, det går inte att rätta till när ett sånt rykte börjat spridas.
Några timmar efter dådet säger yttre befäl på brottsplatsen i en intervju i SVT:s nyhetsprogram Sydnytt:
”Det är inte fastställt än, men vi har rätt så mycket indikationer om att det kan röra sig om nån narkotikaaffär, eller liknande.”
Tv-reportern frågar om de inblandade sedan tidigare är kända av polisen. Yttre befälet svarar:
”De två som är gripna och anhållna är kända för oss sedan innan, sextonåringen är inte känd av oss, än i alla fall.”
Också polisens informatör påtalar i intervjuer att gärningsmännen är kända i narkotikasammanhang.
Fyra dagar efter händelsen försöker Karin Anvedal Malm, informationsansvarig på polisen, att få stopp på ryktena. Hon går ut i Skånska Dagbladet med en vädjan:
”Vi uppmanar alla media att sluta påstå att det handlar om en uppgörelse om narkotika. Några sådana uppgifter finns inte”, säger Karin Anvedal Malm.
Kammaråklagaren Magnus Pettersson, som är förundersökningsledare i den pågående utredningen, vill ännu inte offentliggöra vad som egentligen hände och varför männen kom till boendet. Men han säger sig säkert veta att Mushtaba Sekandari inte var målet med männens besök.
Amina Khan skakar på huvudet. Ryktet har satt sig i människor och skadat på många olika sätt, menar hon. Det är inte bra för de andra ungdomarna som bor där, och det är inte bra att det pratas om boendet som ett ställe där det pågår knarkaffärer.
– Polisen skulle inte ha sagt något innan man visste. De borde ha undersökt saken först. Framför allt är det inte rättvist mot Mushtaba.
– Han var inte en sån människa, lägger kompisen Khalegh Jaghob till. Jag blev ledsen när jag hörde det.
På sjukhuset i Lund kämpar vårdpersonalen för att rädda sextonåringens liv. I tio dagar har Ewa Persson och alla andra hoppats på underverk, men Mushtaba Sekandari är nu hjärndöd. Till slut finns inte mer att göra för pojken. På måndagskvällen får Ewa Persson samtalet från sjukhuset, att respiratorn ska stängas av.
Också Amina Khan vet att respiratorn snart ska kopplas bort. Hon tar samma kväll med sig sonen till Mushtaba. De sätter sig hos honom vid sängen. Tar hans hand. Klappar. Viskar sina namn, säger att de är hos honom. Att han inte är ensam.
– Vi vet inte om han hörde oss. Men jag tror det. Eller, jag vill tro det.
Några timmar senare är hans liv över.
En månad har gått. Det är lördag i mitten av november, och på Stora torg i Eslöv står en folksamling i kvällsmörkret med tända ljus i sina händer.
”Vi är här för att manifestera mot våld och för att hedra Mushtabas minne. Mitt namn är Natalia, och jag är väldigt tacksam över att få se så många människor. Vi har alla en sak gemensamt. Att vi tar ställning mot våldet i vårt samhälle. Ingen ska behöva genomlida det Mushtabas kompisar nu får genomlida. Efter att ha flytt från krig och fattigdom förtjänar man ett liv i fred. Vi här är pensionärer, vuxna, ungdomar och barn. Med svenska och utländska rötter. Vi vill dela sorgen som Mushtabas vänner bär på, för att den är alldeles för tung för dem att själva bära.”
Det är Natalia Estupiñan Enriquez som arrangerat manifestationen. Hon är 21 år gammal och bor i Eslöv.
– Jag kände inte Mushtaba, men jag blev så sorgsen av det som hänt.
Hon ville göra något. Genom kontakter kunde hon besöka flyktingboendet. Där pratade hon med några av de andra killarna. Ur det växte planerna fram. Natalia Estupiñan Enriquez skrev till sina vänner på Facebook: ”Jag behöver hjälp att ordna en manifestation.”
Nu står hon och blickar ut över folksamlingen. Hon har skaffat ljudanläggning och tänt marschaller i en halvcirkel kring mikrofonen. Hon har köpt åttio ljus till manifestationen, att dela ut till dem som kommer. Alldeles för många, tänker hon innan det börjar. Men ljusen tar snabbt slut.
Talen och dikterna präglas av kvällskyla och sorg. En av talarna är Hussein Sharg, medlem i multikulturella föreningen i Eslöv.
– Varför? Varför och varför, och tusentals varför? Jag kan inte hitta något svar. Men jag vill att rättvisa ska upprättas och att förövaren ska få sitt straff.
Några politiker är på plats, Miljöpartiets Håkan Larsson pratar om solidaritet, kärlek och respekt, och om det ansvar som alla vuxna har:
– Vi måste ta hand om barnen, säger han.
Inför manifestationen har Natalia Estupiñan Enriquez pratat med en av Mushtaba Sekandaris vänner, för att kunna säga något personligt om honom.
– Jag frågade vad Mushtaba hade för intressen och väntade mig svar som fotboll, basket eller musik. Men hans vän svarade: Mushtabas största intresse var att få hitta ett nytt liv, ett bättre liv. Ett liv.
Tre män sitter häktade. Två av dem är misstänkta för att tillsammans ha begått mordet på Mushtaba Sekandari. De är också misstänkta för försök till grov misshandel av en annan pojke på boendet, sedan han skadats med kniv. Pojken undkom med lättare skador.
Utredningen beräknas pågå minst en månad till. Ett sjuttiotal förhör har hållits. Åklagaren vill i nuläget inte kommentera orsaken till att de häktade männen kom till boendet.
Gå till toppen