Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

I Stalins långa skugga

Två decennier efter Sovjetunionens kollaps brottas Ryssland fortfarande med sitt historiska arv, skriver Johanna Lindbladh.

Michail Gorbatjov blev Sovjetunionens siste ledare. 1991 splittrades unionen och Boris Jeltsin tog makten i Ryssland.
Under dessa grymma år befann sig hälften av landets befolkning bakom galler. Den andra hälften stod utanför och vaktade”. Med denna lakonism fångar poeten Anna Achmatova den bittra kärnan i Stalintidens terror som inte lämnade någon fri – valet stod mellan att bli bödel eller offer. 20 år efter Sovjetunionens kollaps ligger minnet av terrorn fortfarande som en till stor del obearbetad klump i den ryska kulturen.
Putinmakten har visserligen slopat den kommunistiska ideologin, men i maktbevarande syfte vårdar man ömt bilden av Ryssland som ett mäktigt imperium och man är inte det minsta intresserad av att göra upp med ett smutsigt förflutet. Men, såväl öppet som i det dolda, har det sedan länge pågått en intensiv minnesprocess, ständigt i förändring. Först tövädersperioderna efter Stalins död 1953, sedan Gorbatjovs perestrojka 1985, tätt följd av minneskulten efter händelserna 1991.
I år har precis två decennier passerat sedan Sovjetunionen föll, och man kan skönja konturerna av en ny, spännande fas i den postsovjetiska minnesprocessen. Under 1990- och 00-talets första år gick Vladimir Sorokin i spetsen för den falang inom postmodern prosa som skrev för att förgöra, eller med hans egen metafor: likt svetsaggregatet bränna bort sovjetiska smutsavlagringar i det ryska språket och medvetandet.
En parallell kulturtrend under denna period var de stora förhoppningar man knöt till allt arkivmaterial och alla de ögonvittnen som skulle dokumentera en svunnen era. Allmänheten uppmanades att bidra med egna minnen till ”Folkets arkiv” och offentliga personer såg som sin medborgerliga plikt att publicera dagböcker, brevsamlingar och memoarer. Man måste skynda innan Stalins ögonvittnen tog hemligheten med sig i graven.
Men i den senaste tidens minnesutveckling betraktas den sovjetiska epoken inte främst som ett avslutat kapitel i historien, möjlig att förgöra respektive objektivt dokumentera. Historien lyfts istället in i nutiden och sätts i relation till framtiden: Hur har jag blivit den jag är i dag? Hur kunde Stalins terror bli möjlig? Vad ska vi göra så att historien inte upprepar sig?
Uttrycken är många och ett exempel är regissören Oleg Dmitrijev som för fyra år sedan inledde sitt arbete med en teatertriptyk om hur Stalintiden än i dag präglar dagens ryssar. Just nu visas triptykens sista pjäs ”Förförda av döden” på Petersburgs teaterscen, vars huvudperson – en drygt fyrtioårig affärsman till synes assimilerad i dagens kapitalistiska Ryssland – är inbegripen i en sårig, psykologisk uppgörelse med morfaderns skuld (tidigare högt uppsatt i NKVD) och moderns trauma (född och uppvuxen i ett av Stalins arbetsläger och som efter Sovjetunionens fall såg självmord som den enda utvägen). Tanken Dmitrijev återkommer till då han intervjuas i ryska medier är att den sovjetiska epoken är ett ”genetiskt arv” som – om det inte bearbetas i tid – kommer att föras vidare från generation till generation: ”Den oförsonade skulden hotar att förvandlas till en kronisk sjukdom.”
De tre rösterna i Dmitrievs pjäs har hämtats från Svetlana Aleksijevitjs ännu inte publicerade intervjuroman ”Tiden second-hand. Slutet för den röda människan”. Boken kommer ut våren 2012, både på ryska och i svensk översättning (Ersatz förlag), och Aleksijevitj fortsätter här temat från sin tidigare intervjuroman ”Förförda av döden” – som också gett namnet till Dmitrijevs pjäs – nämligen de psykologiska mekanismerna bakom den brant stigande självmordskurvan åren efter Sovjetunionens sönderfall 1991.
Givetvis är det ingen slump att Dmitriev har använt sig av just Aleksijevitjs text i sin pjäs. Aleksijevitj har vigt sitt hittills trettio år långa författarskap åt uppgörelsen med den sovjetiska offer- och hjältemyten som fortfarande håller sitt grepp om den postsovjetiska kulturen. Men hopp finns, menar Aleksijevitj, och hennes författarskap talar sitt tydliga språk. Medan intervjuböckerna hon skrev på 1980- och 90-talet handlar om hjältemod och offer under krig och katastrof – andra världskriget, Afghanistankriget, Tjernobylolyckan – kretsar intervjuerna i hennes senare böcker kring existentiella frågor – döden och kärleken.
Inför den kommande utgivningen av ”Tiden second-hand” säger Aleksijevitj till en rysk tidning: ”Efter mina många samtal med människor från olika städer i Ryssland kan jag i dag säga: vi vet inte vilka vi är. /.../ Därför stannar också alla vid döden och man börjar se sig omkring: vad händer egentligen med mig, mitt land och med andra människor? Döden har blivit den sista utposten”.
Alla som hade lyckan att se Aleksej Fedortjenkos film ”Tanjas sista resa” då den nu i höst visades på Kino, förstår vad Aleksijevitj menar. I filmens centrum står den döda kroppen – Tanjas kropp – men istället för en Sorokin-inspirerad likskändning gestaltar filmen två individers intima samtal om kärleken och deras stilla vördnad inför den döda kroppen.
Att existentiellt närma sig livets sista utpost är i den postsovjetiska kulturen ett led i bearbetningen av sovjetiska hjältemyter som framställde individens död som ett vackert och nödvändigt offer för fosterlandet, kollektivet och den stora idén. Ut­över denna nyttofulla offergåva fanns det i Sovjetunionens offentlighet ingenting som kunde skänka människan ett värde – allra minst hennes blotta existens – och att nu vårda minnet av de döda handlar givetvis i en förlängning om att värdesätta och ta ansvar för sitt eget och andra människors liv.
Denna psykologiska minnesprocess har också politisk relevans och Oleg Dmitrijev menar att det just nu pågår en ”humanistisk evolution” i den ryska kulturen som också kommer att leda till människors ökade krav på politisk förändring. Faktum är att vi redan ser exempel på detta i de senaste veckornas massprotester mot årets valfusk och hotet om en långvarig Putinstagnation i samband med nästa års presidentval i mars.
Poeten Lev Rubinsjtejn – en av de Moskva-konceptualister som på 1990-talet utnämnde sig till Rysslands ”tvätterskor”, redo att svabba bort sovjetklichéerna från det förflutna (precis som Sorokin, alltså, men i en bra mycket mer lekfull ton) – skrev i en essä i nättidningen ”Grani.ru”, dagen efter ”valet” till duman den 4 december i år: ”På nästan en och samma gång har den halvt bortglömda känslan av ansvar vaknat till liv hos många ryska medborgare. /.../ Man måste inte nödvändigtvis bli en hjälte. Men att däremot påminna sig om sitt unika värde som människa och att i alla lägen stå upp för detta värde – det är en nödvändighet.”
Tjugoårsminnet av Sovjetunionens sönderfall sammanfaller således på ett fint sätt med inledningen av det som kan bli en ny tövädersperiod, vilket många ryssar nu hoppas på. Bland dessa finns den välkände schackspelaren och Putinmotståndaren Garri Kasparov som under protestmötet på Sacharovtorget den 24 december avslutade sitt tal med följande ord: ”Nästa år kommer vi se framväxten av ett normalt politiskt klimat, då den ryska vintern följs av en riktig vår – en politisk vår. Jag är övertygad om att den fjärde mars blir upptakten till ett nytt kapitel i den ryska historien.”.
Gå till toppen